De bortglömda – Sara Blædel
Det här är en bok jag fått genom Booked där medlemmar får möjlighet att läsa nya böcker. I gengäld förbinder man sig att skriva om boken på sin blogg, twitter eller facebook. Jag tycker att företaget har haft hög integritet redan från början trots att jag från början tyckte att idén att “sälja” word of mouth-marknadsföring till förlag verkade tveksam. Ett exempel på den integriteten är att Booked framhåller negativa omdömen från läsarna lika ofta som positiva. Det har undvikit att bli tråkigt på ett selektivt “[…]-blurbigt” sätt och istället blivit som en minibokcirkel.
Därför har jag varit mån om att inte förverka min chans att fortsätta få böcker därifrån. Men 2 dagar innan deadline för att lämna omdöme hade jag inte läst en sida och var sjukt stressad. Jag läser så himla långsamt och var rädd för att inte hinna läsa (snabbläsare: varsågod att rynka på näsan åt att jag svettas över 300 sidor på 2 dagar).
Men samma kväll läste jag mer än halva boken. En kvinna med ett stort ärr över ansiktet hittas död i en skog. Ingen anmälan om en försvunnen kvinna med det signalementet finns. Därefter börjar det dyka upp lik efter lik och ytterligare försvinnanden i samma område. Och sen kommer en rad av klichéer: tvillingsystrar som är så nära att de aldrig varit ifrån varandra, mystiska slutna institutioner, grova våldtäkter, alkoholiserade poliser och en snokande reporter.
Men den är bra skriven och fint översatt av Ninni Holmqvist (som skrivit en gammal gymnasiefavvobok of mine: Kostym) och trots klichéerna väldigt spännande. Huvudpersonen Louise Ricks familjeliv och historia engagerar mig inte speciellt mycket men det gör tvillingarnas. Jag fastnar oerhört mycket för Lisemettes historia. Jag blir hela tiden påmind om när jag besökte “Psykmuséet” [sic!] i Västervik för några år sen och såg alla hemska apparater för elchocker och anordningar för att låsa fast patienterna där [sick!]. Då fick jag även prata med en gammal mentalskötare (som det kallades då) som upprepade en mening som förekommer i olika varianter i De bortglömda: “Det var en annan tid då”. Det gör det extra obehagligt för mig eftersom jag ser framför mig uppehållsrummet i Västervik med den obehagliga konsten som patienter gjort där. Det var allt från motiv som upprepades om och om igen till broderade meningar om ångest i spretiga bokstäver. Boken känns efter det besöket otroligt otäck.
Att det är del 7 i bokserien om Louise Rick märks nästan inte alls och jag som inte läst de tidigare hade inga problem med att hänga med. Det skulle lika gärna kunna vara den första delen.
Sammanfattningsvis: Ingen extraordinär historia men trots det en väldigt spännande bladvändare. Jag fastnar inte för utredarna men den går snabbt att läsa och historien om tvillingarna berör mig.
Bonusmaterial: P1 har precis sänt ett program om just “bortglömda” familjemedlemmar som jag kommer lyssna på idag. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/115844?programid=2068
Massolit förlag 2012
ISBN: 9789186649906 Sidor: 304
Översättning från danska: Ninni Holmqvist
Omslag: Sofia Scheutz
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Pocket (kommer i april): Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?
Sång till den storm som ska komma – Peter Fröberg Idling
Vilken märklig bok han skrivit Peter Fröber Idling!
Värt att veta om mig som läsare är att jag verkligen gillar trenden med att blanda fiktion med uppenbara fakta, så de problem jag har med den här boken är inte på grund av det upplägget. Det jag har problem med är varför det är viktigt att veta att det är den framtida Pol Pot & Co. som det handlar om.
Boken utspelar sig under en höstmånad utifrån Saloth Sars (senare Pol Pot), Ieng Sarys och Salomays perspektiv i varsin ungefär lika stor tredjedel.
Det är snart det första fria valet i Kambodja. Sar undervisar i fransk litteratur men är med och planerar en revolution. Sary är hans politiska motståndare som Somaly har en affär med trots att hon är förlovad med Sar.
