Dansar med katter
Idag recenserar jag DIY av Kristofer Andersson på dagensbok.com
… Read More
Tji fick du – Agneta Klingspor
Då och då hör man de tråkiga benämningarna “åsiktsmaskiner” och “proffstyckare”. Agneta Klingspors Tji fick du är, oavsett vad man tycker om samtidens entreprenörer i ställningsstagande, så långt ifrån åsiktsmaskin det över huvud taget går att komma. En enda av hennes texter raderar ut irritationen och ilskan jag automatiskt samlat på mig från 10 avsnitt av Ring p1. En enda mening tvättar mig ren från den skrikigt självgoda tonen hos 100 medverkande i Debatt.
Hennes åsikter är inte bara underbyggda med forskning och fakta, egna erfarenheter och känslor – de är överjävligt bra framförda också! Så långt ifrån det som hon kallar “Tji fick du-konst” i boken.
I den industriella åsiktsmaskinsliknelsen är den här samlingen journalistiska texter och krönikor från 1978 fram till idag att betrakta som “limited edition”, exklusiva lyxartiklar jag njuter av. Hur kan hon ha skrivit så mycket bra?!
Först stör jag mig på att texterna enbart föregås av datumet på ett inledande kapitelblad och att inte varje text har publiceringsdatum under sig eller redan i början av texten. Men sen börjar jag uppskatta även det. Som Klingspor skriver i förordet: “[…] men skrev jag inte detta nyss? Nej, för femton år sen. Jamen, det ser ju likadant ut idag, fast mer i full skala.”
Det är otäckt att i de äldre texterna se tendenserna som kommer leda fram till händelser och ideologier som idag fått mer makt. Jag vill ropa bakåt i tiden: snälla stoppa det här innan det går för långt.
Jag som inte upptäckt Klingspor förrän nu känner att jag vill skicka henne flera A4-sidor med ämnesförslag för att få hennes blick på saker. Det finns en annan författare jag känner så för, som jag tror kan skriva intressant och överraskande om vad som helst, och det är Joan Didion. Klingspor är på samma sätt unik i det att hon kan börja i en ände, passera genom olika länder, skämta, göra ställningstaganden för och emot, göra observationer och delta, och slutligen landa i en helt annan ände och ett annat ämne utan att det känns rörigt och ologiskt.
Jag har aldrig läst så politiska texter som samtidigt innehållet sånt oerhört bra språk. Snön är “kritvit som på 50-talet” när hon besöker Vindeln för att konstatera att Norrland håller på att “avkvinnas”. Hon döljer sina “tandläkarbesökta tänder” när hon besöker EU:s utkant på La Gomera, raderna innan har hon velat pussa en kackerlacka och ytterligare några rader innan belyst massturismens problem. Detta hinner hända på knappa 2 sidor. Efter 237 sidor känns det som att jag upplevt ett helt liv och lärt mig massor som jag inte kände till tidigare, samtidigt har jag njutit hela vägen och är inte ett dugg mätt på Klingspors texter, jag vill bara ha mer mer mer!
Atlas bokförlag 2013
ISBN: 9789173894234 Sidor: 237
Omslag: Lotta Kühlhorn
Danskt band: Fritz Ståhl, Bokus, Adlibris, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
En lång recension och en kort
- Jag är jättestolt över att nu vara en av de som skriver recensioner för dagensbok.com. Min första recension är av debutanten Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid och finns här: http://dagensbok.com/2013/02/08/elin-olofsson-da-tanker-jag-pa-sigrid/
- Självklart kommer jag fortsätta att blogga om böcker och recensera här. Redan imorgon kommer jag skriva om Tji fick du av Agneta Klingspor här på bloggen men kan redan nu avslöja vad jag tycker efter 100 sidor: FY FAN VAD BRA!
Frances del 2 – Joanna Hellgren
Jag önskar att Joanna Hellgren kunde fått ett slott någonstans i Sverige och låsa in sig Proust-style i typ 20 år och bara producera bok efter bok om Frances. Så bra är även del 2 i trilogin.
