Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking – Susan Cain
Först av allt; tack till Therése som tipsade mig om denna!
Jag kände tårarna komma flera gånger när jag läste den här. Den är liksom inte Titanic-sorglig. Det är ett stillstamt och systematiskt nedbrytande av de som Cain kallar “introverta” eller “high reactive”.
Det finns ett test tidigt i boken med 20 “frågor” av typen “I enjoy work that allows me to ‘dive in’ with few interruption”, “I like to celebrate birthdays on a small scale, with only one or two close friends or family members”, “I often let calls go through to voice mail” och så vidare. Man ska svara sant eller falsk på dessa påståenden och om fler än hälften stämmer in på en är man förmodligen en introvert. Jag svarade sant på alla 20 frågor. Och förmodligen är det såna som mig som dras till boken.
Vi introverta behöver väldigt lite stimuli för att bli intresserade av något, men samtidigt blir vi lätt stressade. Därför jobbar vi helst själv och undviker stora grupper. Vi tar lite plats i sociala situationer, vi är eftertänksamma, vi isolerar oss med böcker och får våra partners att tro att något är fel när vi inte pratar med dem istället för att sitta tysta i timtals. Detta känner vi skam för och vi tror att det är något fel på oss. Vi försöker förgäves ändra oss.
Susan Cain går historiskt igenom det extroverta idealet som idag präglar samhället. Allt från tvålreklamer som uppmanar oss till att utveckla en stark personligt på 20-talet till dagens öppna kontorslandskap och brainstorming-möten på arbetsplatser tillbaka till Bibelns stammande Moses. (Både öppna kontorslandskap och brainstorming är bevisat dåliga för produktivitet, detta underbygger Cain bra genom enkla referat av etablerad forskning precis som hon gör med allt annat).
Hon går igenom forskning kring utbildning, i förhållanden, på arbetsplatser, inom politiken, inom den religiösa världen osv. Överallt åsidosätts de introverta som har så mycket att ge men som negligeras på grund av deras oförmåga att kommunicera sina ståndpunkter och idéer på ett färgstarkt sätt.
Jag tänker på alla barn som växer upp som introverta och får “lära” sig av sin omgivning att de måste anpassa sig och förändra sig till att bli mer som de extroverta. Det gör mig så himla ledsen att tänka på. Och hela tiden när forskning visar på hur mycket dessa har att ge dessutom. Introverta har till och med något att ge i den allra mest hårdföra kapitalism.
När börsen kraschade för några år sen visade sig att det fanns fonder och börsmäklare som fördubblade sina vinster. Dessa drevs av människor som är klassiska introverta personlighetstyper. De hade investerat i lågrisk-bolag och läst på, inte låtit sig drivas av dopamin som extroverta har en tendens att göra. Men de var inte lika kapitalstarka eftersom människor tenderar att investera i dem som gör bäst presentationer, inte i dem som har bäst underbyggda prognoser. (finns otroligt dråpliga säljpitchar beskrivna som vi som introverta känner är längre bort än en resa till Mars).
Jag fascineras av hur mycket forskning som Cain pekar på där biologin faktiskt styr, hjärnans olika sätt att reagera. Det går att avgöra på de allra flesta spädbarn om de kommer bli introverta eller ej. “De blygas” stigma kan i och med den här boken lyftas ur ekvationen.
Det är verkligen ingen självhjälpsbok. Snarare påminner den om Barbara Ehrenreichs mästerliga böcker om arbetsmarknaden (Barskrapad och Körd) . Mycket refererande av forskning och personliga upplevelser ute i samhället som kopplas till dessa rön. Det är en bok för föräldrar till inåtvända barn att läsa om de oroar sig för sina “blyga” barn, det är en bok för lärare och chefer att läsa för att se vilka enorma resurser de idag slösar bort, det är en bok för alla som lever med någon som inte klarar av att småprata på fester men som kan föreläsa om astronomi i timtal framför en jättepublik.
Men framför allt är det en bok för såna som mig som fortfarande i vuxen ålder känner sig “fel”, som inte hittar en plats i samhället där de kan passa in. Jag har precis läst klart den men redan börjat omvärdera vissa av mina egna personlighetsdrag. Jag känner att det är åratal av nedvärderande som kanske inte direkt släpper men som åtminstone rubbats lite.
Känner du igen dig i någonting jag skrivit om här så snälla läs Susan Cains bok, för kicken av att isolera sig med en riktigt intressant bok om inte annat.