Människorna i boken är historiska människor i början av sina liv och de händelser som sedan ska definiera dem. Det är 1955 och har precis börjat dödas. Men ännu kan aktörerna förklara bort det med ord som “olyckshändelser” och se våldet som ett försvarande av den stundande demokratin och den ordning som är nödvändig för att inte störa valet.
Redan från första sidan tänker jag på de hundratusentals människor som ska mördas av den man som om 20 år ska kalla sig för Pol Pot. Jag sitter och letar anledningar, svar på frågan varför, försöker psykologisera. Men Sar och Sary är bara lite naivt ungdomsförbundigt poserande med vilken politisk litteratur de läst och inte (och är inte rädda för att skarva lite i sina litterära CV:n). De drar fördelar av vilka de är och vilka kontakter de har trots att de vill avskaffa den sortens maktstrukturer. De vet bäst. De behandlar kvinnor lite som de vill. Det hade kunnat vara vilket berättelse som helst om makt. Jag tycker att, det i boken ständigt frånvarande, framtida folkmordet står i vägen för den berättelse som faktiskt finns i romanen. Skulle det varit en roman om tre icke namngivna människor i politiken och överklassen hade den här boken varit mycket bättre.
Styrkorna i boken ligger i detaljerna om det land som beskrivs: locken på teglasen, den intressanta relationen till Frankrike som bara två år tidigare styrt Kambodja och fortfarande är närvarande i allra högsta grad, de franska cafévanorna osv. De politiska skildringar är alldeles för tunna.
Den finns också i de personliga konsekvenserna av politiken. Sar kan t.ex. inte anförtro sina känslor för sin bror som är av annan politisk uppfattning. Somalys status bygger delvis på ett system hon inte tror på men ändå utnyttjar samtidigt som hon drömmer om Paris och ett liv som modeskapare och modell. Det är också hennes del som jag tycker är bäst eftersom hennes historia får stå för sig själv, hon har ingen faktisk framtid jag känner till innan och jag kan därför låta det som står i hennes del stå för sig själv. Det är sorgligt att följa hennes uppvaknande men stärkande att läsa om hennes egen revolution mot det ojämlika samhälle hon lever i.
“Ett decenniums erfarenheter senare konstaterar hon att de män som säger sig vilja visa henne sin spektakulära konstsamling, ett enastående men okänt utflyktsmål, i Monsieurs Jolys fall människans dubiösa förhållande till naturen, eller, som en annan fransman, sin odödliga själv, egentligen bara vill förevisa henne sin ståkuk.”
Somalys erfarenheter blir en symbol för maktens män. De har tjusiga terorier de skaffat på franska universitet eller i svår litteratur men när allt kommer omkring vill de ha något åt sig själva – makt.
Sammanfattningsvis: det är en välskriven bok om en tid och en kultur jag inte visste någonting om och den gör mig sugen på att läsa en uppföljare (plz skriv en sån!) om Somaly men tyvärr överskuggas berättelsen av det vi vet kommer att hända. Jag kan inte förstå vitsen med att blanda in fakta i en annars så bra fiktion.
Natur & Kultur 2012
ISBN: 9789127133563 Sidor: 354
Omslag: Nina Leino/PdeR
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Pocket: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?
PS. Nån som vet: Hette Somalyverkligen Somaly på riktigt? Jag hittar ingenting på internet om henne?!
… Read MoreMedealand och andra pjäser – Sara Stridsberg
“Kärlek är inte ett tillstånd, det är en serie handlingar”
Jag har väntat med att läsa den här trots att jag gillat allt jag läst av Sara Stridsberg sen Happy Sally kom ut. 1. Jag är ovan läsare av dramatik. 2. Jag är ovan läsare av klassiker och eftersom Medeamyten måste betraktas som en hardcoreklassiker (de gamla grekerna osv.) har jag varit dubbel rädd för att bli besviken.
Medealand är den första av de tre pjäserna och också den bästa av tre pjäser som jag tycker är otroligt bra, trots att jag har svårt att hänga med i den yttre handlingen. Tematiken rör sig kring kärlek och maktförhållanden både inom förhållanden, inom en familj och i ett land. Män utnyttjar sin makt i vartenda ett av dessa förhållanden och dikterar villkoren på ett vidrigt sätt.
