marcusbiblioteket granskar

Marcusbiblioteket testar Bokon

BRA
+ Snabbvisningen av böcker + info och pris när man bläddrar mellan böcker via genreindelningen är superbra.

+ Snabbknapp för att maila böcker ur sin “bokhylla” till sin Kindle.

+ Snabb design på “Bokhyllan” och “önskelistan” (men man borde kunde göra dem offentliga om man vill).

+ Snabb kundsupport (VD:n svarar efter en halv timma på fråga jag ställt till supportavdelningen).

+ Många appar för olika plattformer på mobiler och surfplattor.

+ Bra sökfilter som förtjänar att lyftas fram tydligare på sidan. Mycket snabbare än konkurrenternas.

DÅLIGT
– Designen ser ut som en blandning mellan Clas Ohlson, Kjell&Co och random spam-popup.

– Grafiken på förstasidan i bannern är pixlig=förbjudet 2013 (om det inte är en rolig gif eller meme om katter). 

– Allt skriker topplista. Sidan borde kunna anpassas mer efter vad man klickar på eller varför inte med personliga widgets på startsidan.

– “Andra användare köpte även”-funktionen under varje bok verkar vara baserad på topplista och inte på tidigare avslutade köp eller klick som andra besökare gjort. Oerhört märkligt.

– “Tips”-spalten kunde inte vara opersonligare. Ingen motivering, ingen info om vem som tipsat. Kolla på Pocket Shops handskrivna tips eller på Lovefilms personaltips samt frilanstips från Emma Gray Munthe och gör om!

– Inga möjligheter för att social media-länka exempelvis via twingly. Hatar ni bokbloggare eller?

– Ingen möjlighet att se sina eller andras tidigare recensioner i det inbyggda recensionssystemet gör det svårt att engagera sig i det.

– Hur fick Bokon tag på min wordpressprofilbild? Det har jag inte godkänt någonstans.

– Var e läsplattorna?

Samma “användare” som köpte den här boken köpte exakt samma topplisteböcker…

…som den som köpte den här boken.

…och den här.

Att inte vara tydlig med vilka sociala medier som Bokon kopplar ihop sig med är illa. Helt plötsligt finns min WordPressbild där utan mitt godkännande.

Bra exempel från Lovefilm på hur man kan försöka göra sin site lite roligare med personliga tips.

De olika filter som finns för att söka reda på böcker är väldigt bra och snabba, sidan behöver inte laddas om. Detta borde alla nätboklådor ha ju!

Även önskelistan är en fin funktion där det snabbt går att få fram mer info. Så bra att jag gärna skulle vilja dela ut den. Varför går inte det?

Ska jag lita på den här suspekta personen eller inte? Låt oss klicka på namnet och se hans offentliga bokhylla samt tidigare recensioner. Nähä går inte det? Trist. Trist också att inte kunna lista sina egna recensioner  på sin profilsidan så man minns. Trist att det inte går att ändra i efterhand som exempelvis på imdb. Jag ångrar mig och skulle vilja sätta en 3:a, det får jag inte…

Att bara kunna hålla muspekaren över en bok i listorna underlättar mycket=gillar!! Också funktionen att kunna lägga till i önskelista för att gå igenom senare är fab.

Vi som alltid velat va en hora

“Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar”

Eeeehh?! Man ba: FAIL på William Shakespeare där!

Den 31/12 2012 kl. 12:30 skrev Jessica sitt sista inlägg på bokhora.se. “Tråkigt” tänkte jag eftersom jag verkligen gillade hennes bokbloggande. Men det dröjde bara några minuter innan adrenalinet började pumpa i mig – en gustaviansk stol var nu ledig i det virtuella börshus där bokhororna sammanträder.

De fyra hade blivit tre och det gällde att smida medan alla bloggkändiswannabes fortfarande satt med en tår i ögonen och skrev tackochlyckatill-kommentarer på Jessicas inlägg.

Sagt och gjort så fyllde jag raskt i det dokument som jag var övertygad om skulle säkra min plats bland “De fyra”, skrev ut det och sprang iväg till lådan.