Crown 2012
ISBN: 9780307352149 Sidor: 333
Inbunden: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
E-bok: Bokus/Dito, Adlibris
Pocket: Adlibris, Fritz Ståhl(häftad)
Finns den inne på biblioteket?
Här finns även ett TED talk av Susan Cain: http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html
… Read MoreGrand Final i skojarbranschen – Kerstin Ekman
Eftersom jag råkade deleta bort ALLA anteckningar på läsplattan efter att jag läst ut den här boken kommer jag börja såhär: det känns symboliskt att jag råkade deleta ALLA anteckningar på läsplattan efter att jag läst ut just den här boken som handlar om minnen och om läsning bland annat.
I Bokhoras Bokpodd #5 diskuteras böcker eventuella vara eller icke vara i fråga om att förändra människors liv ur ett läsarperspektiv vilket jag tyckte var intressant. Kerstin Ekmans bok handlar om samma förhållande: texts påverkan på liv, fast ur ett producentperspektiv.
Huvudpersonen Lillemor Troj är en välrenommerad författare som får en bunt papper framför sig på förlaget. Förläggaren ifrågasätter varför hon skickat in detta manus under pseudonym, och dessutom till ett annat förlag. Manuset handlar om Lillemor själv men det är inte Lillemor som står bakom pseudonymen Barbro Andersson. Det är tvärt om. Barbro “Babba” Andersson har sedan ungdomen skrivit böcker som sedan givits ut i Lillemors namn. Lillemor är den som kvitterat ut stipendier, tagit emot priser, hållit föredrag på bokmässan och blivit fotograferad för författarfotona till omslagens flikar.
Manuset framför Lillemor på förlag avslöjar allt detta in i minsta detalj.
Resten av berättelsen får vi följa hur Lillemor läser detta manus, vad som står i det och vad som händer i hennes liv under tiden.
Bibliotekarier, antikvariat, förläggare, uppläsningar, akademiledamoter, programledare för litteraturprogram på tv och korrekturläsningar är det som som skulle stå på baksidan om det istället för en säljande text fanns en innehållsförteckning. Jag älskar böcker om böcker och detta är i allra högsta grad en sån.
Den är inte alls krånglig även om det låter som ett formexperiment. Både huvudkaraktärerna och Kerstin Ekman verkar ogilla såna lika mycket som de ogillar “autofiktion” och “hågkomster”. Ändå är Ekmans huvudperson exakt lika gammal som hon själv och bär hennes eget mellannamn som förnamn samt hennes namn som ogift baklänges (fonetiskt) som efternamn.
Det går att läsa boken som en bok om vänskap och om två livsöden. Men det går lika bra att se det som en berättelse om bokbranschen ytliga villkor och om ett uppdelande av författarjaget i två delar. En skrivande del som utgår ifrån en del av författaren som inte har ett skvatt att göra med det offentliga författarskapet.
Det är svårt att skriva om boken utan att den låter pretentiös eller krånglig. Det är den verkligen inte. Den är väldigt rolig på ett knastertorrt sätt och full av vackra och sorgliga citat som man själv skulle vilja sätta som motto på försättsbladet om man själv skrev en bok i någons namn någon gång.
Sammanfattning: För dig som älskar böcker om böcker och läst fler än en bok från förlaget [sekwa]. Torr humor blandat med innerlighet. Rakt på sak och snabba vändningar, inget krångligt språk, inga långa miljöbeskrivningar. Otroligt trovärdig och fin beskrivning av vänskapen mellan de två huvudpersonerna.
Albert Bonniers förlag 2011
ISBN: 9789100126858 Sidor: 396
Omslag: Jan Biberg
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Finns den inne på biblioteket?
Minecraft – Block, pixlar och att göra sig en hacka – Daniel Goldberg och Linus Larsson
På många sätt är den här boken helt unik. På många andra sätt inte alls. Det är, vad jag vet i alla fall, den första svenska boken som behandlar dataspel som ett konstnärligt uttryck. Och författarna hade inte kunnat välja ett bättre spel att börja med med tanke på att byggande är det centrala i alla delar av Minecraftsagan.
Berättelsen om Markus “Notch” Persson, den begåvade och intelligenta killen som inte kände sig hemma någonstans förutom i pojkrummet där han programmerade spel dygnet runt är en stor del av den myt kring spelet Minecraft som är alltför vanlig när det gäller andra kulturuttryck som musik och konst t.ex. men som man sällan ser i spelvärlden där tillverkarna av de stora speltitlarna har hundratals anställda.
Notch fick jobb på ansedda företag det gick bra för men trivdes inte med den brist på vision som verkade krävas för att vara en duktig anställd. Han skaffade ett brödjobb och bestämde sig för att spelprogrammerandet skulle få vara en hobby och en kreativ fristad där han kunde bygga vad han ville.
Ett par år senare hade han tjänat över 400 miljoner kronor på sitt spel. Ett spel som dessutom är fruktansvärt svårt, som det inte finns någon manual till, som inte har någon handling, inget mål, inga bossar att klara av och dessutom ser ut som om det är skapat på åttiotalet.
Den här boken har missförstådda genier, storföretag som hotar med enorma stämningsprocesser, missbruksproblem, galna fans, kärlek och massor av pengar.
När jag jobbade i en spelbutik fanns det på riktigt föräldrar som verkade sätta en ära i att inte förstå vad deras barn gjorde framför datorn. Har du ett barn som spelar Minecraft, eller för den delen vilket annat tv- eller dataspel som helst, är den här boken ett måste. Den går igenom spelhistorien i korthet, funderar kring vad som gör olika typer av spel framgångsrika och varför människor spelar.
Den är otroligt lättläst och gör också nedslag i så vitt skilda ämnen som psykologi, fysiologi, juridik, marknadsföring och kopplar sedan dessa till exempel i spelvärlden. Det är exempelvis väldigt intressant att läsa om hur människor reagerar på olika typer av människoliknande utseenden i spel enligt teorin om “the uncanny valley“.
Det är inte en bok för de inbitna nördarna. Snarare tvärtom. Men jag gillar det väldigt mycket ändå. Om 10 år tror jag att läsare kommer rynka på näsan eftersom den handlar lika mycket om att förklara spelvärlden som den handlar om just Minecraft. Men idag är det nödvändigt att skriva boken på ett sånt sätt. Bevakningen av spel i massmedia är försvinnande liten trots att branschen omsätter dubbelt så mycket som musikbranschen.
Jag tänker på det som Jeanette Bonnier sa i programmet Min sanning, kontentan var ungefär såhär: en konstnär ska inte behöva kunna sälja, den ska skapa. Det mest intressanta i boken tycker handlar om just detta. I viss mån är det en berättelse om uppgång och fall. Inte ekonomiskt, men kreativt. När Minecraft börjar växa explosionsartat tappar Notch kontrollen över sin kreativa frihet. Jag önskar att boken handlat ännu mer om detta och varit mer ifrågasättande av hur hans företag Mojang blev ett av dessa storföretag som värdesätter pengar före kreativitet, såna som han själv alltid avskytt. Jag önskar det funnits några blanka sidor med fotografier från de olika tillfällena som beskrivs. Jag önskar också att den beskrivit den kreativa processen mer men förstår att det nog är för tidigt för en sån bok.
Jag är hur som helst otroligt glad över att Norstedts vågade ge ut den här boken som jag tror är första steget mot att betrakta speltillverkning som ett konstnärligt uttryck.
Norstedts 2012
ISBN: 9113043722 Sidor: 231
Omslag: Thomas Pettersson
Danskt band Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Pocket (mars 2013): Bokus, Adlibris
Finns den inne på biblioteket?
Springa med åror – Cilla Naumann
Jag är tacksam för att jag så gott som alltid läser ut en bok jag börjat på oavsett kvalitet. En del läsare verkar ha riktlinjer av typen “är den inte bra efter 30, 50, 100 sidor lägger jag ner”. Det har jag all respekt för. Även om jag varit en av dessa hade jag inte hade slutat läsa Springa med åror. Men till er som ger en bok X antal sidor vill jag säga: fortsätt läsa den här även om ni inte imponeras av början.
Tematiskt påminner den här romanen om Evelyn Waughs klassiker Brideshead Revisited.
Första halvan är en ganska vacker och lågmäld berättelse om “barndomsmysteriets förhäxade historieskrivning”.
En bonde säljer av den första biten av sin mark, en familj bestående av en läkare, en hemmafru och en dotter i samma ålder som bondens dotter flytter in i det gamla stallet. De låtsas sova över hos varandra inför föräldrarna men tar istället hand om sig själva och växer under flera somrar upp. De ger varandra samma typ av flykt som Charles Ryder och Sebastian Flyte i Brideshead ger varandra, med den skillnaden att det är läkardottern Johanna som flyr in bondedottern Monikas värld. Hon gör sig av med rädslorna och renligheten och ordentligheten hon vuxit upp med. Hon fascineras av allt som finns i Monikas och hennes pappas värld.
