Den svenska poesin

Ja visst gör det ont… med straffarbete och social stigmatisering…

***

”Övar någon med en annan peson otukt som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år”.

– Brottsbalkens paragraf 18:10 *

***

“Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?”

– ur Karin Boyes Ja visst gör det ont

***

Okej detta kommer 37 år för sent, jag inser det, men 1976 var jag ju inte ens född så vad begär ni egentligen?

För 37 år sen under årets första halva händer följande:

1. Miljonären och dämonregissören Ingmar Bergman grips under en teaterrepetition misstänkt för skattebrott.
2. Miljonären och sagoförfattaren Astrid Lindgren får betala 102% i skatt och skriver Pomperipossa i Monismanien där hon i sagoform kritiserar marginalskatten. 

Alla ba: “Men ZZZZZZZZNARK!!! gå ner på Svensk Tenn och tröstköp en skål typ…”

Eller nej förresten, nu googlade jag lite: alla bryr sig oproportionerligt mycket. Än idag är Bergmans Berlinexil omtalad. Lindgrens satir uppmärksammas fortfarande (senast i programmet Nugammalt på femman) som något sorts genialiskt verk.

asidhg490tu34gj3904g34t5q9349u999mjcmm oj ursäkta jag nickade till av tröttma och sov en stund med pannan mot tangentbordet.

44 år tidigare hade Karin Boye fördrivits till Berlin, men inte av skattetekniska skäl eller dylikt. Nej hon flydde från landet Sverige där hatbrott var en del av lagstiftningen. Att förälska sig och/eller att ha sex med människor av samma kön var kriminaliserat och något som kunde ge ganska hårda straff (straffarbete i 2 år var maxstraff + den sociala stigmatiseringen) enligt en lag som drog sex mellan samkönade över samma kam som sexuella övergrepp mot djur.

Bergman hade känt sig kränkt av rättegången mot honom och hans misstänkta skattefiffel. Försök då sätta dig in hur det måste vara att få lära sig att ens känslor och begär inte bara betraktas med fördomsfulla ögon utan att de dessutom är kriminella! Du var tvungen att smyga. eller förtränga, av rädsla för omvärldens dom.

I diktaturer är det vanligt med självcensur, risken för repressalier gör att journalister inte ens försöker skriva kritiskt eftersom de lärt sig vilka konsekvenser det får. Inte konstigt att många i hatbrottssverige mådde enormt dåligt och också verkligen trodde att det var något fel på dem. Att de var onaturliga blev säkert en del av dem. Känslomässig självcensur.

Idag recenserar jag Jessica Kolterjahns bok om Karin Boyes exilår här. Jag tycker det är årets bästa bok, men det får ni läsa mer om på dagensbok.com. Här på bloggy måste jag ventilera över att jag blir så in i helvete arg över att tänka på att människor idag stått kring eldar runt om i landet och lyssna på studentmösseiförda människor som läser Javisst gör det ont som om den handlar enbart om den bokstavliga vinterns övergång till vår och sommar.

Pomperipossas tankar om sjuttiotalets skattepolitik för höginkomsttagare lever vidare. Men kanske är vi inte så moderna ännu att vi kan se en tvivlande och självhatande människas övergång till att våga stå upp för den hon är trots riskerna med det. Först inför sig själv, sen även inför omvärlden. 1935 kommer dikten ut. Hon har varit i det mer öppna Berlin som Kolterjahn beskriver i sin roman. Kanske börjar hon acceptera den hon är, kanske hittar hon modet och styrkan på dåtidens HBTQ-klubbar i Berlin (exempelvis Silhouette, bilden) som gör att hon några år senare kan ge ut dikten som beskriver det läskiga med att våga, men också det nödvändiga i att tvingas bli en känslomässig aktivist om en vill vara fri.

Har vi verkligen kommit så långt nu att det verkligen bara är en bokstavlig dikt om våren? Är vi så långt från diskriminering att den inte fungerar som något mer än så? Är det bara människor som stått upp för mer pengar i plånboken som är hyllningsbara?

* = Brottsbalken 18:10 formulerades så mellan 1864-1944. Därefter ansågs homosexualitet vara en psykisk störning och det förekom att människor spärrades in på mentalsjukhus mot sin vilja. Om den inspärrande gick med på att bli kastrerad kunde den däremot släppas ut i vissa fall.

Ett blogginlägg om mina dyrgripar i bokhyllan och berättelsen om när jag träffade Bob Hansson

Jag tyckte det var en så rolig idé att lista sina dyrgripar att jag tänker sno den briljanta idén av Sagas Bibliotek. Det passar extra bra just nu eftersom jag inte har så mycket tid till lustläsningen eftersom jag mest plöjer kurslitteratur som inte är så kul att skriva om här. Och så har jag ju faktiskt haft anledning att äntligen samla min blygsamma men älskade samling av dyrgripar i en och samma bokhylla som nyligen blev klar.

