Recensioner

Kod 400 – Sophie Divry

Drömbokhandeln som ges ut på [sekwa] är en bok som jag tycker att alla ska läsa. Det var den boken som drog in mig i förlagets monter på bokmässan i år och alltså den bok som ledde mig fram till en annan bok om böcker (vad roligt om denna “genre” kommer bli återkommande i [sekwa]:s utgivning).

Kod 400 är en debutroman på 93 sidor som jag sträckläste men som jag inte skulle rekommendera utan en brasklapp.

Den är en lång monolog som utspelar sig en tidig morgon innan biblioteket har öppnat. En besökare har somnat i ett av källarutrymmena och blivit kvar över natten. Det är till denna person (men mellan raderna såklart till läsaren av boken) som monologen riktar sig.

Den handlar om vardagen på ett bibliotek. Om koderna i klassificeringssystemet, om de olika typer som besöker biblioteket och rent allmänt om synen på bildning och kultur utifrån en bildad (och stundtals reaktionär) människas perspektiv med hjärtat på rätt ställe.

Stanley Kubrick  sa en gång i en dokumentär jag såg att det inte är bra att göra film av fantastiska böcker, då finns det ingen anledning att göra dem till film, då kan det bara bli sämre. Lite så tänker jag med den här boken. Den är nog bra för att läsa. Den har något som jag gillar. Men tilltalet till läsaren tycker jag inte riktigt fungerar. Och jag engageras inte alls av “kärlekshistorien” i boken. Jag tror den skulle göra sig oerhört mycket som en s.k. monodram, alltså en monolog på scen.

Hela läsningen satt jag och såg en föreställning framför mig på en scen fylld av bokhyllor. En Krapps sista band i ett öde bibliotek istället för i det öde arbetsrum där Samuel Beckets författare Krapp går runt och minns och klagar och är sorgsen och hånar och framkallar bitterljuva minnen.

Jag tänker mig att Stina Ekblad går runt där och rättar till böcker och berättar om de som flörtar på biblioteken och om hennes längtan att vara med, om tröttheten hon känner inför hierarkin på biblioteket och om det sorgliga i hur Kod 400 rationaliseras bort samt fascinationen för en 20+:are som kom på ett perfekt system för böcker.

Det är en bra text som behöver en inlevelse och kanske någon form av melankoli för att verkligen lyfta och som en genialisk skådespelare som Ekbland skulle kunna lägga till. Snälla svenska teatrar: ordna detta nu!

[sekwa] 2012
ISBN: 9789186480387 Sidor: 93
Översättare: Marianne Öjerskog
Omslag: Magnus Petersson
Danskt band (häftad): Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek? 

Nina Hemmingsson – Det var jag som kom hem till dig

Det här är en bok jag verkligen ville älska och sedan tvinga på alla. Jag tycker att Nina Hemmingsson är en hjälte och ett geni. Hon behärskar humor som få andra och har skänkt mig mycket tröst med sina böcker. Därför känns det lite som ett svek från min sida att jag inte gillar hennes lyrikdebut så mycket som jag trott att jag skulle.

Den är absolut inte dålig. Det finns rader i vissa dikter som är otroliga. Som:

De säger att det beror på
dåligt ledarskap
och de undrar vad hon heter
som är ansvarig för att marknadsföra
den här skiten som råkar vara jag

*

Vad du än frågar så ser jag på ditt ansikte
att svaret är tröst

*

Värdparets barn ler och sjunger sånger
som handlar om att det inte finns
någon mening med livet
Det tycker gästerna är så fint
Jag tycker det är smaklöst

Men det också mycket jag inte förstår. Majoriteten faktiskt. Det känns som att dikterna hänger ihop men jag hänger inte riktigt med på hur. Jag tror att jag blev lite ställd av att diktsamlingen inte var lika konkret i sitt historieberättande som hennes serier. Och det behöver  den ju egentligen inte vara heller egentligen. Absolut inte.

Det är inte en bok som går rakt in i hjärtat på mig. Men jag tror att jag kommer att betrakta den som ett album, vid första lyssningen är det sällan man gillar alla låtar.