Storstadsfamiljen och deras liv beskrivs snarare som lite fånigt.
“[…] allt i Johannas familj tycks ha en okänd finess.”
“Det finns en värld för dem som har semester och en annan för dem som inte har det.”
Efter halva boken vänder berättelsen och jag ska inte spoila den för mycket. Men Monika växer upp till ett liv som ingen förväntar sig. Löften från barndomen bryts och de båda flickorna kliver som vuxna i viss mån tillbaka till den berättelse som stakats ut åt dem. Det var länge sen jag läste en lika intressant skildring av mödraskap.
Det är en lågmäld roman på det sätt som alla Clara Schulze- och Linn Ullman-fans borde gilla. Omslaget av boken som är en målning av Karin Broos är kanske det mest briljanta bildval i år på ett svenskt omslag. Det känns som en fantasi kring personerna i tavlan. Och Monikas sätt att se tillbaka på sin uppväxt är med samma perspektiv, var allt en fantasi, en vacker berättelse som lika mycket står ivägen för ens liv som det berikat det?
Boken har bara en svaghet: att den inte innehåller fler biblioteksscener.
Albert Bonniers Förlag 2012
ISBN: 9789100127756 Sidor: 256
Omslag: Thomas Pettersson
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris,
Finns den inne på biblioteket?
Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson
Äntligen en en bra uppväxtskildring! Det var ett tag sen jag läste en sån. Äntligen en som varken är vackert sorgsen slash skört prosalyrisk eller rakt upp och ner wikipediaredovisande om den typiska alkoholistuppväxten eller något liknande hemskt.
Ingenbarnsland lyfter de höjder den gör tack vare Hetekivi Olssons språk som är unikt och som gör huvudpersonen levande redan på första sidan. “Ranelidskan” är lika död som latin i jämförelse. Det är en äckligt ful värld som är förstörd och förstör de invånare som växer upp där. Den råkar heta Gårdsten i just den här romanen men jag tror många känner igen sig i den.
Exempel på Hetekiviskan: frankensteinfuckyoufinger, sandgranatfläckar, tändarbrända, rumpnerven, ungpundarna, skallskinnet, spysoppa, snattarfickorna, svartsjukesvetttet.
Omgivningen är grov och ful och äcklig och Miira försöker få övertaget mot den genom sina ord och sitt. sätt att ta tillbaka sin värdighet efter kränkningar.
“Hon stannade inte. Skulle aldrig mer gå till en gynekolog. Om hon måste veta mer om rumprotning för att bli läkare skulle hon bli konstnär istället. Eller nej. Hon skulle skolka från läkarlektionerna som handlade om det.”
Språket bidrar märkligt nog både all den misär som Miira upplever men också till all den humor som finns i boken (jag skrattar sällan högt när jag läser men gjorde det åtminstone en handfull gånger nu). Boken är också full av små oväntade stickspår om t.ex. de nya grannarna som torteras av Jason i Fredagen den 13:e och om hur det verkar som att Freddy Krueger flyttat från Elm Street och nu är sambo med Jason.
Boken går igenom åren mellan låg- och högstadie och skildrar fester, betygshets, språkresor och extrajobb. Men inte på det sätt som en är van att läsa om dem. Tack gode gud för det.
Det är en på riktigt en historia om klasstillhörighet och sakta sakta börja Miira upptäcka hur bland annat hennes invandrarstatus och könstillhörighet sätter tjocka järnrör i hjulet för henne av lärare, grannar, klasskompisar och föräldrar. Ändå finns det inget självömkande eller anklagande. Jag måste göra en stor shout out till Booze’n’books som gjorde mig uppmärksam på det politiska perspektivet.
I de yngre åren ser Miira framför sig “Gunnaredsgänget” som den kraft som försöker stoppa henne, ett fåtal människor på kommunen (som hon givetvis bombhotar med all rätt). En kraft som sakta verkar vara större och som är ute efter henne.
Jag önskar jag läst den här när jag var 14 så jag fått känna igen mig i all frustration. Nu blir jag nedslagen. Och imponerad av att detta är en debutroman och inte bok nummer tio i ett redan lysande författarskap.
Norstedts 2011
ISBN: 9789113038544 Sidor: 332
Omslag: Sara R. Acedo
Inbunden: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Finns den inne på biblioteket?
… Read More
