Jag är besviken på Lacrimosa. Allt talade ju för den. Den har ett fantastiskt omslag av Sara R. Acedo och handlar om en könlös person som författaren Carl Jonas Love Almqvist uppfostrar till att vara just detta. Dessutom med 2011 år bästa boktitel. Vem köper inte en sån bok liksom?
Jag är besviken, men samtidigt övertygad om att det här är en bra bok. Eftersom den utspelar sig under 1800-talets första hälft måste det vara enorma efterforskningar som Liffner gjort för att kunna skildra ett trovärdigt Stockholm. Den är dessutom välskriven, oerhört konsekvent stilistiskt och fylld av vackra och originella formuleringar som gjorda för att skriva upp om man som jag gillar att ha ett block bredvid mig när jag läser. De franska orden och dess mode samt Anckarström-biten är ju rolig också.
Men det konstruerade könet Ros är inte särskilt spännande. Ros vinner inte pris som Årets Hen. De flesta verkar acceptera Ros mer eller mindre. CJLA verkar inte ha något mer intressant skäl att utbilda det vilda barnet än vad Robinson Crusoe hade när han lärde Fredag engelska. Det finns inget tankeväckande. Ros konstaterar att “En mänska blir den hon utger sig för att vara”. Och lite senare i boken att som flicka blir alla hennes egenskaper, som värderades positivt när hon sågs som pojke, plötsligt något negativt. Sant givetvis, men inte gestaltat på ett sätt som får mig att längta efter boken.
Och så är det med det liksom. Sen traskar man vidare till ännu en 1800-talsmiljö som säkert var jättesvår att få till men som lämnar i alla fall mig rätt så oberörd. Jag vill veta mer om Ros! Höra Ros röst mer. Jag får gåshud när Ros lär sig att bli kopist och att förfalska intyg. Jag ser framför mig hur yrket kommer bli en symbol för härmandet, det som gör oss till människor med gemensam kultur, språk, historia, definition av jaget osv. Men det blir aldrig så.
Kanske är min smak lite för enkel, jag tror att jag hade behövt en Rocky Dennis eller en Joseph Merrick.
Det här är säkert en fantastiskt bok för den som tycker om CJLAs författarskap. Det är jag övertygad om eftersom det är tydligt hur skicklig Liffner är. Men för mig som aldrig läst en rad av honom är det svårt att uppskatta Liffners fan fiction.
7 Kommentarer
Den här ligger i min läsahög men den verkar så trist och inte blev jag mycket mer sugen på att läsa nu heller. Har du läst Drottningens juvelsmycke och kan du se/gillar du kopplingen?
Jo, varit på min lista ett bra tag. Jag förstår om folk gillar den eftersom den ändå är otroligt välskriven men det var inte alls en “genre” för mig.
Har inte läst Drottningens juvelsmycke men tror att man kan uppskatta Lacrimosa MYCKET mer om man läst den. Typ som med Hjalmar Söderbergs Dr.Glas och Bengt Ohlssons Gregorius kan jag tänka mig.
Ros är väl Tintomara om jag förstått det rätt? Gillar du Drottningens juvelsmycke?
Drottningens juvelsmycke är en av mina favoritböcker så jag hade höga förväntningar när jag satte tänderna i Lacrimosa men oj, vad den var trögläst! Jag tyckte i och för sig om den men hade massor av invändningar och ett halvår efter att jag läste den har minnet förbleknat rejält. Drottningens juvelsmycke kan jag däremot rekommendera.
Ja, märkligt att den är så trögläst ändå! Men jag kan uppskatta hantverket med den!
Så du skulle ändå rekommendera mig att läsa Drottningens juvelsmycke fastän jag tyckte Lacrimosa var seg? Kan man hoppa till den direkt eller måste man läsa hela sviten av böcker?
Drottningens juvelsmycke går utmärkt att läsa för sig, tycker jag. Den kan dock vara lite knepig att komma in i – det är brev, dramatiserade scener, avsnitt av typen standardroman och så lite noter också, för säkerhets skull.
Ros är ju Tintomara, eller snarare sig själv ursprungligen ovetandes Tintomaras förebild men skillnaderna är ändå stora; i och med att Ros/Rose/Ross lever ett betydligt längre liv än den tidsrymd Drottningens juvelsmycke utspelar sig under, inklusive förhistoria, får man bara barnet/flickan/ynglingen och androgyniteten fungerar bättre där. samtidigt är ju Tintomara mest en katalysator för andras känslor och handlingar, synnerligen gäckande och undflyende i sig själv.
Anna-Karin Palms Snöängel är ett annat nytt exempel på Drottningens juvelsmycke revisited, utspelande sig vintern 1985/86. En, i mitt tycke, mycket bättre bok än Lacrimosa.
Trodde aldrig jag skulle bli sugen på att läsa CJLA-bok men du har övertygat mig!! Tack för fina sammanfattningen.
Roligt att du skrev Drottningens juvelsmycke revisited. Skrattade högt!
Jag saknar “om-sidan” när man klickar på din prebild! Tycker helt klart du ska ha en ordentlig presentation av dig själv!