Lady Gaga X Terry Richardson
Eftersom jag ska iväg och kolla på Lady Gaga-konserten i Stockholm ikväll så passar jag på att recensera en fotobok av och om henne som jag köpte så fort jag hade råd. Men först:
Laura Mulvey är en Oxfordutbildad filmteoretiker och den person som gjort begreppet “The male gaze” världsberömt. Hon är supersmart och också hjälte. I korthet är den manliga blicken det manliga, heterosexuella och förminskande sexistiska perspektiv som fotografen låter betraktaren titta med när han avbildar en kvinna. Genusfotografen ger nutida exempel på detta hela tiden så det är lika bra att du lägger till www.genusfotografen.se som bokmärke direkt eftersom det är obligatoriskt att ha koll på detta.
Så med kunskap om The male gaze, vad ska man tycka om Lady Gagas och Terry Richardsons fotobok om en av världens största musiker?
Boken är uppenbarligen ett samarbete mellan de två under en lång period. I den fantastiska konsertfilmen The Monster Ball Tour – At Madison Square Garden ser man om man tittar noga (läs: med besatthet som jag) Richardson med sin kamerablixt i kulisserna. Lady Gaga skriver i det korta förordet att Terry är någon hon väntat på hela sitt liv och att han hjälpt henne att förstå att man inte bör skämmas för vem man är, samma känsla som är en stor del av varför Gagas små monster älskar henne (little monsters är namnet på Gagas fans, jmfr: Beliebers).
Hon har långt mer kulturellt inflytande än Terry Richardson och har säkerligen en obeskrivbar ekonomisk makt i jämförelse. Ändå kvarstår detta faktum: en manlig fotograf som fotograferar en yngre kvinna naken och säljer bilderna är problematiskt.
En del i begreppet The male gaze är att den avbildade vet om att hon avbildas och därför medvetet eller omedvetet, eller i många fall påtvingat, förändrar sig för att behaga den manliga blicken och de fördelar man trots allt kan få genom att underordna sig. Marilyn Monroes “utvik” beskrivs på ett hemskt sätt i Joyce Carol Oates Blonde, hon har inget annat sätt att skaffa pengar än att “låta sig” bli avtvingad sina kläder. Bilderna har omsatt miljoner idag och Marilyn Monroe fick bara några ynka dollar för detta.
“Frivillighet” blir ett luddigt begrepp i en värld som är konstruerad på ett sätt där kvinnors framgång enbart är möjlig i praktiken genom att underkasta sig den manliga blicken.
Att Lady Gaga och Richardson har lika mycket att vinna rent ekonomiskt på deras bok förändrar denna maktbalans.
Det går också att hävda att den kvinnobild som Gaga konstruerar i boken är frigörande och . Hon är flamsig, hon gråter, hon är arg, hon skrattar, hon äter mat som ser äcklig ut, hon är nedstänkt av fuskblod, hon har nordamerikas mest operfekta hår, hon har galakläder, hon är politiskt engagerad för homosexuellas rättigheter, hon träffar politiker, hon hyllas, hon förändrar ideal, hon visar upp sitt långfinger för kameran, hon är arbetsgivare åt många hundra, hon ber med sina vänner och sina medarbetare och anställda, hon övar yoga, hon boxas, hon dansar så intensivt på scen att hennes kropp blir full av blåmärken, hon arbetar i studion, hon håller upp prideflaggan på scen, hon dricker öl och badar, hon avgudas av både män och kvinnor, hon designar kläder, hon har peruk, hon har robotliknande kläder som sprutar eld, hon inandas syrgas i en mask, hon har en klänning gjord av kött, hon tränar löpning, hon anlitar den fotograf hon helst av allt vill arbeta med.
Är det inte snarare så att det vore sexistiskt och nedvärderade av hennes intelligens att hävda att hon inte vet vad hon gör? Att hon trots alla sina framgångar låter sig kontrolleras av en man bara för att han vet hur man knäpper av en blixt? Är det inte 1800-tal att tycka att hon ska hålla på sig och inte fläka ut sig? Jo självklart är det 1800-tal, det är ju för i helvete hennes kropp och hon gör som hon vill. Men tills dess att vi har ett jämställt samhälle kommer vi vara tvungna att hela tiden ha med oss begrepp som The male gaze i bakhuvudet när vi tittar på fotografier och film och fundera på de här sakerna.
Tack och lov kan vi ha en playlist igång med Gagahits under tiden så förvirringen känns lite lättare att handskas med.
Hodder & Stoughton Ltd 2011
ISBN: 9781444741254 Sidor: 360
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?
Rekviem för en vanskapt – Mattias Hagberg
Mattias Hagbergs debutroman är en liten bok om stora monster. Monstren i boken övertalar fattiga människor att, om inte sälja, så åtminstone hyra ut, sitt barn till ett kringresande sällskap vars medlemmar är slavar under fascinationens drift hos andra.
