Mitt Broder Daniel-jag: Jag mår ofta väldigt dåligt utan att riktigt veta varför. Jag känner mig utanför i nästan alla sociala situationer. Jag känner mig ofta superstressad trots att jag bara är timanställd i tvspelsbutiken där jag jobbar. Jag är stressad på jobbet för att jag är rädd att göra fel, vilket jag gör hela tiden. Jag är stressad när jag är ledig för att jag ska hinna göra massa roliga och stimulerande saker och samtidigt hinna vila. Jag påbörjar hundra saker som jag inte avslutar. Jag har ingen sysselsättning i höst, ingen trygg inkomst. Studieskulder och kreditkortsräkningar som ligger och väntar.
Mitt Underbara Clara-jag: Men jag har min fina sambo och mina katter och en hög med böcker som jag inte läst ännu. Och trots att min nacke + axlar + rygg gör ont som fan idag så svängde jag ihop Madeleinekakor som jag nu ligger i sängen och äter samtidigt som jag läser ett generöst smakprov ur Karolina Ramqvists nya bok som kommer i höst: http://www.smakprov.se/smakprov.php?isbn=9789113041292&l=norstedts
Båda dessa är jag. Tror dock det kommer dröja ett tag innan jag tar tag i På spaning efter den tid som flytt, just nu nöjer jag mig med kakorna.
Receptet är ett DN-recept som jag gjort om till veganskt och ändrat lite i vilket jag tyckte behövdes. Ska man låtsas att man verkligen är en Proustkaraktär på riktigt bör man införskaffa en sån här plåt, jag gjorde mina i muffinsformar i aluminiumfolie som man kan köpa på vilken matbutik som helst eftersom jag ville se hur de smakade innan jag investerade i en plåt.
Ingredienser:
100 g smör, Carlshamn har bästa veganska
2 st No-Egg, se punkt 3
100 g strösocker
Finrivet citronskal från 1 citron
Saft från 1/2 citron
1,5 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver
Gör såhär:
1. Smörj cirka 10-15 formar med smör och ställ på bakplåt. Snåla ej här! Kakorna fastnar lätt.
2. Smält 100 g smör. Sätt ugnen på 175 grader.
3. I den glutenfria hyllan/vegohyllan på de flesta matbutiker finns produkten “No Egg” som räcker länge och är snäll och bra. För att motsvara två ägg blandar man två teskedar pulver med två matskedar vatten. Vispa 30 sek tills du ser små bubblor. Häll i sockret och vispa ihop.
4. Blanda ner det smälta smöret samt saft från citronhalvan.
5. Finriv citronen (riv ytligt så att du inte får med det vita under). Blanda i skalet.
6. Sikta ner mjöl + bakpulver och vispa till en smidig smet. (Jag har ingen sikt så jag använde en tesil).
7. Häll smeten i formarna till hälften. Formarna som du smörat ordentligt i punkt 1, minns du hur noga det var att smöra ordentligt?
8. Baka i ugnen 15-20 min tills de stelnat. Slutprodukten ska vara ganska mjuk, ungefär som en muffinstopp med lite seg yta.
9. Låt dem svalna och lirka sen ur dem ur formarna.
10. Doppa dem i lindblomste och minns din barndom. (ja jag kom faktiskt så långt i På spaning… när jag började på den som tonåring, i en vedeldad bastu konstigt nog).
Eller så dricker Coca-Cola till dem i sängen som jag och försöker slappna av lite.
15 Kommentarer
Du är bäst! Oroa dig inte. Allt ordnar sig. Lovar.
Jag har gjort två seriösa försök att läsa På spaning efter den tid som flytt och båda gångerna strandat på del 3. Jag älskar att vara i Proustvärlden, i dess långsamma omständlighet, men samtidigt tär den så enormt på min lästid att jag inte kommer någon vart. Första gången läste jag dock så slarvigt att jag på något sätt missade den berömda madeleinekakan och plötsligt befann mig i det förflutna. (Att jag ens vågar erkänna det…). Och på liiteraturvetenskapen när vi studerade tidsplanen i den i något teoriavsnitt (proleptiska och analeptiska ellipser en masse), åh, vad jag ville läsa hela. Men kanske när jag blir pensionär.
På Underbara Clara-kontot kan du addera bloggläsare som gillar det du skriver.
Oj du har ändå kommit till 3:an! Så de 2 första är ändå härliga att vara i alltså… Jag förstår precis vad du menar, vissa böcker är bra och vissa är som en egen värld.
Herregud att du missade kakan är väl inte så farligt. Jag kom ju bara dit. Och det är väl typ knappt 40 sidor?! Känns som att jag jättegärna vill läsa men som du sa: ska man läsa varenda en så kommer det ju ta upp all ens lästid.
Kanske om jag läser ikapp på de två första att vi skulle kunna läsa den tredje samtidigt i vinter typ och ha en liten bokbloggscirkel, så kan vi vara PT åt varandra i läsningen.
Tack för berömmet. Behövde lite pepp just nu.
