Det här inlägget handlar om poesi och börjar med bitterhet och slutar med framtidshopp. Inlägget gör jag i egenskap av programchef på UR, läs mer om det, och se mitt program, här: http://programchef.ur.se/marcusstenberg.

Bitterheten: När jag gick gymnasiet läste jag alla ämnen som kunde innehålla skönlitteratur på ett eller annat sätt. Även Svenska A, B och C trots att jag hatade min svensklärare eftersom hen var så fäst vid skrivregler och formalia, i stort sett enbart tvingade på oss manliga författare och under tre år aldrig gav kritik på en texts innehåll. Rödpennan personifierad. (T.ex. skrev jag en novell om hemska övergrepp och Åsa Ericssdotter-fan som jag var, och är, så använde jag inga versaler. Lärarens enda kommentar var att det inte är korrekt svenska.)

Allt kulminerade när hen en dag kopierat upp en mängd dikter ur Tomas Tranströmers Den stora gåtan. Det var snett kopierat och sådär pixligt svartsotig som en kopia av en kopia av en kopia blir efter åratal i skolmiljö, trots att diktsamlingen faktiskt precis kommit ut.

Varje dikt var urklippt och ihoppusslad för att passa in på en sida. Det var en hög av haikus på varje A4. Less is more hade inte kommit till Norrbotten ännu. Och dessutom var det även andra dikter på olika versmått av andra författare. Jamber, alexandriner och knittel stormade min hjärna som dittills varit peosioskuld.

Den första dikten på pappret var denna:

Förbryllande skog
där Gud bor utan pengar.
Murarna lyste.

Jag fattade i n g e n t i n g. Jag hatade nu även Tranströmer.

Framtidshoppet: Svenskläraren har jag inte förlåtit. Idag hatar jag åtminstone inte Tranströmer lika mycket. Jag inser att det handlar lika mycket om presentation som om litterär kvalitet.

Jag har hans “Dikter och prosa 1954-2004” som gavs ut nyligen i lyxig volym och som jag njuter av att bläddra i. Tyvärr tycker jag inte att “diktsamlings-samlingar” är ett särskilt bra format heller. Det är praktiskt och det är ju fantastisk för en konsument att ha ett helt livsverk av dikter i en och samma bok. Kanske till och med i en pocketvolym.

Men jag tycker inte poesi fungerar särskilt bra för sträckläsning. Dessutom känns det nästan hånfullt att sälja ett livsverk för 89kr.

Jag tycker att Novellix format vore optimalt för diktsamlingar. Kanske ännu bättre än vad det är för noveller. Man kunde blanda nytt och gammalt på samma sätt och göra nya omslag och popularisera poesin genom att sälja den på Pressbyrån.  Allt detta har Novellix lyckats med på ett fantastiskt sätt och jag önskar de skulle göra motsvarande för poesin.

Kanske kunde man i samarbete med Spotify gör ett Poetify där poeter läser sina egna verk och skådespelare läser gamla verk. Och att ljudfiler släpps i samband med månadens boksläpp i en app med en månadskostnad som man kan köpa separat eller få på köpet i en bokprenumeration. Det vore ju fantatiskt.

Merförsäljningen bör med fördel vara ett fenomen som inte riktigt lyft i Sverige, än; bokboxen. Det vore ju fantastiskt att kunna köpa hela boxar eller helt enkelt köpa snyggt formgivna tomma boxar för alla poesi-singlar man vill köpa och alla Novellixar man redan har liggandes hemma.

Typ såhär: