“Och det som har hänt en gång är för alltid möjligt.”

Böcker från Glänta och tidskriften med samma namn som namn som förlaget har återkommit under hela min utbildning på Högskolan för fotografi. Även en av de första böcker på listan över kurslitteratur i år var en Gläntabok som gav mig den typiska Gläntaupplevelsen: 2% är intressant och vidgar mitt sätt att tänka lite, 90% får mig att känna mig korkad och 8% verkar bara vara upprepningar av något jag redan läst tidigare i boken.

På de första sidorna beskrivs hur läraren Joseph Jacotot genomför ett ganska ogenomtänkt experiment med elever som han inte pratar samma språk som han själv. Han ger dem boken Télémaque av François Fénelon där texten finns på både franska och nederländska. Hela Rancières bok handlar om hur det gick upp för Jacotot att hans elever klarade av att lära sig franska, och skriva om vad de tyckte och tänkte om boken, utan någon som helst klassisk katederundervisning där läraren förklarar grammatik, meningsuppbyggnad och senare hur man analyserar litteratur osv. Dessa elever blev frigjorda från sån hierarkisk och “fördummande” inlärning.

Lite spännande onekligen. Och jag är den första att hylla människor som är öppna för en mer jämlik och intressant undervisning än att en lärare bara ska stå och rabbla saker som eleverna sedan ska upprepa som robotar. Men Rancìere maler på i nästan 200 sidor om “grundaren” och hans förträfflighet och omgivningens oförståelse inför att alla efter denna upptäckt kan lära sig själva vad som helst.

Ändå är det “familjefäderna” som ska stå för den här frigörelsen av sina barn. Och även om det nämns att Jacotot själv ska stå för frigörelsen av familjefäderna på ett hotellrum (LOL) så det är en ganska klassiskt hierarkisk “jämlikhet” han pratar om.

Det är också en jämlikhet som i stort sett bara byter ut en lärare mot en bok, som ju någon måste välja åt den elev som ska frigöras. Och det är väl en sak att lära sig ett språk tänker jag, en annan att lära sig exempelvis kirurgi eller att hantera syror som kemist. Det går liksom inte att prova sig fram där som man kan göra i vissa andra skolämnen. Det är t.ex. ganska skönt att få “lära” sig minnesregeln SIV – syra i vatten – så att man inte börjar sin karriär som kemist med att bränna halvt ihjäl sig.

Modellen att lära sig själv fungerar bara till en viss nivå eller i kombination med “vanlig” undervisning. Hur “lär” man sig själv källkritik? Hur “lär” man sig själv att analysera ett konstverk med vanitasmotiv? Jo, man kanske går till en förklarande text eller en förklarande lärare som redan tillgodogjort sig massvis med kunskaper i ämnet och som kan agera genväg. Kanske kan man själv lära sig att anlägga ett genusperspektiv på en historiebok, men jag lovar att har man aldrig fått genus förklarat för sig kommer det ta onödigt lång tid innan man kommer på det helt själv.

Varför den här otroliga “grundarens” ickelära inte problematiseras ett endaste litet dugg är ofattbart, och ganska typiskt när det gäller den här typen av litteratur.

“En individ kan inte ljuga för sig själv, utan endast glömma sig själv.”

De där 2% jag tar till mig och som faktiskt är intressanta kanske är ok. Men om målet är hågkomst om det man glömt i det vackra citat ovanför så hade ett TED talk på 7 minuter där man kom till saken och sen inte trixade så mycket varit ett bättre format. Jag känner mig inte så frigjord, det blir tyvärr en överkryssad papegoja.

Glänta 2011
(först publicerad 1987)
ISBN: 9789186133306 Sidor: 192
Översättare: Kim West
Omslag: Richard Lindmark
Häftad: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?