Recensioner

Egen Eld – A.B. Yehoshua

Jag fick den här boken rekommenderad till mig när jag var på montermingel på bokmässan. Det var tur det för annars skulle jag aldrig ha läst den. Min inskränkta smak trogen läser jag nästan uteslutande svensk litteratur, möjligtvis någon översatt amerikan eller britt men knappt det ens. Jag skäms för det men jag är rädd för att välja den här typen av böcker eftersom jag tror att jag inte ska hänga med, inte förstå, känna mig dum osv.

Och i viss mån fick jag rätt på den punkten. Den är i och för sig väldigt enkelt skriven. Boken är uppdelad i åtta större delar som en referens till de åtta Chanukka-ljusen som till sist ska tändas i slutet av den judiska högtiden. Varje del består av korta kapitel, i vartannat kapitel följer vi (i tredje person) Daniela respektive Yaari som är gifta. Daniela åker till Tanzania för att sörja sin syster som skjutits ihjäl, Yaari stannar hemma och arbetar som hissingenjör vilket denna veckan innebär att hitta felet på en nybyggd hiss som låter ovanligt illa.

De första 100 sidorna är jag fast, början på Danielas resa och problemen med hissen är spännande i all sin vardaglighet. Yaari börjar även umgås med sin släkt på ett sätt som för honom inte tillhör vardagen.

Efter ett tag blir jag dock störd av berättarrösten. Berättarrösten (författaren) återkommer till “raser”, hudfärg och hedersbegrepp. Ibland är det tydligt att det är karaktärernas inre liv som speglas, som på s. 48 när en kvinna ammar:

“Francisco borde bli tillsagd att inte låta sin fru blotta sig på det sättet inför hans far, tänker Yaari. Eftersom hon klär honom och matar honom vore det fel att i onödan väcka hans åtrå efter hennes kropp.” 

Men ibland är det otydligt av vem vi får vissa skildringar, som på s.144 på en marknad:

“Den israeliska besökaren är inklämd mellan förbipasserande av olika raser och får med ens en tydlig minnesbild av platsen. Exakt här stod hon under sitt tidigare besök.”

Kanske är det en lost in translation-grej, boken är översatt från engelska och inte från originalspråket Hebreiska. I Amerika finns rutor för vilken ras man tillhör på många formulär som jag själv fyllt i som turist. Kanske är det så även i Israel? Jag vet inte, och jag kan inte sätta in det i ett sammanhang heller.

Det blir aldrig lika problematiskt som här men detta problem med att inte riktigt veta vad som är en fördomsfull karaktär och vad som är en fördomsfull/gammalmodig författare är något som då och då dyker upp.

Jag pendlar mellan att tänka på berättelsen som en metafor för politiska frågor samt en beskrivning av krocken mellan ett nytt förhållningssätt av världen och ett gammalt. Dynamiken i äktenskapet mellan Yaari och Daniela är hela ständigt närvarande i berättelsen trots att de nästan aldrig träffas eller pratar med varandra.

Lika många gånger som jag tycker boken är problematisk tycker jag att den är intressant. Problemet med hissen lyckas bli både en teknisk och en kulturell fråga om ansvar. Varje konflikt som dyker upp i boken verkar för övrigt leda till en ny snårig konflikt. Danielas resa skulle kunna utgöra en 400-sidig roman bara den. Det är min favoritdel, kanske för att jag gillar henne mest och för att hon pendlar mellan att frigöra sig från sin man samt att längta till den trygghet som det innebär för henne att vara underordnad sin man (en ordning hon även förebrår sin man för att inte ha upprätthållit).

Jag känner många gånger att jag skulle behöva en bokcirkel om den här boken. Och att den borde vara hundra sidor, och en hel del stickspår, kortare.

Jag pendlar mellan att tänka på berättelsen som en metafor för politiska frågor samt en beskrivning av krocken mellan ett nytt förhållningssätt av världen och ett gammalt berättat genom väldigt konkreta vardagliga familjesituationer. Dynamiken i äktenskapet mellan Yaari och Daniela är hela ständigt närvarande i berättelsen trots att de nästan aldrig träffas eller pratar med varandra under den långa vecka som skildras innan det är dags att tända det åttonde ljuset.

