marcusbiblioteket granskar

Let them eat cake

Facksimil från Aftonbladet. (*fniss*)

Jag orkar inte ens skriva om hur fånigt det är att rapportera om fackbokskategorin utifrån vilken MAN som INTE vann istället för om vem som faktiskt vann. (Och ja jag vet att det var sportsidorna som skrev så men det låg även på “löpen” igår). Vad jag orkar skriva om är detta:

“Inget pris för Zlatan å Lagercrantz. Synd att #augustpriset inte tog chansen att bli en ännu större angelägenhet för folket.”

Ja så var journalisten och programledaren för Nyhetsmorgon Jesper Börjesson snabb att twittra efter att den ofolkliga historien om Raoul Wallenberg vunnit, alltså mannen som var med och organiserade de åtgärder som räddade tusentals judar undan koncentrationsläger under 40-talets mitt.

Kanske tyckte Börjesson bara att Zlatan å Lagercrantz hade skrivit den bästa boken, det har jag ingen åsikt om, den är säkert jättebra. Men det här med “angelägenhet” och “folket” när det gäller kultur och priser för kulturutövare dyker upp ofta. Vi minns väl alla när Göran Hägglund dammade av Ny Demokratis gamla begrepp “verklighetens folk” och passade på att önska sig en värld där man öppet kan gilla figurativa målningar utan rädsla för repressalier?

Det här ständiga tjatet om att det är “snacket vid köksbordet” som är det enda viktiga och att det bara är de kulturutövare som förekommer där som ska premieras har jag några frågor kring:

1. Behöver de som redan är så uppmärksammade av “folket” verkligen uppmärksammas ännu mer? A.k.a: behöver bästsäljarna mer pengar? Vad ska de göra med alla dessa pengar?

2. Vilken statistik/källa ligger till grund för vad “folket” pratar om och vad “folket” tycker är angeläget? Ska vi i läkemedelsforskning enbart uppmärksamma de som forskar fram mediciner mot folksjukdomar för att flest människor vill det? Och så vidare…

3. I vilket annat sammanhang är det bra att stryka medhårs? Är inte nya boktips bra? Är det inte bra om vi kan uppmärksamma sånt som media inte redan skriver om och som vi inte redan känner till?

4. Underskattar inte Jesper Börjesson sitt älskade “folk” när han tror att de bara har intelligens för att läsa EN bok i år? Är det inte underbart om någon som bara läst en bok i år plötsligt får upp ögonen för Augustpriset och ser att EN ANNAN (!!!) bok vinner? Finns det inte en risk/chans att en då går och lånar just denna bok bara för att kolla upp vem som kunnat slå Zlatan? Kan det inte vara så att ibrakadabra så kan vi verkligen tillskriva Zlatan å Lagercrantz den här läsfrämjande effekten som det tjatats så mycket om i samband med den här boken.

Så, ni kan diskutera det här i grupp i 30 minuter och komma tillbaka hit sen. Och smit inte bara iväg till kafeterian nu utan försök fundera lite på det här. Och JA, det kommer på provet sen.

Rädda eboken, död eller levande.

Egentligen är det ju supertrist att skriva om eböcker men när sån usel journalistik som den som Kulturnytt i P1 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5322562) stod för idag så måste jag få koka över lite här för att inte bli tokig. Att företag och intresseorganisationer vill nå ut har jag inga problem med, och de kan ju ha helt rätt, men är det inte i medias intresse att kanske ställa en fråga eller två.

Här är 5 st frågor jag har efter kulturnytt:

1. Hur kan lobbyorganisationen Svenska Förläggareföreningens problemformulering få stå så oemotsagd? Kollar man på Pirate Bay (och samtliga andra stora torrentsidor) finns det försvinnande få svenska eböcker där. Var sker denna “piratkopiering som är sånt massivt hot?

2. Vems fel är eboken? När CD:n dog, iTunes och Spotify föddes och filmvärlden förändrades totalt var det en utveckling som drevs av “pirater” genom Napster, DC++ och senare Torrenttekniken. Film- och musikproducenter tvingades skapa nya affärsmodeller och försöka hänga med. Men vem har drivit fram eboken? Jo förlagen och nätbokhandlarna. Förmodligen för att kunna kapa kostnader när det gäller lagerhållning, distribution och tillverkningskostnad samt som i Bonniers fall även kontroller försäljning genom Adlibris och egen hårdvara.

