Jag tyckte det var en så rolig idé att lista sina dyrgripar att jag tänker sno den briljanta idén av Sagas Bibliotek. Det passar extra bra just nu eftersom jag inte har så mycket tid till lustläsningen eftersom jag mest plöjer kurslitteratur som inte är så kul att skriva om här. Och så har jag ju faktiskt haft anledning att äntligen samla min blygsamma men älskade samling av dyrgripar i en och samma bokhylla som nyligen blev klar.

Först en kort introduktion till mitt samlande. Jag läste en artikel för en massa år sen om boksamlande i miljonärstidningen Connoisseur i samband med att jag var med min sambo och red islandshäst utanför Katrineholm och hyrde ett hus av miljonärerna som ägde hästgården. Framför brasan låg jag mör i kroppen (det var första gången jag red) på kvällen och läste om förstaupplagor och skick och dedikationer hit och dit. Jag insåg direkt att det inte var antika läderband jag ville samla men priniciperna med samlandet fascinerade mig eftersom jag alltid älskat att samla allt från hockeykort till luktsuddgummin och stenar.

De kommande åren har jag framför allt inriktat mig på följande:

• Svenska förstaupplagor av samtida romaner som jag försöker få signerade vid uppläsningar och på bokmässan.
• Allt av Françoise Sagan jag kan hitta på antikvariat
• Allt av Vincent Gallo jag kan hitta på nätet
• Fotoböcker, både signerade och osignerade

Här är första dyrgripen i min serie om mina dyrgripar:

Bob Hansson – Här är vi
Jag hade läst Bräcklighetens poetik åtminstone 5 gånger under sista året på gymnasiet och trots att jag “störde mig” på Bob Hansson av någon fördomsfull anledning så älskade jag boken. När jag direkt efter gymnasiet började på en skrivarkurs på en folkhögskola in the middle of nowhere skulle vår klass vid ett tillfälle vara förpoeter till Bob Hansson på ett bibliotek. Jag var (och är) alldeles för nervöst lagd så jag satt enbart i publiken. Men jag fick skjutsa Bob i min Volkswagen Jetta de 2 milen till biblioteket. Han bläddrade igenom mina skivor i handskfacket och berättade att han var jättedålig på att komma ihåg folk han träffat och att han skämdes för det. Han var också imponerad över att jag hade bil.  Jag mös av stolthet.

Jag vågade knappt säga något alls och satt mest och försökte komma på något roligt att säga.

Efter uppläsningen som genomfördes av mina begåvade klasskamrater och av Bob var det signering. Mycket riktigt fick han fråga mig vad jag hette trots vårt möte i min Volkswagen och valde att skriva in en mening tillsammans med sin signatur på försättsbladet:

“Jag heter marcus sa han / o fan / jag tror honom /på honom / oxå / fan /jihoo”

Till min blivande sambo, som då var min klasskompis och en av de som vågat vara förpoet (och gjort det jävligt bra dessutom) skrev han något fint om discot i hennes ögon tillsammans med signeringen. Jag blev väldigt svartsjuk över att jag inte kunde skriva något så fint till henne.

Efteråt gick vi vidare till en pub, Bob kom med, jag ansträngde mig för att hamna på stolen bredvid honom, något som jag genant kan erkänna enbart eftersom det gått så många år och borde vara preskriberat vid det här laget. Han satt och knapprade på en lastgammal mobil, beställde in en stor öl, gick ibland ut och ringde. Han var otroligt lågmäld och trevlig. Bob gick efter bara en timme ut i den kyliga natten för att ta tåget hem.

Jag och min klasskompis – min blivande sambo, som jag redan då var kär i som ni ju såklart redan förstått, åkte hemåt i min Volkswagen. Kanske var det den kvällen som årets första snö kom, kanske lyssnade vi på Bryan Ferrys Slave to love. Det är inte sånt man lägger på minnet när man åker hem efter en poesiuppläsning, med någon som har discot i sina ögon bredvid sig.