Jessica var en oerhört duktig och inspirerande bloggare och poddcastpratare, men hon var en anomali i och med sitt namn. De har inte gått ut med det officiellt men det går att läsa mellan raderna i avskedsbrevet att det är en slitning motsvarande akademiens Rushdie-affär som gör att hon nu lämnar. Det blev ohållbart och förvirrande att en stack ut på det sättet med det där flamboyanta namnet.

Gissa vilken baksmälla som infann sig i min bokbloggarkropp när de imorse annonserade ut att det är Kafka på jobbet-Åsa som blir den fjärde bokhoran. Hon är förvisso oerhört rolig, smart, kunnig (och hennes skuggcirkel till P1:s cirkel om The Great Gatsby är obligatorisk lyssning) men jag känner att jag inte ens fick en ärlig chans att bevisa hur långt jag är beredd att gå för att bli en av er bokhoror.

Privata bibliotek – en lathund, två listor och några frågetecken

Jag läste precis att tre stycken bibliotek – Sickla, Saltsjöbaden och Älta – kommer att bli privata bibliotek och alltså inte längre ägas av kommunens invånare. Kommer det kosta pengar att låna böcker nu? Nej, det är inte därför offentliga verksamheter av det här slaget privatiseras. Det har att göra med $$$ och upphandling. Lägst bud vinner.

Såhär: om det idag kostar 10 kronor att driva ett bibliotek per år med skattemedel och företag “X AB” säger sig kunna erbjuda samma kvalitet på tjänsterna för 9 kr, och företag “Y AB” säger sig kunna göra det för 8 kr, är det enligt privatiseringsförespråkare ett bättre sätt att driva verksamheten på genom att låta “Y AB” driva det för 8 kr och så kan kommunen lägga de där 2 kronorna som blir över på annat. Till exempel på utbildning för unga arbetslösa.  Eller på att finansiera ändringen av fastighetsskatten så att höginkomsttagare i storstäder ska få billigare villor och våningar.

Det märkliga är att i NVP säger enhetschefen att de privata biblioteken kommer att kosta exakt samma som de offentliga och erbjuda exakt samma kvalitet. Vad är då syftet med privatisering? Och vem är det som driver ett aktiebolag utan att dra ner på kostnader för att göra sig en vinst? Det frågade tyvärr inte NVP.

Det blir inte billigare och inte bättre alltså. Eeeeh?! Helt normalt att ägna massor av år på den förändringen<—ironi.

Ok, så det blir inte bättre eller billigare alltså. Däremot vet vi vad som hände när apoteken privatiserades:

$ lagerhållningen av mediciner försämrades (detta drabbar främst de med kroniska sjukdomar samt ovanligare sjukdomar)

$ inblicken i andra apoteks sortiment försvann, alltså måste patienten åka runt och leta mediciner själv istället för att bara få information på det första apoteket om vilka som har den på lager

$ många apotek bryter mot lagen som säger att ej lagerhållda mediciner ska kunna beställas och vara på plats inom 24 timmar

$ information om ovanstående lag har försämrats

Ska man översätta det här till biblioteksvärlden skulle det kunna bli såhär:

$ magasineringen av smalare böcker försämras (detta drabbar främst de som är kroniskt bokberoende  samt drabbade av en ovanligare,i folkmun “mer pretto”, boksmak)

$ inblick och information om offentliga biblioteks sortiment försämras eftersom de egna utlåningssiffrorna måste upp, låntagarna tvingas läsa Leif GW-deckare enbart och måste kånka runt på dessa på försenade (läs: privatiserade) tåg och bussar i jakt på guldkornen i offentliga magasin

$ många bibliotek kommer sluta informera om fjärrlån

$ information om ovanstående låneregel kommer försämras

Sen upphör all form av offentlighetsprincip och regler kring tryckfrihetsförordning när ett AB driver bibliotek. Vilka konsekvenser kommer det få på lång sikt? Hur kommer privata företag kunna påverka de privata bibliotekens utbud?