3. Vad ska vi med den till? Är det ett självändamål att vi alla ska läsa på eböcker? Läsarna är skeptiska och författarna är skeptiska men “E-boken utgör idag endast 1,5 procent av den svenska bokmarknaden”  skriver SR. Jaha och? Finns det några problem med de fysiska böckerna idag som samhällsnyttiga eböcker skulle kunna lösa? Det är inte miljöbilar vi snackar här liksom typ.

4.  Vilka investeringar är det som gått om intet? Tekniken finns, distributionen finns, böckerna finns. Vad är det som SvF saknar som idag omöjliggörs av pirater? Vad söker förlagen finansiering till?

5. Vad har Kristina Ahlinder på nattygsbordet i Letton? Överanvändning av metaforer är för vana läsare en ökänd styggelse. Ahlinder lyckas i en enda mening få med TVÅ (2) slitna metaforer (darra på manschetten + sväva på målet) !

Appendix: Angående den parafraserande rubriken – hur sjukt barn var inte Ola som ändå var beredd att acceptera att hans älskade Joppe skulle påträffas död i varenda avsnitt. “Bara vi hittar kroppen så jag får closure” typ. Thats’s whack.

Onyanserat om Femtio nyanser

Norstedts får inte sälja eboken Femtio nyanser av honom till biblioteken enligt DN och SVB. Och många rasar. Eller åtminstone blir lite småsura. Läste till och med en kommentar på twitter om att “bojkotta Norstedts”.

En fråga som borde ställas i sammanhanget är vad ett bibliotek kan, och bör, vara. Samma fråga som ständigt ställs om vad SVT och Public service är. Ofta får SVT kritik för komersiella program som Melodifestivalen och stora sportevenemang. De stora sportevenemangen är till och med så viktiga anses det att man tar in reklam i kanaler som inte ska gynna kommersiella aktörer.

Om en majoritet av biblioteksbesökarna tycker att man ska gå samma väg och satsa på att kunna erbjuda bred underhållning och bestsellers i massor av format kan det omöjligtvis vara upp till privata företag (bokförlagen) att arbeta aktivt för statlig och kommunal verksamhet i förhandlingar med utländska förlag. Även liberaler måste tycka det är konstigt.

Personligen förstår jag inte vart demokratiaspekten ligger i att ett bibliotek ska erbjuda just eböcker för alla titlar. Femtio nyanser av honom kommer finnas som ljudbok och tryckt bok på biblioteken så titeln kommer finnas tillgänglig för de allra flesta som vill läsa den. Har man problem att ta sig till biblioteken har vi en färdtjänst, som åtminstone fungerar hyfsat bra. Det känns inte som att läsplatteläsarna är den mest utsatta gruppen i samhället helt enkelt. Och problemet med tillgänglighet har alltid funnits. En bestseller som gavs ut pre-läsplatta kunde man ju inte heller ta in nog med exemplar av för att ALLA skulle kunna läsa så fort den gavs ut på svenska.

Personligen tycker jag att nyttan med bibliotek är raka motsatsen, att de kan vara totalt okommersiella. Att de har titlar som är slutsålda hos förlag sedan länge, att de ger böcker med distributionsstöd stort utrymme. Att de har lyrik, som ju knappt existerar i bokaffärer längre. Att de har tjocka fotoböcker som är för dyra för att många ska kunna köpa dem.

Men ok, låt oss säga att man är  av en annan uppfattning. Det kan jag såklart förstå. Då tycker jag ändå att man bör driva det politiskt. Varför inte börja med att sänka momsen på e-böcker och mp3-böcker så att den motsvarar bokmomsen? Och i kombination med det utveckla ett system av “utlåning” på nätet med vettiga avgiftsmodeller som även förlagen kan tycka är ok. Då kan ett bibliotek även vara en sida på www eller en app.  Precis som SVT. I förlängningen skulle man kunna se att det skapas ett Biblioteket Play där man även kan hyra filmer till rabatterade priser som man ju idag kan göra på de fysiska biblioteken.

SVT ger ju idag bort stora dramaserier gratis som är producerade av stora studios i Hollywood (som de annars kunnat sälja på DVD till ett högre pris enligt den klassiska antipiratlogiken).

Problemet idag är att ett bibliotek inte kan vara ALLT. Det måste ske ett urval och ett val.

Och oavsett vad vi vill att våra älskade bibliotek ska vara så tror jag inte det kommer ske genom att bojkotta Norstedts.