Brombergs 2012 (på sv. På Hebreiska 2006)
ISBN: 9789173374293 Sidor: 396
Översättning: Boo Cassel
Omslag: Anders Timrén
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Ebok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

The End – Helene Billgren

Först vill jag säga detta: jag äääälskar verkligen den här boken eftersom den innehåller många målningar och nästan alla är fantastiska!   Efter att ha sett den retrospektiva utställningen, som hade vernissage denna helg i samband med boksläppet, gillar jag boken extra mycket eftersom jag tycker målningarna är extremt bra återgivna och gör sig väldigt bra i det mindre formatet som boken har. Redan på vernissagen längtade jag till att komma hem och kunna krypa upp under en läslampa för att detaljstudera alla tavlor.

Har man någon gång sett en av Helene Billgrens akrylmålningar kan jag inte tänka mig att man kunnat undgå att sugas in i den fantastiska värld som hon skapar på sina mdf-skivor. Den är så himla sorglig och spännande och romantiskt på ett svart och mörkt sätt. För dig som dras till sånt är boken ett måste.

Men. Jag kommer på mig själv med att jämföra Helene Billgrens  bok med min absoluta favoritbok om och av en konstnär: Karin Mamma Anderssons Moderna Muséet-katalog som gavs ut på Steidl för en massa år sen. Den innehöll, förutom fint återgivna tavlor i stort fold out-format, ett samtal mellan Andersson och Lars Norén, dikter av Thomas Tidholm och fotografier från ateljén tagna av JH Engström.

Boken är verkligen ett verk i sig om man vill fördjupa sig i Anderssons konst.

The End har liknande ambitioner. Det finns fotografier från ateljén och en intervju. Några konstkritiker har anlitats och till och med en poet. Tyvärr tycker jag inte att texterna lyfter alls. Petter Eklund konstaterar att “Det behövs inga djupare analyser”. Så varför ha med text över huvud taget då?

Pamela Jaskoviaks text tycker jag är bra här och var även om jag kan bli lite trött på “googlandet” som så dominerande metod i allt från journalistik till romaner nu för tiden.

Men att jag inte berörs av texterna eller ateljéfotografierna tror jag är för att Billgren inte verkar vara så peppad på att medverka i den typiska konstboksintervjun, hon är inte en konstnär som har ett akademiskt “artist statement” eller färdiga formuleringar. På invigningen av utställningen sa Konstmuséets chef att Billgren inte ville prata så mycket.

Och det är givetvis inget fel med det. Snarare tvärtom tycker jag. Men har inte de anlitade konstkritikerna självförtroende nog att sätta verken i ett sammanhang eller prata om möjliga tolkningar etc. av rädsla för att komma med “fel” åsikter kanske man kunde valt en annan väg än att i texterna lite slentrianmässigt klaga på konstmarkanden eller uttrycka sin vilja att “säga något smart” .

Billgren har ett nära samarbete med galleristen Angelika Knäpper, så nära att det den offentliga konsthallen i Borås låter henne hänga hela utställningen. Varför inte intervjua Knäpper? Eller låta henne skriva något? Och den grå anteckningsboken där Billgren samlat historien om hennes konstnärsskap, skisser och fakta om utställningar hon medverkat i får nästan inget utrymme alls trots att den verkar vara så viktig för henne.

Tack och lov är jag så förälskad i målningarna att jag inte tänker på det där med texterna särskilt länge, istället dyker jag snabbt tillbaka in bland akrylen och letar detaljer och drömmer mig bort i de melankoliskt vackra filmberättelserna som finns där.

Bokförlaget Arena 2012
ISBN: 9789178433803 Sidor: 160
Omslag/formgivning: Marja Pennanen
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek? 

