marcusbiblioteket granskar

McMarketing, doftljus och det märkliga talet 30

Var och hejjade på familjemedlemmar som sprang göteborgsvarvet idag. Länge sen jag var in till Göteborg. Förutom den totala överdosen av folksamlingar la jag märke till nya snygga reklamaffischer för Byredo.

Byredo har tidigare tilltalat oss bokmalar med doftljus med namn som Bibliotheque och Baudelaire. Nu har de kommit med en tredje alliteration på B med litterära toner: Books. Det är ju fantastiskt och man vill ju självklart ha alla tre tända när man läser sin favoritbok.

Att Byredo dessutom ger bort 50% av vinsten till Childhood Foundation är ju för bra för att vara sant!
(EDIT: 15/5 100% av vinsten går till Childhood, Tack till Eli för rättelsen! Och tack Byredo för detta initiativ)

Reklam som däremot inte gjorde mig lyrisk är Norstedts spårvagnsreklam för Alexander Söderbergs Den andalusiska vännen.

Förutom det tråkigt stereotypa omslaget med några “slarvigt” utkastade kulor som kontrasterar den inramade fjärilen (varför har så många karaktärer i deckare så utstuderade hobbies, aldrig någon som gillar att hyra film liksom…) så känns det som en lite märklig pay off. 30 länder kan inte ha fel eller? Det luktar McDonalds för mig som länge haft som mest kända slogan att de sålt väldigt många hamburgare. Jag tråkas ut lika snabbt av såna här intetsägande beskrivningar av böcker som jag tråkas ut av fåordiga blurbs av typen “Oerhört spännande – Stephen King” osv.

Dataspelsbranschen har börjat marknadsföra sig med hur många som bokat deras spel innan det släppts, filmbranschen lägger extremt stor vikt vid hur många som går och ser en film första helgen. Och den litterära motsvarigheten har jag på senare år märkt är detta i hur många utländska förlag som köpt boken, det allra bästa verkar vara att rättigheterna ska vara köpta innan boken ens getts ut i Sverige.  Denna info är kanske intressant för de som gillar branschnörderi eller läser ekonomidelen först på morgonen. Men vad hjälper det mig som konsument? Gör det mig lässugen? Nej, inte så värst.

Och så är det detta med siffran 30. Jag börjar starkt att ifrågasätta den. Är det något man drar till med när man sålt till ganska många länder eller menar man verkligen exakt 30? Det verkar ske lite för ofta tycker jag. Det händer bland annat här, här, här, här och här.

30 is the magic number.

Kanonkrav och Strindbergvänner – en guide till nästa års kulturbråk

2012 är det Strindbergsår. Men redan nu “granskar” media varför det inte blir någon rejäl satsning från statligt håll när det gäller att fira att det var 100 år sen dear old Ågust dog.

Fokus skriver intressant om detta men verkar också utgå ifrån att “regeringens ointresse” är något negativt.

I onsdags var det diskussion i Nordegren i P1 på samma ämne. Varför satsar man i stort sett ingenting (3 miljoner) på detta? Se på Norge som satsat tusentals miljarders miljoner (nåja inte riktigt men rätt mycket mer i alla fall) på sitt Ibsenår. Varför begriper inte politiker att kultur är viktigt? Är Strindberg för kontroversiell? Är det för att han anses vara kvinnohatare?

Henrik Toremark från kulturdepartementet menar att staten inte ska lägga sig i vilka specifika pjäser/författare osv. är viktigast och ska ha mest resurser, därför ökar de varje år summan som går till kulturen och låter institutionerna själva avgöra vad som är viktigt. För 2011 var den siffran 33 miljoner.

Är det här verkligen en helt orimlig hållning? Vad är alternativet? Att Lena Adelsohn Liljeroth och hennes parti ska sitta i möten och bestämma vilka pjäser som ska spelas på landets teatrar, vilka författare som skolungdomar ska läsa, vilka filmer som ska få spelas in? Är det inte det vi brukar kalla statlig censur? Gillar inte makten det så får de inga pengar om det inte är lönsamt på egen hand. Det känns märkligt att det är Moderaterna som är vettigast i den här frågan som snarare har tendenser att urlaka kultur som inte är lönsam på egen hand.

Toremarks poäng som jag förstår den är att man har en långt mycket bättre kunskap om kultur på muséer, teatrar och skolor om vad som är bra kultur än vad politiker har. Är detta orimligt? Hmmm… Tror inte det MED TANKE PÅ ATT DESSA MÄNNISKOR UTBILDAT SIG FLERA ÅR INOM DESSA OMRÅDEN, HAR LÅNG ERFARENHET OCH/ELLER DESSUTOM SJÄLVA ÄR KULTURUTÖVARE!

Jag har aldrig läst något av Strindberg. Jag är inte intresserad heller. Det spelar ingen roll om han är bra eller dålig heller, det är där som hela den här debatten spårar ur. För mig handlar hela den här debatten om ifall staten ska kanonisera vissa kulturutövare eller inte? För när man från politiskt håll varit lite sugen på att agera smakdomare förut har det ofta blivit ett så kallat “jävla liv”, som här t.ex.

Marcusbiblioteket granskar

Tyckte det var ett bra initiativ att Uppdrag granskning gjorde några specialprogram där de granskade kulturen.  Tyvärr var det ett tag sen nu. Svikande tittarsiffror eller slut på idéer? Här är några av mina tips oavsett anledning. Janne! Kom igen nu!

Ha gärna på musiken i denna vinjett för extra granskande känsla:
http://www.ewersprod.com/movies/UppdragG_h264.mov

Journalister som slutar jobba som journalister för att sen bli journalister igen utan att någon ifrågasätter. Exempelvis Martin Gelin som skrev en reportagebok om Barack Obamas valkampanj för att sen själv bli någon sorts kampanjansvarig/bloggare för Socialdemokraterna och verkar nu vara tillbaka som journalist. Eller John Chrispinsson som verkar vara en fast medarbetare i Piratförlagets monter under bokmässan och också programledare i olika public service-produktioner.

Janne inleder med: “Vilket ben står de egentligen på; kulturjournalisterna, den oberoende journalistikens, eller de stora företagens? I kvällens reportage kommer vi att få se hur…”

Tidningar som blir butiker. Att Dagens Nyheter recenserar böcker och samtidigt säljer böcker tillsammans med Adlibris är väl ändå lite problematiskt? Hade de sålt bensin tillsammans med Shell tror jag det hade blivit lite rabalder.

Janne inleder med: “Är själv bästa dräng? Ja i kvällens reportage får vi följa vår reporters resa in i redaktionssrummet där man också säljer de produkter man sätter betyg på..”

Gratisfesten. Helt plötsligt är det en nyhet att inte journalister får gå på speciella pressvisningar av filmer (har läst detta i flera stora tidningar). Varför ska det vara annorlunda än annat som journalister skriver om. Att jaga Arkelsten och tycka att hela partistyrelsen i Socialdemokraterna borde avgå för att Sahlin kollat lite tennis är ju bara så yesterdays news, hur korrupt är egentligen kulturjournalistiken?

Janne inleder med: “Det så kallade allmänintresset styr vilka nyheter som når läsarna, eller är det verkligen så i dagens Sverige? Eller räcker det med några gratisbiljetter eller bjudbuffé för att få utrymme i media? I kvällens reportage har vi tittat närmare på gratisfesten.”