Atlas 2012
ISBN: 9789173894142 Sidor: 76
Omslag: Nina Hemmingsson
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

Pojkarna – Jessica Schiefauer

“Vi skulle se oss omkring, se hur andra gjorde och sedan göra efter. Lära oss dricka, röka, kyssas. Lära oss tolerera att pojkarna tog på oss med sina händer. Det enda vi skulle behöva göra var att gå rakt fram […]”

Tre tjejer i  början av tonåren är bästa vänner och försöker tillsammans stå emot den vuxenhet som tagit deras klasskompisar en efter en. Föräldrarna oroar sig för att de fortfarande leker maskerad, att de inte växer upp. I själva verket borde de oroa sig för de fysiska och psykiska övergrepp som är deras vardag.

De hittar och tar hand om en mystisk blomma som ger dem förmågan att bli till pojkar för en stund. Jag tyckte det lät som en töntig idé men den är välskriven och trillar aldrig ner i Amelie från Montmartre-fällan. I början är det frid och fröjd i detta Genus-Narnia. De upplever att de är fria. De undviker nedsättande blickar, kränkande handlingar. På samma sätt som en mask tillåts de att leka att de är några andra. Och samtidigt våga släppa fram den de egentligen är.

Det spännande och magiskt skimrande Genus-Narnia blir snabbt en kombination av valfri Tarantino-film och Dårfinkar och dönickar. Historien drivs snabbt på fast med en avskalad och sparsmakad stil. Jessica Schiefauer vågar visa upp ungdomen som den våldsamma och fördjävliga plats den kan vara och aldrig upphör att vara för många.

Den skildrar sexualitet utan några påklistrade moralkakor tack och lov. Inte ens i de allra fulaste scenerna. Dynamiken mellan Tony och Kim hade kunnat bli otroligt klichéfylld om en sämre författare försökt sig på den. Samma gäller scenen mot slutet mellan Kim och Momo som jag tycker är otroligt romantiskt, obegriplig och logisk på samma gång. (Ni som läst får gärna kommentera vad ni tyckte! Vore kul att höra.)

Karaktärernas känslor känns väldigt välskrivna. Den är verkligen en bladvändare tack vare den tydliga rörelsen framåt i berättelsen och de korta kapitlen. Det här är en av få böcker jag läst på svenska som jag tror skulle bli en bra film. Jag föreslå att Lisa Aschan ringer upp Jessica Schiefauer ögonaböj.

Bonnier Carlsén 2011
ISBN: 9163868660 Sidor: 185
Omslag: Fredrika Siwe (inbunden), Sofia Scheutz (pocket)
Inbunden: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Pocket: Bokus, Adlibris,
E-bok: Bokus, Adlibris,
Finns den på ditt bibliotek?

Exlibris – En vanlig läsares bekännelser – Anne Fadiman

Den trista formgivningen till trots är omslaget briljant när det gäller att hitta sin målgrupp. Vet du vad ett Exlibris är?  Vet du vilken författare som skrivit boken som undertiteln är en alluderar? Och är alluderar rätt ord att använda, borde inte parafras eller referens vara mer korrekt?

Är du redan less på den här boken så behöver du inte läsa klart den här recensionen, det är ingen bok för dig tyvärr. Går däremot pulsen upp lite av att titta på innehållsförteckning här nedanför så läs vidare.

I korta och bitvis smålustiga essäer skriver Fadiman om sitt intresse för böcker och skrivande. En handlar om hennes favoritpenna, en handlar om hur man egentligen ska behandla sina böcker, en handlar om korrekturläsning som tvångstanke. Och så vidare. Den innehåller såväl polarforskare som släpar böcker otaliga mil i snöstorm som litteraturlärare som låter sina barn tugga på bilder av David Hume.

Den första essän handlar om hur Fadiman ska slå ihop sin boksamling med sin makes. De har varit gifta flera år och har gemensamma barn, men först nu ska de våga ta det stora steget i deras relation, nämligen komma överens om hur ett gemensamt (och omfattande) biblioteket ska organiseras.