Brev till en bokhandel / Hertiginnan av Bloomsbury Street – Helene Hanff

Jag fick tips om Brev till en bokhandel av min bloggvän Saga borta på sagasbibliotek.blogspot.se efter att jag läst Kod 400. Efter att ha läst boken tycker jag att det är extra lämpligt att jag fick den rekommenderad av en annan läsare eftersom boken handlar om mänskliga möten som sker AFB (away from books, jfr. afk) men med hjälp av böcker.

Helene Hanff bor i New York och beskriver sig själv i sitt första brev till bokhandeln Marks & Co. i London som en fattig författare. Redan i andra brevet släpper hon på formalian och trots de antikvariskt korrekta svaren hon får från “FPD” fortsätter hon vara rolig och personlig och överdrivet upprörd eller tillrättavisande på ett väldigt roligt sätt. Det är en dynamik som är uppfriskande och komisk och oväntad och enbart möjlig eftersom de delar samma intresse.

“SENGÅNGARE! Jag skulle kunna sitta här och ruttna bort utan att du skickade mig något att läsa.”

Frank som hon brevväxlar med dör efter 20 år av brevväxling, de hinner aldrig träffas (detta får man veta redan på baksidan men inget spoilas av det). När hon väl kommer till England och får träffa hans vänner, familj, se hans arbetsplats och så vidare förstår jag att hon haft samma förhållande till honom som till människorna i de böcker hon läst: en vänskap som är både vardaglig och mycket varm och bokhandlaren Frank i London inte enbart var en karaktär i ännu en text som berörde henne, men som hon kunde svara rent bokstavligt, är det inga konstigheter med. När hon väl kommer till London, vilket beskrivs i boken Hertiginnan… är det lika naturligt att ta en öl med Shakespeares gamla pubvänner som det är att träffa Franks familj och andra läsare som läst brevväxlingen.

Det finns inget IRL, det finns bara människor som blivit litteratur och litteratur som blir människor. En författare är en sån som rör sig fritt mellan båda dessa världar.

Det enda tråkiga med boken är att det inte är så mycket litteratur som jag kan något om, nästan ingenting faktiskt. Och det faktum att det går att läsa mellan raderna i vissa svar att några brev saknas. Det är tråkigt eftersom det uppenbart är de mest “privata” som jag inte förstår varför man tagit bort. Jag har alltid varit en läsare som AVSKYR böcker med orden “Efterlämnade dikter i ‘urval’ av…” eller redigerade dagböcker som efterlämnats och dylika dumheter. Det går att förlåta eftersom de här böckerna är så mysiga och ärliga och roliga och lättlästa i övrigt.

Däremot är det ett absolut måste att läsa båda böckerna som EN bok tycker jag vilket En bok för alla-utgåvan ser till att man gör för en billig peng.  Nu vill jag läsa ännu fler såna här roliga böcker-om-böcker-böcker. Tipsa mig jättegärna!

En bok för alla 2009
ISBN: 9789172215689 Sidor: 223
Översättare: Berit Skogsberg
Omslag: Lisa Zachrisson
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek? 

Den okunnige läraren – Jaques Rancière

“Och det som har hänt en gång är för alltid möjligt.”

Böcker från Glänta och tidskriften med samma namn som namn som förlaget har återkommit under hela min utbildning på Högskolan för fotografi. Även en av de första böcker på listan över kurslitteratur i år var en Gläntabok som gav mig den typiska Gläntaupplevelsen: 2% är intressant och vidgar mitt sätt att tänka lite, 90% får mig att känna mig korkad och 8% verkar bara vara upprepningar av något jag redan läst tidigare i boken.

På de första sidorna beskrivs hur läraren Joseph Jacotot genomför ett ganska ogenomtänkt experiment med elever som han inte pratar samma språk som han själv. Han ger dem boken Télémaque av François Fénelon där texten finns på både franska och nederländska. Hela Rancières bok handlar om hur det gick upp för Jacotot att hans elever klarade av att lära sig franska, och skriva om vad de tyckte och tänkte om boken, utan någon som helst klassisk katederundervisning där läraren förklarar grammatik, meningsuppbyggnad och senare hur man analyserar litteratur osv. Dessa elever blev frigjorda från sån hierarkisk och “fördummande” inlärning.