Det är härligt men samtidigt blir man nipprig av det, när ska han komma till saken? Och saken är just det där världskapandet. Det skevar mellan terori och praktik, viljan att läsa men svårigheten att göra det, att ta sig tiden, kraften. Och fortfarande känslan av att jag skulle behöva börja om från början. Igen.
I Stockholm har/hade ett litet kulturställe en evighetsserie där man högläste Proust samt framförde musik av olika slag; jag var aldrig där men jag tycker mycket om idén.
Ett annat missande av väsentlighet: när vi läste Brott och straff på gymnasiet hävdade min lärare med bestämdhet att den väsentliga meningen i denna tegelsten löd “Där låg en bok på byrån.” (eller kanske “Det låg en bok på byrån.” Denna mening hade jag inte ens ett uns av ett minne av att jag läst och jag minns diskussionssituationen som mycket pinsam och frustrerande.
Alla behöver peppas ibland, de som inte behöver det är det något allvarligt fel på.
Jo jag förstår vad du menar. Så tänker jag också ibland. Men man man läser ju för sin egen upplevelse ändå. Det är ju människor som tycker att boken på byrån är det väsentliga i den boken som är töntiga.
Ett bra exempel är ju Oscar Wilde som är så himla sönderciterad i aforismsamlingar osv. När man väl läser hans mest kända böcker så är det ju inte de citaten som är det som är fantastiska med det han skrivit.
Jo alla behöver pepp men jag känner det ibland som att jag fortfarande har samma tonårsångest som man har på gymnasiet. Nu går jag snart och lägger mig med Aliide, Aliide i alla fall. Det är också en sån jag skjutit på länge som med Proust.
Någonstans här blir det för personligt, du får läsa mellan de oskrivna raderna.
Aliide, Aliide läste jag första hösten i gymnasiet, en mycket avlägsen tid som betytt oerhört mycket för hur jag blivit som människa. Min första Kandre var det men min mest älskade är Djävulen och Gud – hon har så mycket mer humor än vad man ofta lockas att tro.
Ok, bra att du säger till.
Kandre känns precis som en sån författare jag borde ha läst på gymnasiet men som jag inte hade en aning om. Skönt att få lite PT-coachning. Hon är en av mina hyllvärmare :)
Min formulering blev kanske fel – du får vara hur personlig du vill, jag har lite snävare ramar för min internetpersona, trots att jag är betydligt mer anonym.
Mare Kandre har jag nog läst allt av, även om en del lästes då på gymnasiet för ett halvt liv sedan. Quinnan och Dr. Dreuf är också ganska rolig, men, som jag minns det, lite enkelspårig. Hennes sista hade jag lite svårt för; det var som om jag inte lyckades ta mig igenom det yttre textlagret in till det hon ville säga, jag läste men drabbades inte.
PT i litteratur/läsning – åh, vad jag älskar tanken! När ska den stora massan bli lika engagerad i sina själar som i sina kroppar (skriver hon som inte satt sin fot i en träningslokal på… väldigt många år och vars löparskor torkat ihop (yes, it’s true!))?
Hittills tycker jag det är svårt. Jag älskade stilister mer förut. Jag har sakta glidit över till mer avskalat berättande. Men jag kommer definitivt läsa ut den. Man måste ju liksom ha läst Kandre känns det som. Jag känner igen det du säger om att det är ett “textlager”.
Jag hörde någon på radio prata om det för länge sen – att man borde lägga lika mycket tid på att förbereda sig inför en date genom att läsa som man står framför spegeln.
Jag gör försök att träna men kommer nog ha läst hela På spaning… innan jag kan säga att jag motionerar regelbundet.
Skönt att läsa att det finns fler än en själv som brottas med olika jag. Önskar förstås alla lite mer av underbara clara än av broder daniel, å andra sidan är det ju något mycket mänskligt att vara så där dubbel och mänskligt berör. Du har väl förresten inte missat att På spaning efter den tid som flytt finns i serieboksformat? Har inte själv gett mig på den men tänker ibland att det är en bra ingång som inte känns som ett helt livsprojekt att ta sig an. :)
Hej Frida! Blir alltid glad av att höra av dig! Jo man vill ju helst att den underbara delen ska överväga ens BD-del. Men jag trodde på något sätt att den här ångestdelen skulle växa bort mer och mer. Det låter pinsamt naivt nästan.
Är du som jag som försöker ernst-snickra och clara-baka bort det?
Ja man kanske ska börja med Proust i serieformat. Det låter kul och jag har faktiskt helt missat det. Jag läste en biografi om Kafka i serieformat från Bakhåll som gjorde att jag “upptäckte” hans böcker efteråt. Roligt att du kallar Proust för livsprojekt hahaha! Jag som älskar korta böcker dessutom. Under 200 sidor är den ultimata längden för mig..
Jag är verkligen ingen som försöker clara-baka bort det eller ernst-snickra. Men det kanske skulle vara värt ett försök!
Kolla in boken här!
http://agerings.se/project/combray/
Åh! MÅSTE HA!
Gud vad Broder Daniel-du är jag. Minus studieskulder och kreditkortsräkningar.
Vi gillar båda Bright Eyes också tydligen :)