Om Sarah Kane och Bruno K. Öijer adopterat ett barn och hemskolat det till att bli författare skulle resultatet kunnat blivit Sara Stridsberg.
Jag kommer definitivt att behöva, men framför allt vill jag, läsa om Medealand. Att den är krånglig att hänga med i är ingenting som stör konstigt nog
Jag brukar alltid ha ett block bredvid mig när jag läser för att skriva upp meningar jag gillar extra mycket. Efter 20-30 sidor ger jag upp, med tanke på att det är många anvisningar för tystnader och en del upprepningar är det otroligt att varje sida ändå verkar innehålla en sån där mening som en genomsnittlig författare bara får ur sig var hundrade sida. Det låter överdrivet men det stämmer verkligen,
Dissikering av ett Snöfall innehåller mer humor men påminner för mycket om Medealand för att jag skulle rekommendera att man läser den back-to-back. Jag tycker man ska läsa Medealand först, sen pjäsen om Valerie Solanas och därefter ta en liten paus, om man kan hålla sig ifrån boken, och sen fortsätta med Dissikering...
När jag pratade med @melankolikbarn (The founder and CEO of briljanta begreppet “misärlooks”) på twitter om den här boken planerade hon att hamstra post-it-lappar inför stundande läsning. Det rekommenderar jag alla att göra! Skulle de ta slut halvvägs in i boken så misströsta inte, fortsätt läs och köp fler nästa dag, för du kommer garanterat vilja läsa om den här boken minst en gång till!
Albert Bonniers förlag 2012
ISBN: 9789100126131 Sidor: 462
Omslag: Nina Ulmaja
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?
… Read More
En storm kom från paradiset – Johannes Anyuru
Den 26 november delas Augustpriset ut och eftersom det var så kul när jag gjorde specialmånad inför Borås Tidnings debutantpris och läste alla nominerade så utnämner jag härmed november till Augustprismånad och ska göra mitt bästa för att hinna recensera alla skönlitterära böcker.
Först ut är Anyurus bok som jag direkt kan konstatera är oerhört välskriven. Och spännande.
Uppbyggnaden är otroligt bra när han pendlar mellan att beskriva P (pappan) i förhör, i flyktingläger, i nutid, på resande fot, i hans ungdom, barndom, under utbildningen till pilot och så vidare. Med tanke på att jag aldrig varit i något Afrikanskt land fick jag ändå väldigt tydliga bilder av alla platser och det är väldigt välavvägt hur jag som läsare flyttas mellan dessa platser. Det blir aldrig svårbegripligt eller rörigt.
P som är utbildad stridspilot riskerar att bli utsatt för tortyr i det förhör som boken börjar med. En del i strategin att klara av tortyr är att förflytta sitt medvetande långt bort till en annan plats, denna plats blir hans lyckliga tid i pilotutbildning. Jag är en sucker för när berättartekniken i en bok motiveras av berättelsen på det här sättet.
Med enbart en svensk skolutbildning i bagaget blir jag pinsamt medveten om hur den afrikanska kontinenten ignorerats av, åtminstone mina, historielärare i grundskolan. Det är krångligt ibland men kul att wikipedia sig vidare efter vissa kapitel och se pusselbitarna falla på plats.
Men en hantverksskicklighet does not a favoritbok make. Jag kan njuta av Anyurus formuleringar men tycker samtidigt inte att de känns trovärdiga för den situationen som P befinner sig i av utmattning, rädsla och desperation. Ibland dyker såna här upp:
“Det finns någonting klibbigt, fragmenterat i sekundernas material. Ljuset faller över den korniga, bruna jorden, fotografiskt och evigt.”
I t.ex. Władysław Szpilmans bok Pianisten är stilen totalt poesilös. Det är så avskalat att jag som läsare enbart fokuserade på berättelsen. Jag hade nog föredragit det även här även om jag imponeras av Anyurus sätt att skriva.
Mitt andra problem påminns jag om när jag kollar igenom anteckningsappen på min mobil (skrivet efter att ha läst ungefär halva boken): “För sympatisk?!”