Människor som fötts med genetiska mutationer som gjort de kortväxta, håriga eller långa beskrivs som omänskliga när de tas upp på scen och deras bakgrunder förvanskas i överdrivna berättelser för att göra det hela mer spännande.
Stor-Stina som hon kallas är 210 cm lång, vilket är ovanligt i sig, men dessutom är hon född av en same vilka beskrivs som mörka och kortväxta av såväl vetenskapsmän som av “tämjaren” själv: Wolfgang Wolfenstein.
Kanske har Stinas mor blivit skrämd av sin egen skugga när hon var havande. Eller så är det ett straff från gud för att samerna fortsatt med sina “hedniska riter” trots att den kristna kyrkan gjort allt för att utrota den tro som finns hos Sveriges urbefolkning.
Det går att läsa berättelsen, som är skriven i korta och välskrivna kapitel, som en berättelse om hur klassamhälle och maktmissbruk. Vetenskapsmän och religiösa ledare som utnyttjar fattiga genom ett legaliserat slaveri eftersom de bestämmer vad som är rätt och riktigt. Det är snyggt och med små medel beskrivet hur lika de fördomsfulla religiösa människorna i norr är det uttråkade borgerskapets sensationslystna hunger efter “vetenskap” ute på kontinenten.
Det går att läsa berättelsen som en beskrivning av det odödliga patriarkatet där män anser sig kunna köpa rätten till kvinnors kroppar av andra män (scenen med den afrikanska kvinnan är vidrig utan att bli grafisk som i många övergreppskildringar).
Jag tänker under läsningen på människor idag som flyttar till Sverige och jobbar i perioder (eller permanent) med t.ex. städning, bärplockning eller hamnarbete och får slavlöner med motivering att “det är mycket för dom”. Det gör det på något sätt värre att man i de fallen, precis som i fallet med Stina ser sig som välgörare.
Stina ombeds hålla käft på scen trots att hon kan är smart och vältalig. Hon förvägras kristen begravning trots att hon kan bibeln bättre än de flesta.
Att Hagberg valt romanen som form är lysande. Han kan hoppa fram och tillbaka mellan berättarperspektiv och utan att det blir fånigt eller övertydligt använder han sig av norrländsk dialekt här och var som gör mig sjuk av nostalgi och hemlängtan i egenskap av Norrbottning i exil.
Men “Rekviem” tycker jag är fel ord att använda. Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks var ett rekviem över de fruktansvärda saker hon utsattes för. Hagbergs bok är mer återhållsam än de rekviem jag hört. Mer som en sorgsen nocturne av Chopin. En melankolisk men återhållsam berättelse om det mörker som helt vanliga människor är kapabel till i jakt på status eller underhållning.
ATLAS 2012
ISBN: 917389415X Sidor: 172
Omslag: Håkan Liljemärker
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?
… Read More
Jag är din flickvän nu – Nina Hemmingsson
FAKTA: Jag är din flickvän nu är om möjligt ännu bättre nu än när jag den läste den de 5 första gångerna. Den kostar typ ingenting och bör ingå i varje bokälskares bokhylla om man vill slippa skämmas.
Kartago 2006
ISBN: 9789189632585 Sidor: 126
Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?
Illdåd – Thomas Eriksson
Anledningen till att jag ville läsa den här är att författaren Thomas Eriksson är konsult i beteendevetenskap precis som sin huvudperson Alex King. Listan på liknande framgångsrika upplägg innehåller t.ex. Liza Marklunds Annika Bengtzon som är journalist precis som sin upphovskvinna, Leif GW Persson skriver bra om polisers vardag mycket tack vare sitt jobb inom polismyndigheten, Jan Guillou tror precis som sin Hamilton att han är en allvetande superhjälte och så vidare.
Därför blir jag väldigt besviken på delarna om Alex som knappt innehåller någon beteendevetenskap alls. Han har ett stort hjärta, väljer att prioritera ett brottsoffers rättegång istället för att bara ta ett till välbetalt jobb på konsultfirman. Men han gör inte speciellt mycket mer än att konstatera vad olika människor är för färg enligt en beteendevetenskaplig metod som kallas DISC (Booze’n’books har en bra modell av färgerna i recensionen av Erikssons debutroman). Hans expertis stannar vid konstateranden som alla är variationer på “Han är röd”eller “Hon är gul”.
Jaha, känner man. Och märkligt nog verkar de andra karaktärerna i boken känna så också.
Ibland ger han även tips som att man ska sätta upp ett mål för sig själv och att man ska tro på sig själv. Han är definitivt en av de good guys i boken och bitvis väldigt välskriven karaktär men hans coachningar av åklagare och offer är över på några meningar.