Först en kort introduktion till mitt samlande. Jag läste en artikel för en massa år sen om boksamlande i miljonärstidningen Connoisseur i samband med att jag var med min sambo och red islandshäst utanför Katrineholm och hyrde ett hus av miljonärerna som ägde hästgården. Framför brasan låg jag mör i kroppen (det var första gången jag red) på kvällen och läste om förstaupplagor och skick och dedikationer hit och dit. Jag insåg direkt att det inte var antika läderband jag ville samla men priniciperna med samlandet fascinerade mig eftersom jag alltid älskat att samla allt från hockeykort till luktsuddgummin och stenar.

De kommande åren har jag framför allt inriktat mig på följande:

• Svenska förstaupplagor av samtida romaner som jag försöker få signerade vid uppläsningar och på bokmässan.
• Allt av Françoise Sagan jag kan hitta på antikvariat
• Allt av Vincent Gallo jag kan hitta på nätet
• Fotoböcker, både signerade och osignerade

Här är första dyrgripen i min serie om mina dyrgripar:

Bob Hansson – Här är vi
Jag hade läst Bräcklighetens poetik åtminstone 5 gånger under sista året på gymnasiet och trots att jag “störde mig” på Bob Hansson av någon fördomsfull anledning så älskade jag boken. När jag direkt efter gymnasiet började på en skrivarkurs på en folkhögskola in the middle of nowhere skulle vår klass vid ett tillfälle vara förpoeter till Bob Hansson på ett bibliotek. Jag var (och är) alldeles för nervöst lagd så jag satt enbart i publiken. Men jag fick skjutsa Bob i min Volkswagen Jetta de 2 milen till biblioteket. Han bläddrade igenom mina skivor i handskfacket och berättade att han var jättedålig på att komma ihåg folk han träffat och att han skämdes för det. Han var också imponerad över att jag hade bil.  Jag mös av stolthet.

Jag vågade knappt säga något alls och satt mest och försökte komma på något roligt att säga.

Efter uppläsningen som genomfördes av mina begåvade klasskamrater och av Bob var det signering. Mycket riktigt fick han fråga mig vad jag hette trots vårt möte i min Volkswagen och valde att skriva in en mening tillsammans med sin signatur på försättsbladet:

“Jag heter marcus sa han / o fan / jag tror honom /på honom / oxå / fan /jihoo”

Till min blivande sambo, som då var min klasskompis och en av de som vågat vara förpoet (och gjort det jävligt bra dessutom) skrev han något fint om discot i hennes ögon tillsammans med signeringen. Jag blev väldigt svartsjuk över att jag inte kunde skriva något så fint till henne.

Efteråt gick vi vidare till en pub, Bob kom med, jag ansträngde mig för att hamna på stolen bredvid honom, något som jag genant kan erkänna enbart eftersom det gått så många år och borde vara preskriberat vid det här laget. Han satt och knapprade på en lastgammal mobil, beställde in en stor öl, gick ibland ut och ringde. Han var otroligt lågmäld och trevlig. Bob gick efter bara en timme ut i den kyliga natten för att ta tåget hem.

Jag och min klasskompis – min blivande sambo, som jag redan då var kär i som ni ju såklart redan förstått, åkte hemåt i min Volkswagen. Kanske var det den kvällen som årets första snö kom, kanske lyssnade vi på Bryan Ferrys Slave to love. Det är inte sånt man lägger på minnet när man åker hem efter en poesiuppläsning, med någon som har discot i sina ögon bredvid sig.

Nina Hemmingsson – Det var jag som kom hem till dig

Det här är en bok jag verkligen ville älska och sedan tvinga på alla. Jag tycker att Nina Hemmingsson är en hjälte och ett geni. Hon behärskar humor som få andra och har skänkt mig mycket tröst med sina böcker. Därför känns det lite som ett svek från min sida att jag inte gillar hennes lyrikdebut så mycket som jag trott att jag skulle.

Den är absolut inte dålig. Det finns rader i vissa dikter som är otroliga. Som:

De säger att det beror på
dåligt ledarskap
och de undrar vad hon heter
som är ansvarig för att marknadsföra
den här skiten som råkar vara jag

*

Vad du än frågar så ser jag på ditt ansikte
att svaret är tröst

*

Värdparets barn ler och sjunger sånger
som handlar om att det inte finns
någon mening med livet
Det tycker gästerna är så fint
Jag tycker det är smaklöst

Men det också mycket jag inte förstår. Majoriteten faktiskt. Det känns som att dikterna hänger ihop men jag hänger inte riktigt med på hur. Jag tror att jag blev lite ställd av att diktsamlingen inte var lika konkret i sitt historieberättande som hennes serier. Och det behöver  den ju egentligen inte vara heller egentligen. Absolut inte.