Eller är jag helt ute och svamlar? Ser ni bibliotekarier något positivt i privatiseringen så kommentera gärna! Det är ju ni som kan det här bäst av alla såklart.

Det stora läsplattetestet

Japp nu är det äntligen dags: Adlibris VS. Bokus/Dito, Letto VS. Sony PRS-T2. Jag har läst en roman på varje platta och spenderat en vecka med att testa de olika funktionerna. Jag har ett kort sammanfattande test och ett längre, detta för att det förhoppningsvis ska vara lätt att hitta info om det som du som läsare själv tycker är viktigt.

DET KORTA TESTET

Adlibris Letto
Pris: 1095:- t.om. 2/1-13, ord pris 1395:-
http://www.adlibris.com/se/
productereader.aspx?isbn=0777777789 

+ Lättnavigerade och tydliga menyer på svenska
+ Bra läsgrepp
+ Fysiska blädderknappar med bra placering
+ Lätt att köpa böcker i plattan
+ Priset
+ Kan spela upp ljudböcker
+ Jättebra möjligheter att ändra utseendet på texten som man vill ha det (typsnitt, storlek, marginaljustering osv)
+ Lätt att föra över köpta och lånade böcker från datorn

– Går inte att låna böcker direkt i plattan (går att föra över låneböcker från dator dock)
– E-inken är ibland lite ojämn och oskarp
– Butiken ger bara “rekommendationer” av topplisteböcker

SONY PRS-T2
Pris: 1690:-
http://www.bokus.com/bok/B000286023/
lasplatta-sony-prs-t2-reader-wi-fi-black/

+ Väldigt skarp text
+ Bra och snabba anteckningsmöjligheter
+ De fysiska snabbknapparna för menyval
+ Lätt att föra över köpta och lånade böcker från datorn
+ Går snabbt att låna biblioteksböcker direkt i plattan via trådlöst nätverk

– Inte lika många möjligheter att ändra textens utseende som Letton (ingen marginaljustering, sidnummer går inte att ta bort ex.)
– Menyerna är på engelska och ibland krångliga
– Support/kundtjänst är trevlig men ger dålig hjälp
– Ingen inbyggd Dito-butik och osmidigt att köpa i plattan via vanliga www
– Ingen svensk manual medföljer i plattan

Sammanfattning

Tåg- eller busspendlar man eller helt enkelt reser mycket och är en flitig läsare är det ett måste att ha en läsplatta eftersom man plötsligt inte blir begränsad enbart till titlar som finns som pocket. Har man dessutom katter som gillar att sova på en när man ligger och läser och vill bli klappade samtidigt är det också väldigt smidigt eftersom det går att läsa tegelstensböcker utan problem med enbart ena handen.

Båda plattorna har sina fördelar och nackdelar och det är omöjligt att utnämna en vinnare. Vilken som är bäst beror helt på vad som är viktigast för dig som läsare, i det långa testet nedan går jag igenom punkt för punkt vad mina intryck är.

SONY-plattans e-ink är bättre än Lettons vilket gör att bokstäverna blir skarpare och liknar en bok mer. Jag provade Letton innan jag sett hur SONYs text såg ut och tyckte läsningen var väldigt bra och behaglig och gav en jättefin upplevelse när jag läste Springa med åror.

Även om e-inken är bättre i SONYs platta så tycker jag att priset på Letton, som just nu är 595kr billigare än konkurrenten, i kombinationen med att det går att redigera om texten på ett mycket friare sätt talar för att välja just Letton trots den lite sämre e-inken om man inte störs av den skillnaden. Man måste också tänka ifall kommer vilja ett fodral för några hundralappar i framtiden och räkna in det i priset. Tyvärr är de fodral som finns ganska tråkiga. Här borde det ju finnas massor av fodral att välja. Ring upp Konstfack eller HDK nu!

Generellt sett blev jag överraskad över att läsupplevelsen var så bra på båda. Jag får lätt ont i huvudet av att sitta framför datorskärmar men tyckte läsningen var att jämföra med en fysisk bok. Dock kräver de bättre belysning från läslampa än en vanlig bok. Det här tror jag att tillverkarna kommer bli bättre på och är ingenting som som stör särskilt mycket.