Kronologin är mer uppbruten än i del 1 och det tar några rutor innan jag inser vem som är vem i tillbakablickarna men det är bara något bra. Det finns inga löjligt överdrivna eller självgoda tidstypiska detaljer eller rutor som förklarar vilket år det är, något jag ofta tycker överanvänds i film och serier.
Hos Hellgren är däremot inte tidlösheten bara ett teckningsgrepp. Att utesluta detaljer som skriver en på näsan är även något som lyfter berättelsen om kvinnornas förutsättningar i de olika tider som skildras. Har så mycket hänt egentligen mellan nu och då? Det är en fråga man tvingas ställa sig själva när man försöker lista ut i vilken tid man befinner sig efter ett tidshopp.
Frances mamma anses inte vara minderårig eftersom hon varit nog vuxen för vuxna aktiviteter som sex men blir ändå behandlad som en omyndig idiot av läkare. En generation senare måste kvinnor som förälskar sig i kvinnor vädja om att inte föra det vidare när de blivit “upptäcka” av en bekant.
“Kvinnohistorien” är central i Frances del 2 men så skickligt berättad genom karaktärernas känslor att den är lätt att glömma bort i efterhand. Jag går runt och tänker på de olika individernas öden. Men jag får obehagliga flashbacks: efter en födsel får kvinna närgångna frågor om sin civilstatus, en författare möts av föraktfulla blickar förklädda till sympati för det “misslyckade” liv hon lever som ensamstående kvinna, en barnflicka får sparken för att hon själv får barn. I vilken tid hör respektive kvinnoöde hemma? Det är inte så lätt att avgöra va?
Och ja just det: när Frances hittar en roman som hennes fasters flickvän skrivit reagerar hon starkt och de två scener med fastern som följer efter att hon läst ut den är bland det finaste jag läst.
Så hur gör vi nu med det där slottet till Joanna Hellgren? Ska jag lägga ut pengar och så sätter ni in till mig sen eller ska vi köra via kickstarter?
Galago 2010
ISBN: 9789170375590 Sidor: 123
Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
Kärnfamiljen – Elisabeth Hjorth
När jag skriver om poesi känns det alltid som att jag måste be om ursäkt först inför de som kan poesi, som skriver poesi, eftersom jag kanske misstolkar/är för dum och obildad för att förstå. Det är det som gör läsningen intressant, att det är så ny mark för mig, men gör det svårt att skriva om. Jag kan tänka mig att det är det som gör att många ryggar inför den och kanske till och med fnyser åt den.
De första 24 sidorna får mig att bli just sådär tonårskille-längst-bak-i-klassrummet-avig som när man på svenskalektionerna fick ännu en jävla nobelpristagare från medeltiden i läxa med tillhörande uppkopierat kompendium med instuderingsfrågor som även ens föräldrar fått när de gick på samma skola och hade samma lärare.
Det är inte konkret nog för att jag ska förstå vad det handlar om, inte heller nog kryptiskt för att jag ska kunna uppskatta skickligheten eller estetiken.
Sen kommer sidan 25 och meningen:
Det blir vab, och vågen mellan jobben, min tur faktiskt,
min tid som rinner
Världens äldsta yrke. madonna
Sen kommer det något liknande, något jag gillar att läsa, på ca. var tionde sida. Ibland tänker jag att berättarjaget är en präst, ibland en prostituerad. Jag gillar när religion dyker upp i den och det “snöar mörker” över gud och när konkreta familjesituationer blandas upp med halvt obegriplig poesipoesi.
Det är för få guldkorn i Elisabeth Hjorths debut för att jag ska rekommendera den rakt av till alla jag möter. Lite för mycket av det allmänna trixandet med vackra ord som jag personligen inte uppskattar. Men det går fort att läsa en diktsamling (första varvet åtminstone) och jag ångrar inte att jag läste den när sån här briljans möter mig på en av de vinterbegravningar som beskrivs:
Ett ansikte kritat av pastell, mjukt mot det vitkritade stängda.
Fyraåringen lägger sin teckning på kistan.
Alla barns teckningar på alla begravningar.
(Alla marsbarn som föds till ett sådant
ljus.)
Modernista 2008
ISBN: 9789185453993 Sidor: 85
Omslag: Lars Sundh
Omslagsfoto: Helga Härenstam
Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
