Egentligen är det ju supertrist att skriva om eböcker men när sån usel journalistik som den som Kulturnytt i P1 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5322562) stod för idag så måste jag få koka över lite här för att inte bli tokig. Att företag och intresseorganisationer vill nå ut har jag inga problem med, och de kan ju ha helt rätt, men är det inte i medias intresse att kanske ställa en fråga eller två.

Här är 5 st frågor jag har efter kulturnytt:

1. Hur kan lobbyorganisationen Svenska Förläggareföreningens problemformulering få stå så oemotsagd? Kollar man på Pirate Bay (och samtliga andra stora torrentsidor) finns det försvinnande få svenska eböcker där. Var sker denna “piratkopiering som är sånt massivt hot?

2. Vems fel är eboken? När CD:n dog, iTunes och Spotify föddes och filmvärlden förändrades totalt var det en utveckling som drevs av “pirater” genom Napster, DC++ och senare Torrenttekniken. Film- och musikproducenter tvingades skapa nya affärsmodeller och försöka hänga med. Men vem har drivit fram eboken? Jo förlagen och nätbokhandlarna. Förmodligen för att kunna kapa kostnader när det gäller lagerhållning, distribution och tillverkningskostnad samt som i Bonniers fall även kontroller försäljning genom Adlibris och egen hårdvara.

3. Vad ska vi med den till? Är det ett självändamål att vi alla ska läsa på eböcker? Läsarna är skeptiska och författarna är skeptiska men “E-boken utgör idag endast 1,5 procent av den svenska bokmarknaden”  skriver SR. Jaha och? Finns det några problem med de fysiska böckerna idag som samhällsnyttiga eböcker skulle kunna lösa? Det är inte miljöbilar vi snackar här liksom typ.

4.  Vilka investeringar är det som gått om intet? Tekniken finns, distributionen finns, böckerna finns. Vad är det som SvF saknar som idag omöjliggörs av pirater? Vad söker förlagen finansiering till?

5. Vad har Kristina Ahlinder på nattygsbordet i Letton? Överanvändning av metaforer är för vana läsare en ökänd styggelse. Ahlinder lyckas i en enda mening få med TVÅ (2) slitna metaforer (darra på manschetten + sväva på målet) !

Appendix: Angående den parafraserande rubriken – hur sjukt barn var inte Ola som ändå var beredd att acceptera att hans älskade Joppe skulle påträffas död i varenda avsnitt. “Bara vi hittar kroppen så jag får closure” typ. Thats’s whack.