Så till sist, en parentes eller snarare ett frågetecken: Till båda plattorna medföljer det böcker. Jag tycker det är lite konstigt att det inte framgår alls hos någon av butikerna. Jag tycker också att de borde vara bättre på att sälja olika typer av paket där ett visst antal böcker ingår. Varför finns det inte ett Augustprisvinnarpaket? Ett paket med Nobelförfattare? Ett poesipaket? Eller helt enkelt ett paket med 5 valfria topplisteböcker för ett rabatterat pris i samband med läsplatte-köpet?

DET LÅNGA TESTET

Lettogreppet samt exempel på markerad text.

Sonygreppet samt exempel på anteckning för hand.

Hårdvara
Båda använder sig av en micro-usbkabel för att ansluta till dator och för att ladda i vägguttag. De har båda 2GB minne vilket är extremt mycket då varje bokfil är liten (några tusen böcker ryms). Båda har även plats för micro-SD kort vilket är otroligt positivt eftersom lagringskapaciteten då är enorm och gör det möjligt att lägga över filer från mobiler som använder dessa kort (ej iPhone). Över 30000 böcker går att lagra om man köper till minneskort vilket såklart låter onödigt men kan vara praktiskt för dig som vill kunna lyssna på ljudböcker också, detta alternativ har bara Letton.

Sony: Har förutom touch screen, där man drar med fingret för att byta sida, 5 stycken fysiska navigeringsknappar längst ner. Två av dessa är för bläddring. De övriga tre knapparna underlättar navigationen i menyerna. Eftersom sidokanterna är smala pendlar jag mellan att hålla i plattan längs sidorna på den och bläddra mellan boksidorna på touch screen samt att hålla längst ner på plattan och bläddra med de fysiska knapparna.

Letto: Har en iPhoneliknande “hemknapp” samt en blädderknapp på vardera sida av skärmens mitt. Trots blädderfunktionen via ett tryck på touch screenen så använder jag uteslutande blädderknapparna. Bra med gummiyta där det känns naturligast att hålla tummen, borstad stålyta bak som förhindrar att den kommer repas på ett fult sätt.

Läsupplevelse
Bakgrunden, själva “sidan” är inte lika ljus som på en pappersbok på någon av modellerna vilket gör att den kräver lite mer ljus i din läslampa. Det här är något jag tror att kommande läsplattor kommer att ha ordnat men det är inte dåligt att det stör tycker jag, det finns även läslampor att köpa som kan hakas på överst på plattorna. Jag valde att förstora storleken på texten när jag satt i ett rum med sämre läslampa, det går också att välja att feta texten i Letton vilket också förenklar.

Sony: När det gäller e-inken är Sonyn den självklara vinnaren. Bokstäverna är nästan lika skarpa som i en pappersbok med bra tryck och det går snabbt att bläddra även med bästa/mest krävande inställningarna. Om Sony gör en uppdatering till den här plattan så att det finns möjlighet att avstava och marginaljustera samt ta bort sidnumreringen så kommer den konkurrera ut Letton snabbare än det går att läsa en Tranströmer-Haiku. Men där är vi inte ännu och det är ett stort minus. Eböckerna otroligt skonsamma att läsa för ögat men inte så vackra när man ändrat runt i dem när det gäller exempelvis teckenstorlek.

Jag gillar verkligen att det går att göra snabba understrykningar med fingret eller medföljande penna samt hundöra en sida jag vill kunna hitta snabbt (se bilden ovan).

Letto: Jag är så estetiskt sensibel att jag verkligen ääälskar att jag får ändra avstavningen och marginaljustera i kombination med att ändra typsnitt och storlek på texten. En dåligt typograferad bok skadar min läsupplevelse och därför är det skönt att komma så nära en “riktig” bok som det bara går. Här är (som ni fattat vid det här laget) Letton lite bättre. Gillar man som jag att göra anteckningar under läsning föredrar jag Sonyn. Letton har möjlighet att stryka under och göra anteckningar men är inte lika smidig och jag valde ett fysiskt block istället för att använda plattan direkt.