Lite spännande onekligen. Och jag är den första att hylla människor som är öppna för en mer jämlik och intressant undervisning än att en lärare bara ska stå och rabbla saker som eleverna sedan ska upprepa som robotar. Men Rancìere maler på i nästan 200 sidor om “grundaren” och hans förträfflighet och omgivningens oförståelse inför att alla efter denna upptäckt kan lära sig själva vad som helst.

Ändå är det “familjefäderna” som ska stå för den här frigörelsen av sina barn. Och även om det nämns att Jacotot själv ska stå för frigörelsen av familjefäderna på ett hotellrum (LOL) så det är en ganska klassiskt hierarkisk “jämlikhet” han pratar om.

Det är också en jämlikhet som i stort sett bara byter ut en lärare mot en bok, som ju någon måste välja åt den elev som ska frigöras. Och det är väl en sak att lära sig ett språk tänker jag, en annan att lära sig exempelvis kirurgi eller att hantera syror som kemist. Det går liksom inte att prova sig fram där som man kan göra i vissa andra skolämnen. Det är t.ex. ganska skönt att få “lära” sig minnesregeln SIV – syra i vatten – så att man inte börjar sin karriär som kemist med att bränna halvt ihjäl sig.

Modellen att lära sig själv fungerar bara till en viss nivå eller i kombination med “vanlig” undervisning. Hur “lär” man sig själv källkritik? Hur “lär” man sig själv att analysera ett konstverk med vanitasmotiv? Jo, man kanske går till en förklarande text eller en förklarande lärare som redan tillgodogjort sig massvis med kunskaper i ämnet och som kan agera genväg. Kanske kan man själv lära sig att anlägga ett genusperspektiv på en historiebok, men jag lovar att har man aldrig fått genus förklarat för sig kommer det ta onödigt lång tid innan man kommer på det helt själv.

Varför den här otroliga “grundarens” ickelära inte problematiseras ett endaste litet dugg är ofattbart, och ganska typiskt när det gäller den här typen av litteratur.

“En individ kan inte ljuga för sig själv, utan endast glömma sig själv.”

De där 2% jag tar till mig och som faktiskt är intressanta kanske är ok. Men om målet är hågkomst om det man glömt i det vackra citat ovanför så hade ett TED talk på 7 minuter där man kom till saken och sen inte trixade så mycket varit ett bättre format. Jag känner mig inte så frigjord, det blir tyvärr en överkryssad papegoja.

Glänta 2011
(först publicerad 1987)
ISBN: 9789186133306 Sidor: 192
Översättare: Kim West
Omslag: Richard Lindmark
Häftad: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek? 

Femtio nyanser av honom – EL James

För det första: Det verkar omöjligt för i stort sett samtliga recensenter att inte recensera “fenomenet” Femtio nyanser av honom när man skriver om den här boken. Det poängteras att det är övervägande kvinnor som läser och det används ord som tantsnusk och mammaporr.

Men guess what, det är främst kvinnor som läser ÖVER HUVUD TAGET (http://www.scb.se/Pages/PressRelease____192034.aspx). Så det är märkligt att man måste nämna det just när det gäller den här boken. Kan den inte få bedömas som all annan litteratur?

Om vi nu måste hitta på genrer, måste vi använda det kvinnliga könet som något sorts skällsord? Kerstin Thorvall skulle kanske också sågat Femtio nyanser. Men hon skulle definitivt blivit besviken om hon sett att vi fortfarande delar upp böcker på det här sättet.

För det andra: Bör man recensera en bok utifrån antalet sålda exemplar? Varje gång jag läser en recension så doftar det onekligen Jackie Collins-på-bokmässan-debatt anno 1989.

För det tredje: När det kommer till de unkna könsrollerna så håller jag med. Och inte alls.

