Andra boken ut i genomgången inför Borås Tidnings Debutantpris är Carolina Fredrikssons Flod. Alla böcker kommer så småningom att finnas här.

Det slår mig inte förrän halvvägs in i boken att Flod inte bara är en väldigt skickligt skriven roman utan även en  mycket skickligt skriven dystopi. Den har alla ingredienser för att vara en klassisk dystopi eller postapokalyptisk skildring; den anonyma kalla och hårda staden, de utsatta barnen som tvingas lära sig att överleva själv, återblickarna från gemenskapen, en stark karaktär som tar de mest utsatta under sina vingar osv.

Det som gör den till en så kraftfull och briljant dystopi är att den utspelar sig i nutid. Tänk dig en värld där barn tvingas ta hand om sig själva och varandra, inte har någon som kan förklara vad några män som sliter i deras dörr vill eller skydda dem från dessa, inte har möjlighet att få den mat de behöver. En värld där den enda gemenskapen de haft har körts bort av människor med havsutsikt från sina bostadsrätter som inte vill bli störda av stora samlingar av hemlösa, och som dessutom får hjälp med detta av myndigheter och polis.

Det är ett väldigt subtilt och snyggt sätt att efter hand upptäcka att den realistiska samtidsskildringen och dystopin som “genre” blandas ihop. Att dystopin eller undergången inte är satt i en framtid som Orwells 1984 eller Boyes Kallocain. Det finns ingen totalitär statsapparat som nämns, ingen ondskefull plan eller teknisk landvinning som gör det möjligt, allt är ur skildrat ur barnens perspektiv. Dystopin är Nu. Det har redan hänt.

Alka och Kappen bor i en husbil under en enorm bro. De äter konserver och ris och ibland bröd. Ibland kommer Ina dit och bor med dem och har med sig saker från staden: mat, musik, berättelser. Vi får inte veta direkt hur Ina får pengar till mat eller smink eller nya klänningar. Bara att hon ibland dricker mycket ur en plunta och ibland har blåmärken på kroppen.

Tiden mellan Inas besök fyller de med lekar där de flyger iväg med sin husbil och upplever storartade saker. De samlar på sig små saker som en fender eller ett glas från ett par glasögon, alla föremål får en betydelse i den nya värld de bygger under bron. De hittar på ny mening och ny förklaring på allt från en sten till en död kvinnas kropp som de hittar.

Det är också här som Flod lyckas. Det finns inga krystade förklaringsmodeller till något. Till varför de är hemlösa eller varför världen, staden, som de förhåller sig till enbart som ytterligare en fantasi, ser ut som den gör. Det finns ingen politik som framförs av någon av karaktärerna eller något mål som ska uppnås. Man blir aldrig skriven på näsan.

Det är stillsamt vardagligt och det är hemskt att tänka på men också fint eftersom de ständigt har leken som en flykt nära till hands. Och framför allt blir Flod aldrig förutsägbar, inte ens när ett av barnen får tag i en laddad pistol.