Närbild på Sony Adlibris Letto. Klicka för att förstora bilden.

Närbild på Sony PRS-T2. Klicka för att förstora bilden.

Menyer
Sony: Tydliga menyer men förutsätter ganska bra kunskaper i engelska eller tålamod att prova sig fram. Hur många kan skillnad på “Page mode”, “Crop page” och “Adjust view” utan att behöva slå i en ordlista? Inte jag i alla fall. Varför går det inte byta språk på en så pass dyr produkt?
Letto: Otroligt bra att menyerna är på svenska och dessutom illustrerade med en liten symbol bredvid varje menypost ifall något är otydligt. Det krävs dock några flera klick än i konkurrentens för att ta sig fram och tillbaka.

Köpa böcker 
Sony: Plattan har ingen speciell ingång till Dito-butiken utan nås via webbläsaren. Att surfa på läsplatta är generellt sätt ganska hopplöst på läsplattor så jag skötte mina inköp via datorn och förde sedan över via sladden och det medföljande programmet “Reader” som installerar sig själv i datorn när man ansluter plattan med sladd. Köpa bok via plattan skulle jag bara göra i absoluta nödfall.

Letto: Letton är inte låst till Adlibris men vill man köpa böcker direkt i plattan är det smidigast att använda den app-liknande genvägen till Adlibris som hela tiden är max två klick bort via hemknappen. Där får man tillgång till en förenklad webbshop som är avsevärt smidigare än att köpa i Sonyn men jag skulle ändå rekommendera att man sköter inköp via sin dator. Att “rekommendationerna” i den inbyggda butiken enbart är topplisteböcker är dåligt med tanke på att de eböcker jag köpt aldrig legat på någon topplista. Den borde vara baserad på vad jag köpt, vad jag klickat på eller på vad andra köpt som köpt samma som jag gjort. Jag skulle aldrig köpa en bok direkt i butiken om jag inte redan visste exakt vad jag ville ha.

Låna på biblioteket
Sony: Fungerar lika bra i själva plattan som på datorn, smidigt att kunna spara sin pinkod till lånekortet så man slipper knappa in det varje gång man vill låna.
Letto: Trots att den använder sig av Adobe Digital Editions som är rekommenderat program av elib.se går det inte att låna direkt i plattan. Däremot smidigt via dator.

Övriga funktioner
Sony: Kan kopplas till ditt Facebook-konto samt till Evernote via snabbgenvägar. Det följer även med en penna som gör att du kan göra anteckningar för hand i själva texten. Surfningen är lite bättre än i Letton men för de som är vana vid smartphones och nya datorer så har jag svårt att se att ens tålamod kommer att räcka till. Läsplattor med e-ink är i alla fall än så länge enbart gjorda för läsning.
Letto: Kan spela upp ljudfiler (musik, ljudböcker osv) genom vanlig hörlursutgång vilket gör den till en bra resekamrat att ha i innerfickan.

Support/Kundtjänst
Sony (Bokus/Dito): Totalt underkänt. Jättetrevligt och glatt bemötande i telefonkundtjänst MEN jag blir hänvisad till manualen vid två separata tillfällen då jag ringer in med frågor om layoutinställningar. Andra gången får jag i och för sig ett svar på min fråga kring marginaljustering men svaret har inte att göra med marginaljustering tyvärr.

När det gäller kundtjänst via mail får jag svar efter drygt 25 timmar trots att de själva säger sig svara “inom 24 timmar, men oftast fortare än så.” En av mina två frågor är dessutom felaktigt besvarad och hänvisar enbart till manualen trots att jag i mailet poängterat att jag redan läst manualen på både svenska och engelska samt ringt två gånger utan att ha fått rätt svar.

Jag blir även hänvisad till butiken eftersom den medföljande boken inte går att ladda ner. Med kollektivtrafik blir det billigare för mig att köpa boken istället. Detta borde ha gått att lösa på ett bättre sätt tycker jag.