Ja, det är två extremer som möts. Christian som har ALLT och sett och gjort ALLT. Anastasia, som bara suttit på sitt rum och sett dagarna gå och läst böcker (framför allt Thomas Hardys Tess d’Urberville), snubblar bokstavligen in i hans liv. Det kanske är fånigt, visst. Och Christian utformar vad som bokstavligen är ett slavkontrakt som han vill att Anastasia ska skriva på, hon som inte ens haft sex (och dessutom är så insnöad att hon blir imponerad bara av att plötsligt ha ett mailkonto). Det är inte den relationen en ser framför sig när en tänker på kärlek.

Så här långt ser vi samma sak i genusglasögonen, jag och de hårdaste kritikerna. Här ligger EL James helt klart på minus. Men efter fyra femtedelar av boken vet vi fortfarande inte ifall Ana kommer skriva på kontraktet. Kan man förhandla bort sin rättigheter, även om det “bara” gäller i sovrummet? Sin jämlikhet? Den intimitet hon vill ha och behöver? Och varför skulle hon i så fall göra det?

Dessa frågor stöter och blöter Ana i sina tankar. Och tillsammans med Christian som själv varit en undergiven och därför testat allt tidigare av det han nu vill göra med Anastasia. Anastasia låter sig aldrig köpas av de presenter som Christian kommer med. Tvärt om! Hon säger sin mening även om det tar ett tag för henne att vara lika frank som Christian. Jag önskar att jag vågade prata så öppet om känslor och sex.

Hon lyckas förhandla sig till i stort sett allt hon vill ha av förhållandet. Hon har roligt. Hon har mycket sex. Hon prövar på att leva utanför normen en stund med öppet sinne istället för att rata det direkt. Är det någon som kompromissar med sina åsikter och sin sexualitet och sina fasta gränser så är det Christian även om hans “roll” i sovrummet (och badrummet, tortyrkammaren, båthuset osv.) är “dominantens” och initiativtagarens.

Det är inte, jag repeterar: INTE ett feministiskt mästerverk, det håller jag såklart med om. Men det är heller inte en ny Pretty Woman även om i stort sett allt utom BDSM-inslagen är en karbonkopia av filmen. Den sorgsna rika mannen som sitter och spelar ett sorgligt piano på kvällen och jobbar hårt på dagen för att få allt han vill ha är mer nyansrik om man ser bortom de första intrycken.

Det må vara en unken manlig fantasi att vara den här mannen. Men det är en kvinna som skrivit den och det är den kvinnliga huvudrollen som är starkast, som sätter gränserna. Hon är ofta osäker, men hon skaffar det drömjobb hon vill ha. Hon tar exakt det hon behöver ur förhållandet med Christian, som vid ett tillfälle flyger över dussintalet delstater bara för att bli ratad.

Nej det är inte min nya favoritbok. Men jag sträckläste den och tyckte den var spännande och väldigt romantisk.

Det finns ett sorts märkligt underförstått krav på en kvinnlig huvudkaraktär att hon måste vara stark och upplyst. “Den goda förebilden” är förmodligen det märkligaste begrepp vi har att arbeta mot idag. Anastasia är svag och osäker. Hon är stark och beläst. Hon driver med sin älskades svaga sidor och hon kompromissar med sig själv. Hon leker barnsligt och hon vet exakt vad hon vill. Se, sådär komplext kan det vara att vara människa. Jag kände igen mig, både i hennes vilja att vara till lags men att också att försöka balansera mellan magkänslan som säger att något är fel och en äventyrslusta som drar åt motsatt håll.

Jag hade faktiskt tänkt totalsåga den här boken innan jag läste den. Nu kommer definitivt jag läsa del 2 och 3 när de kommer på svenska.

Självklart inser jag att kommer få betala ett högt pris för att skriva positivt om den boken Jag har redan nämnt för några att jag gillade den… mer om det i videoklippet här nedanför.

PS. Jag kommer vara oändligt tacksam för alla som röstar på mig i Seattletävlingen
genom att klicka här.PLEEEEASE!!

Femtio nyanser av honom
Norstedts 2012
ISBN: 9789113047287 Sidor: 554
Översättare: Jimmy Hofsö
Omslag: Jennifer McGuire
Danskt band (häftad): Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?