Med det sagt tycker jag ändå att det är en läsvärd bok på grund av spänningsgraden som Eriksson får till, trots att nästan hela boken utspelar sig i förhörsrum, rättssal, polisstation och i andra stillasittande miljöer. Jag längtade efter att läsa mer hela tiden. Förhören i början av boken tycker jag är de som är alla bäst skrivna. Som läsare blir jag upprymd av den skickliga utfrågningen av de fyra våldtäktsmännen. Jag fick en klump i halsen av Saras känsla av att vara den anklagade i rättegången.
Det jag hade hoppats på var beteendevetenskap som CSI-metod men det jag tyckte var mer mest intressant var partierna om Johanna, en av de ideella stödpersonerna på Brottsofferjouren. Det är en av många saker som gör en arg när man läser, varför ett sånt viktigt arbete inte värderas högre.
Har man läst Katarina Wennstams två fackböcker om samhällets syn på våldtäkt är det intet nytt under solen. Tror man däremot fortfarande att vi är ett jämställt land med rättssäkerhet är detta en bra gnista för att tända den eld av ilska man känner ju mer man läser och sedan söka sig vidare till Wennstams böcker.
Gillar man deckare så rekommenderar jag den absolut med en fråga att fundera på efter läsningen: gör inte författaren exakt det med sin huvudperson som han kritiserar i romanen? Det vill säga: fokuserar på hennes beteenden och bakgrund innan brottet begås. Jag önskar att förövarnas liv och bakgrund fått några sidor de också.
Damm förlag 2012
ISBN: 9789173517928 Sidor: 441
Omslag: Maria Sundberg
Bokus inb. ebok, Adlibris inb. ebok
Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?
ABC å allt om D – Nina Ulmaja
Ulmaja skriver med sin första bok direkt in sig i min hall of fame när det gäller barnkultur.
Don Rosa och Hergé är två serietecknare vars äventyr jag uppskattat så länge jag kan minnas och som har olika saker att ge sin läsare beroende på dess ålder.
När jag läser Ulmajas ABC-bok tänker jag på mina gamla hjältar som stått pall för oräkneliga omläsningar. Vad har Rosa, Hergé och Ulmaja för gemensam nämnare?
1. De underskattar inte sin målgrupp bara för att de råkar vara barn.
Svordomar finns med och även begrepp som a-lagare och u-land i Ulmajas bok. Det konstateras lite undrade varför vissa tycker det är så fnissigt roligt med bröst och själv undrar jag om det finns det någon annan ABC-bok som törs ha med ordet proto-kananeisk? Ulmaja > du spelar lillgamla lågstadiekids, som använder ordet “forska” om sina läxor, rakt i händerna!
2. De blandar nutid och historia på ett lättsamt men oerhört välresearchat sätt.
Magnus, Brasse och Eva var ju ett skönt gäng men det var nog många föräldrar som var tvungna att regrediera en aning för att klara av sången om gaffelincidenten och den borttappade urkan osv. fler än en gång. I den här boken går man igenom Brailleskriften, typografi, läsriktining, fonetisk skrift osv. Varje sida innehåller MINST en sak du inte hade en aning om innan, oavsett ålder! (Givetvis finns även litteraturhänvisningar i slutet).
3. De är alla och nosar på ordet fulländning när det gäller det tekniska genomförandet.
Ulmajas illustrationer är de man lägger märke till först när man snabbt bläddrar igenom boken. De är fina men är uppenbart riktade till de allra yngsta läsarna av boken. De är inte banbrytande men fungerar för att göra uppslagen egna i färgsättning och ton och blir en pedagogisk ingång till de lite mer avancerade fakta som finns på respektive uppslag för de äldre läsarna. (J får till exempel agera fiskekrokar åt en Gädda och på så sätt lär man sig att G kan uttalas som J). Dessutom tror jag att de gör att föräldrar och andra närstående vågar köpa boken även till yngre barn. Var inte rädda för att ge den här boken till en femåring såväl som till en 13-åring!
Den rent bokstavliga formgivningen (jag bor trots allt på västkusten och gör mitt bästa för att smälta in) är dock unik och tilltalar även mig som äldre läsare. Boken innehåller över 100 typsnitt. Jag har själv jobbat som grafisk formgivare och vet hur extremt svårt det är bara att jobba med 3 olika typsnitt utan att det ser billigt och rörigt ut. Jag får epilepsi bara av att tänka på 100 typsnitt. Ulmaja kan sin formgivning, ‘nough said.
Jag ser framför mig en generation av designers, konstnärer och formgivare som kommer hänvisa till att allt började med den här boken och försöka uppskatta hur många hundra gånger de läst den. Med tanke på det låga priset, och hur många timmar man kan spendera med den här boken, finns det ingen anledning för dig att inte köpa den här som en back to school-present. NU!
Bonnier Carlsen 2012
ISBN: 9163869632 Sidor: 48
Omslag: Nina Ulmaja
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Finns den på ditt bibliotek?