Bra öppettider på telefonkundtjänst vardagar (8-20) men varför inte åtminstone någon timma på helger?

Letto (Adlibris): Kort telefonkö och genuint trevlig service samt bra hjälp. Via mail får jag svar efter 1½ timme på mitt första mail och efter 6 timmar på mitt andra mail. Får korrekt svar på min fråga om vad som gäller vid reparation av en trasig platta men får ett felaktigt svar när jag frågar om layoutinställningar under läsning. I mitt andra mail, efter att ha påtalat att instruktionerna jag fått inte fungerat, får jag rätt svar.

Också bara öppet på vardagar men med röriga öppettider (mån-tors 09.00-12.00 och 13.00-21.00, fredagar 09.00-12.00 och 13.00-16.00) som inte känns särskilt moderna. Tack och lov vägs det upp av snabb mailkontakt.

Vad är väl ett boktips på kvällen?

Rekommendation? Boktips? Hyllning? Ironi? Research? Uppmaning till att läsa på?

Det här är den otäckaste text jag läst på väldigt länge i en så spridd tidning.

Det är sånt som annars brukar bara brukar förekomma på Flashback och Newsmill (där “rekommendationen” blivit en “hyllning”). Jag blev så arg att jag på riktigt skakade lite och ni får tänka att jag helst velat skriva detta med CAPS LOCK:

Fredrik Virtanens utgångspunkt för hela texten är att programledaren Gina Dirawi “rekommenderat” en antisemitisk bok på sin blogg. Redan i ingressen blir det alltså fel rent faktamässigt. Eller? Vad är egentligen en rekommendation, ett boktips? Och vad har det för innebörd?

Alla som någon gång gjort research till en text, studerat på en högskola eller bara vara intresserad av samhällsfrågor och läst dagstidningar har väl någon gång läst en text de inte hållit med om?

Jag kan i alla fall erkänna att jag läst massor av texter där jag har rakt motsatt politisk övertygelse. Exempelvis röstar jag på Feministiskt Initiativ, jag ligger lååångt till vänster i de allra flesta politiska frågor och jag tycker att Sverigedemokraternas intåg i riksdag är en av de sorgligaste händelserna under min livstid. Betyder det att jag aldrig läst ett blogginlägg av Pär Ström? Att jag aldrig läst en debattartikel av Jimmie Åkesson på DN Debatt? Självklart har jag läst texter skrivna av dessa människor. Hur ska jag annars veta vad de står för? Hur ska jag annars kunna kritisera dem och alla de människor jag träffar på i min vardag som använder sig av deras argument?

När jag skulle rösta första gången läste jag flera partiprogram. Det rekommenderar jag alla att göra som vill veta mer om partierna. Jag tycker även att man ska läsa Allianspartiernas program för att se att det inte bara är “en tusenlapp mer i månaden” som de står för utan en massa obehagligt och korkat. En rekommendation från mig alltså. Måste jag byta namn på den här bloggen till (M)arcusbiblioteket nu?

Är det dåligt att vara påläst helt plötsligt? Och hur vet Virtanen att boken som Dirawi “rekommenderat” är antisemitisk? Har han själv läst den? Kanske har det rent av skett på kvällen?

Den tidning med tydligast antirasistisk agenda i Sverige är EXPO. De länkar på sin researchsida till “Internet Archive” som lagrat Sverigedemokraternas gamla hemsida där bl.a. partiprogrammet från 1989 finns kvar att läsa. De gör det förmodligen för att visa ur vilken rörelse som SD idag är sprunget ur och deras otäcka idégrund. Men hur vet jag att det är det de menar egentligen? Det skriver de ju inte där. De bara länkar. Tipsar. De verkar nästan “rekommendera” att jag ska läsa deras partiprogram.

Med Fredrik Virtanens logik är EXPO alltså nu främlingsfientliga. Herregud vilken oväntad helomvändning!! Varför inte skriva en krönika om det? Varför inte insinuera att också EXPO förnekar att förintelsen ägt rum?

För det vet ju alla att om när man läser en text så kommer man automatiskt att hålla med om allt som står där.