Ekonomikulturjournalistik

Få se här nu… Vart står det där om mammon… mammon… hmm…

Ett återkommande problem jag har med “kulturnyheter” i massmedia är hur ekonomijournalistik tappar all analys så får den importeras av kulturedaktioner. Jag har skrivit om marknadsföring med hjälp av ekonomi här tidigare.

Idag är det så dags för mig att sitta och mumla buttert över auktionsjournalistik på kultursidorna.

Elvis Presleys bibel såldes nyligen för en fantasisumma på en brittisk auktion. Dagens Nyheter rapporterade (med hjälp av TT-material) både innan auktionen och efter auktion. En liten skojig notis man läser som dessutom fick den sedvanliga dindingvärld-dimensionen när man konstaterar att kungens underkläder inte såldes.

Harmlöst referat? Slentrianmässig rewrite av BBC:s text som också ska betraktas som sådan? Ja kanske. Men lite källkritik kan vi väl ändå få som fortfarande läser DN efter deras pinsamma förbud mot vårt nya pronomen hen. Att bibeln “förväntades gå” för 200 000 kr men till slut landade på en prislapp över 600 000 kr är en uppgift som det inte går att spåra källan till. Eller jo just det ja, det är visst auktionsfirman själva som “förväntar” sig detta. Eller om vi ska vara helt korrekta: de har satt utropspriset på 200 000 kr.

Alla som någon gång sålt en vara på tradera eller ebay vet att utropspris och förväntat pris inte är samma sak. Ebay skriver till och med som punkt 2 på en lista över tips till försäljare att man bör sätta ett så lågt utropspris som möjligt, det attraherar fler köpare och är en psykologisk grundsten i konsumtion eftersom det är en stark drivkraft att få göra ett kap och att inte gå miste om något. Att få så många som möjligt engagerade i en budgivning är grundläggande i en auktionsverksamhet. I fastighetsbranschen är det inte tillåtet enligt god sed med så kallade lockpriser vilket lätt till begreppet acceptpris.

Det finns även PR-fördelar att vinna på att det “förväntade” priset är mycket lägre än slutpriset. Man kan visa för en säljare att folk är beredda att betala si eller så mycket mer än det som alla experter förväntat sig (det står åtminstone så i alla tidningar), eftersom auktionsfirman är så bra. I auktionsfirman är det alltid säljarna man vill locka och reklam för auktionsfirmor riktar sig främst till potentiella säljare.

Vad har såna här “nyheter” att göra under kulturrubriken? Bara för att Elvis gjorde musik och musik är kultur så bör man inte lägga sig platt för privata företag och oanalyserat ta in texter som liknar pressmeddelanden från dessa.

Till sist vill jag påpeka att hur dum den här notisen jag reagerar på än är, och hur fånigt det än är att reagera på den som jag gör, så hittade jag en liten  notis i Svenska Dagbladet där man benämnt “förväntat pris” med rätt ord.

Svenska Dagbladets ordförståelse börjar mer och mer bli ett argument till att bli Svenskangroupie. DN, håller vi på att växa ifrån varandra?

McMarketing del 2

Har tidigare jagat upp mig över det jag kallar McMarketing här men jag måste verkligen återkomma till detta eftersom vissa inte lyssnar. Och det är inte samma gamla tjat om att bestsellers inte kan vara bra litteratur. Inget förakt mot “mommy porn” eller “chic lit” (varför ska alltid litteratur som många kvinnor gillar få så märkliga epitet? Mer om det en annan gång jag lovar…)

Jag är verkligen sugen på att läsa Fifty Shades of Grey. Det är en bok som knappt marknadsförts alls och nu säljer i miljontals exemplar. E.L James tjänar hundratusen biljarders miljarders triljoner för varje sekund som går och sippar silverte med Joakim Von Anka i hans pengabinge.

Men det är ju inte därför jag blir sugen på att läsa den! Kanske är det mig det är fel på men jag förstår verkligen inte varför förlagen använder ekonomi och upplagesiffror i marknadsföring. I höst kommer Femtio nyanser av honom som den översätta titeln kommer lyda. Och hur marknadsför Norstedts den? Jo såhär:

• Fifty Shades of Grey är såld till 37 länder

• Efter bara sex veckor i bokhandeln hade 10 miljoner ex sålts i USA

• Filmrättigheterna är sålda till Universal Pictures and Focus Features

• Fifty Shades of Grey är den snabbast sålda pocketutgåvan någonsin