Det är inte en bok som går rakt in i hjärtat på mig. Men jag tror att jag kommer att betrakta den som ett album, vid första lyssningen är det sällan man gillar alla låtar.

Atlas 2012
ISBN: 9789173894142 Sidor: 76
Omslag: Nina Hemmingsson
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

Novellix, Poetify och bokboxporr

Det här inlägget handlar om poesi och börjar med bitterhet och slutar med framtidshopp. Inlägget gör jag i egenskap av programchef på UR, läs mer om det, och se mitt program, här: http://programchef.ur.se/marcusstenberg.

Bitterheten: När jag gick gymnasiet läste jag alla ämnen som kunde innehålla skönlitteratur på ett eller annat sätt. Även Svenska A, B och C trots att jag hatade min svensklärare eftersom hen var så fäst vid skrivregler och formalia, i stort sett enbart tvingade på oss manliga författare och under tre år aldrig gav kritik på en texts innehåll. Rödpennan personifierad. (T.ex. skrev jag en novell om hemska övergrepp och Åsa Ericssdotter-fan som jag var, och är, så använde jag inga versaler. Lärarens enda kommentar var att det inte är korrekt svenska.)

Allt kulminerade när hen en dag kopierat upp en mängd dikter ur Tomas Tranströmers Den stora gåtan. Det var snett kopierat och sådär pixligt svartsotig som en kopia av en kopia av en kopia blir efter åratal i skolmiljö, trots att diktsamlingen faktiskt precis kommit ut.

Varje dikt var urklippt och ihoppusslad för att passa in på en sida. Det var en hög av haikus på varje A4. Less is more hade inte kommit till Norrbotten ännu. Och dessutom var det även andra dikter på olika versmått av andra författare. Jamber, alexandriner och knittel stormade min hjärna som dittills varit peosioskuld.

Den första dikten på pappret var denna:

Förbryllande skog
där Gud bor utan pengar.
Murarna lyste.

Jag fattade i n g e n t i n g. Jag hatade nu även Tranströmer.

Framtidshoppet: Svenskläraren har jag inte förlåtit. Idag hatar jag åtminstone inte Tranströmer lika mycket. Jag inser att det handlar lika mycket om presentation som om litterär kvalitet.

Jag har hans “Dikter och prosa 1954-2004” som gavs ut nyligen i lyxig volym och som jag njuter av att bläddra i. Tyvärr tycker jag inte att “diktsamlings-samlingar” är ett särskilt bra format heller. Det är praktiskt och det är ju fantastisk för en konsument att ha ett helt livsverk av dikter i en och samma bok. Kanske till och med i en pocketvolym.

Men jag tycker inte poesi fungerar särskilt bra för sträckläsning. Dessutom känns det nästan hånfullt att sälja ett livsverk för 89kr.

Jag tycker att Novellix format vore optimalt för diktsamlingar. Kanske ännu bättre än vad det är för noveller. Man kunde blanda nytt och gammalt på samma sätt och göra nya omslag och popularisera poesin genom att sälja den på Pressbyrån.  Allt detta har Novellix lyckats med på ett fantastiskt sätt och jag önskar de skulle göra motsvarande för poesin.

Kanske kunde man i samarbete med Spotify gör ett Poetify där poeter läser sina egna verk och skådespelare läser gamla verk. Och att ljudfiler släpps i samband med månadens boksläpp i en app med en månadskostnad som man kan köpa separat eller få på köpet i en bokprenumeration. Det vore ju fantatiskt.

Merförsäljningen bör med fördel vara ett fenomen som inte riktigt lyft i Sverige, än; bokboxen. Det vore ju fantastiskt att kunna köpa hela boxar eller helt enkelt köpa snyggt formgivna tomma boxar för alla poesi-singlar man vill köpa och alla Novellixar man redan har liggandes hemma.

Typ såhär:

Lugna favoriter

Som en del i mitt uppdrag som programchef för programmet Den svenska poesin tänkte jag presentera några av de guldkorn som går att hitta på youtube när det gäller poesiuppläsning under september månad.

Själv gillar jag oftast ganska lågmälda uppläsningar med melankoliskt innehåll. Därför börjar jag med en sån spellista på cirka 20 min som du kan lyssna på i badkaret, när du går och köper chips eller när du får panik på jobbet och måste låsa in dig på toaletten en stund för att lugna ner dig.

Det fina med poesiuppläsningar på youtube är att de i stort sett aldrig är några visuella mästerverk. Därför kan, och bör du, med fördel enbart lyssna på dessa 5 svenska poeter (och en amerikansk bonuspoet) i t.ex. din smartphone.

Kom ihåg att gå in på http://programchef.ur.se/marcusstenberg efter att du lyssnat om du är sugen på att se mer om svensk poesi.

Kan du inte se filmen ovan? Klicka här: http://www.youtube.com/playlist?list=PL4qE5D_BGkmlAWR_15DG7kaAOa08A8AmH