Det är trots allt en stridspilot det handlar om, som dessutom lämnat sin partner utan att säga ett enda ord. Jag säger som Oprah: Own it. Det är visserligen baserat på Anyurus pappa men berättelsen presenteras som en roman, och en romanfigur kan inte bara vara en oskyldig hjälte med de förutsättningarna. Jag hade kanske trott mer på det naiva förhållningssättet till politiken och yrkesvalet om jag hade fått se något annat mörker i karaktären, åtminstone en liten skugga av all den tröstlösa och vidrigt ologiska ondska som omger honom.
Norstedts 2012
ISBN: 9789113040875 Sidor: 248
Omslag: Håkan Liljemärker
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?
Drottningen vänder blad – Alan Bennet
“‘Att läsa är att dra sig undan’, sa sir Kevin. ‘Att göra sig otillgänglig. Det skulle vara mindre problematiskt om själva sysselsättningen vore mindre…självisk'”
Vår svenska kungs märkliga möte med pressen efter att Den motvillige monarken gavs ut för några år sen gör den svenska titeln ännu bättre. Efter att ha läst Alan Bennets roman önskar jag att skvallerpressen kunde rikta in sig på de majestätliga bokhyllorna och nattygsborden istället för de olika sängar som kungen sägs ha besökt. Jag minns fortfarande min besvikelse över den här bilden. Det är väl snobbigt av mig att säga det, men tänk om vi fått se Kungen med en hundörad Alice Munro-pocket, precis som Bennets Queen Elizabeth II, istället.
Allting börjar med att den Engelska drottningens berömda hundar skäller på en bokbuss nedanför slottet. Drottningen som är en pliktmänniska har alltid läst böcker för att det hör till. Hon är beskyddare av bibliotek över hela landet men har innan sitt besök i bokbussen trott att böcker innehåller bokstäver, text, meningar. Hon upptäcker att de istället är fyllda av människor, livsöden, tankar och känslor. Hon lierar sig med en bokälskande köksarbetande hovanställd som hjälper henne med de första stegen.
“Han var beläst till en viss gräns, men han var till stor del självlärd och hans bokval bestämdes i hög grad av huruvida författaren var gay eller inte.”
De första sidorna tycker jag är lite fåniga och jag börjar förbereda mig på hur en “kul idé” till en bok blir ett pinsamt genomförande. Men eftersom boken var en present från Sagas bibliotek, vars smak jag litar på, så var jag övertygad om att det skulle vända vilket det snabbt gjorde också.
Boken går från att vara lite lustig till att vara rolig, till att beskriva ett känslomässigt uppvaknande. Delar som varit nedsläckta i den läsande Elizabeth blir upplysta. Äntligen kan drottningen röra sig som en jämlike bland sitt folk genom litteraturens karaktärer vilket förändrar hennes dagliga liv. Det är skrämmande att tänka på att ett så dyrt och respekterat ämbete som kungahusen fortfarande är i många länder är så totalt frånkopplande från världen och andra människor om man tänker på de konkreta vardagssituationer som uppstår. Det är så sorgligt att läsa om människor oförmåga att prata med drottningen. Och människorna som hon lever visar ingen förståelse för den samhörighet som böckerna ger henne. Alla dessa känslor av att vara frånkopplad och isolerad är givetvis lätta att känna igen sig även om det för en drottningen blir absurt i vissa situationer:
“[…]medan drottningen varit inne i överhuset hade vagnen sökts igenom av hundar och säkerhetstjänsten hade konfiskerat boken. Den hade förmodligen sprängts, trodde han. ‘Sprängts?’ sa drottningen. ‘Men det var ju Anita Brookner’.”
Det är en rolig bok, men inte bara rolig, jag blir berörd och lite ledsen för E-2:s skull. Framför allt kommer jag aldrig mer kunna se en bild av henne utan att le och fantisera om vad hon har för pocket i sin handväska.
Ordfront 2008
(på engelska som The uncommon reader 2007)
ISBN: 9789170374593 Sidor: 124
Översättning: Sofia Boda
Omslag: Patrik Lindvall
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?
… Read More
