2012 är det Strindbergsår. Men redan nu “granskar” media varför det inte blir någon rejäl satsning från statligt håll när det gäller att fira att det var 100 år sen dear old Ågust dog.

Fokus skriver intressant om detta men verkar också utgå ifrån att “regeringens ointresse” är något negativt.

I onsdags var det diskussion i Nordegren i P1 på samma ämne. Varför satsar man i stort sett ingenting (3 miljoner) på detta? Se på Norge som satsat tusentals miljarders miljoner (nåja inte riktigt men rätt mycket mer i alla fall) på sitt Ibsenår. Varför begriper inte politiker att kultur är viktigt? Är Strindberg för kontroversiell? Är det för att han anses vara kvinnohatare?

Henrik Toremark från kulturdepartementet menar att staten inte ska lägga sig i vilka specifika pjäser/författare osv. är viktigast och ska ha mest resurser, därför ökar de varje år summan som går till kulturen och låter institutionerna själva avgöra vad som är viktigt. För 2011 var den siffran 33 miljoner.

Är det här verkligen en helt orimlig hållning? Vad är alternativet? Att Lena Adelsohn Liljeroth och hennes parti ska sitta i möten och bestämma vilka pjäser som ska spelas på landets teatrar, vilka författare som skolungdomar ska läsa, vilka filmer som ska få spelas in? Är det inte det vi brukar kalla statlig censur? Gillar inte makten det så får de inga pengar om det inte är lönsamt på egen hand. Det känns märkligt att det är Moderaterna som är vettigast i den här frågan som snarare har tendenser att urlaka kultur som inte är lönsam på egen hand.

Toremarks poäng som jag förstår den är att man har en långt mycket bättre kunskap om kultur på muséer, teatrar och skolor om vad som är bra kultur än vad politiker har. Är detta orimligt? Hmmm… Tror inte det MED TANKE PÅ ATT DESSA MÄNNISKOR UTBILDAT SIG FLERA ÅR INOM DESSA OMRÅDEN, HAR LÅNG ERFARENHET OCH/ELLER DESSUTOM SJÄLVA ÄR KULTURUTÖVARE!

Jag har aldrig läst något av Strindberg. Jag är inte intresserad heller. Det spelar ingen roll om han är bra eller dålig heller, det är där som hela den här debatten spårar ur. För mig handlar hela den här debatten om ifall staten ska kanonisera vissa kulturutövare eller inte? För när man från politiskt håll varit lite sugen på att agera smakdomare förut har det ofta blivit ett så kallat “jävla liv”, som här t.ex.