Det är ingen makalös läsning. Det blir aldrig särskilt personligt. Mer som en av de där låtsasmiddagarna som aktuella kändisar har i Go’ Kväll på SVT; trevligt och charmigt, då och då informativt, något man kan sitta och kommentera under tiden (vilket faktiskt en tidigare låntagare gjort med blyerts i mitt biblioteksexemplar, hen har också, som ni ser i fotot, ovan nämnda korrekturs-ocd). Fast vid änden av bordet sitter en enormt beläst feminist från en bokslukarfamilj som skulle placerat bokhögar på varje stol istället för Gandhi eller sin mormor.

Det är en bok man läser snabbt och som jag tror är allra roligast att läsa om man läser den samtidigt som någon man känner, så kan man jämföra åsikter i de olika ämnena som behandlas.

PS. Vilket år ska en förläggare ta sitt förnuft till fånga och ge ut en sån här bok skriven av Jenny Lindh lagom till bokmässan? Jag tror att hon skulle kunna skriva exakt en sån här bok. Fast dubbelt så bra.

Albert Bonniers Förlag 2000
ISBN: 9789100571153 Sidor: 166
Omslag: Birgitta Emilsson
Inbunden (på eng., slutsåld på sv.): Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?

Att ringa Clara – Anna Schulze

Jag trodde verkligen att detta skulle vara en dussinbok. Enligt baksidan ska det handla om vännerna Clara och Carolin. De har studerat på folkhögskola tillsammans och på musikhögskolan och varit så nära vänner man kan vara. Sen försvinner plötsligt Clara och går inte att få tag på. Lite deckaraktig tänkte jag, kanske spännande på ett sånt där halvexistensiellt Paul Auster-sätt fast att den utspelar sig på folkhögskola istället för i ett slott i behov av hussittning eller i en boho chic lägenhet i Brooklyn.

Men det är verkligen ingen dussinbok. Tillsammans med Alltings början är det här  den bästa bok jag läst i år. Jag njuter verkligen av varje sida.

Den är totalt fri från klichéer. Både när det gäller miljöbeskrivningar, dialog och karaktärer. Och inte en slentrianskildrad folkhögskola så långt ögat når.

Det är en berättelse ur Carolines perspektiv. Det är en berättelse om små detaljer. Hon vet hur hon ska göra, hon vet hur hon håller igång ett samtal, hon har en blick för sociala situationer, hon är en flitig och skicklig musiker. Ändå misslyckas hon med det sociala, med karriären som violinist. Med Clara upptäcker hon en annan värld. Både en kulturell och ekonomisk överklassverklighet hon inte begriper. Som hon ömsom avundas och äcklas av.

Det är en berättelse om en vänskap som är lika skickligt beskriven och detaljerad som den är mystisk, som Charles och Sebastians vänskap i Evelyn Waughs Brideshead Revisited.  Den delar även många bokstavliga likheter. Berättaren, Carolina, är Charles Ryder på så många sätt. Hon är den rationella, den som kommer från en lägre klass, den som har emotionellt hämmade föräldrar, den som inte kan fungera utan vänskapen.

Clara är precis som Sebastian den barnsliga, den otroligt charmiga, den som har en familjs åsikter som en snara runt halsen hon vägrar att lyfta av sig, den som fascinerar, den som behöver omhändertagande, den som känner för mycket.

De avancerade musiktermer, som går som en röd tråd genom hela romanen är inget hinder för den okunnige (mig) utan snarare en otroligt skicklig glänta in i huvudpersonen Carolinas sätt att se världen. Som noter i ett musikstycke. Hon analyserar pauseringar i människors sätt att tala. Deras intonationer. Det är tekniken hon behärskar, såväl i musiken som i det övriga livet. När tekniken ska omsättas i framträdande misslyckas hon.

Varje gång. Utom när hon är med Clara. Och hon är försvunnen.

Wahlström & Widstrand 2011
ISBN: 9789146220930 Sidor: 335
Omslag: Sara R. Acedo
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Pocketshop
Ebok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?