Konst

Årets intressantaste ointressanta text om konst

Var Andy Warhol kommunist OCH kapitalist på samma gång?! Eller bara en helt vanlig djurvän som lät konstens betydelse ligga i betraktarens öga? Läs vidare så får du svaret. Kanske…

Den äran vinns av Åsa Linderborg och Carl Johan De Geers mailväxling som publicerades den första maj då också De Geers affisch publicerades i Aftonbladet.

Förutom att jag ifrågasätter dess autenticitet (varför nämns inget arvode i det ursprungliga mailet t.ex? ) så begriper jag inte riktigt vilket syfte den har.

I mina ögon verkar den ha tillkommit eftersom man inte litat på styrkan i det verk man beställt och också publicerat. Åsa Linderborg vet uppenbarligen att foto är konst (vilket hon bevisar med en proggreferens inom parentes) men törs inte lita på att läsarna vet det.

Eller? Jag förstår inte vilket annat syfte mailväxlingen skulle kunna ha. “Diskuterar” den konst? Nej inte särskilt tycker jag mer än att De Geer konstaterar att till och med Moderna Muséet tycker att foto är konst.

Det hade varit superintressant om Åsa Linderborg skulle drivit sin syn på saken och hävdat att det kanske är konst men inte bra nog, och sen publicerat mailväxlingen istället för affischen. Kanske hade hon t.ex. kunnat argumentera att hon som beställare har rätt att ha ett inflytande på samma sätt som hon säkerligen har på en beställd text. Nu verkar det mer som att hon ger sig tolkningsföreträde genom att insinuera att De Geer som representant för 68-vänstern skulle ha svikit något sorts ideal eller vänt kappan efter vinden.

Uttrycker man som konstnär alltid sina egna åsikter i ett konstverk? Tydligen. En bild på Olof Palme = Jag älskar Olof Palme.

Det här är dock en ganska trubbig formel att analysera konst och konstnärer med. För att ta ett tidstypiskt exempel: 1967 gör Andy Warhol en konstverk föreställande en av mångmiljonärerna i Rockefellerklanen: Nelson Rockefeller, som också var politiskt aktiv som republikan. 5 år senare gör Warhol sina berömda verk föreställande Mao Tse Tung. Var Andy Warhol Republikan OCH Maoist? Eller ändrade han sig bara väldigt snabbt under de 5 år som gick? Eller fanns det ett annat syfte med konstverken än att göra avbildningar av de vars ideologier han delade?

De Geer nappar tyvärr inte utan orkar bara konstatera att det var bättre förr.

Och så var det klart.  En av de mäktigaste konstbeställarna i Sverige och en av de mest kända konstnärerna har “diskuterat konstens betydelse”.

Och kanske är den här meningslösa publiceringen av några mail kanske det mest intressanta hittills som skrivits om konst år 2012.

För att parafrasera De Geer: Den skapar en stämning kring konsten som känns tidstypisk just nu.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article14740435.ab

Vattendelare.

Har upptäckt en vattendelare i en av dagens kulturnyheter som berör det fynd man gjort av en jättegammal kopia av den berömda målningen här till vänster. Gissningsvis kan den till och med vara målad samtidigt som den store mästaren målade den, kanske till och med bredvid honom och kan lära oss en massa saker om målningen eftersom den är i avsevärt mycket bättre skick än originalet.

Men allt det där ju ointressant egentligen. Det riktigt intressanta är vilken tydlig klassmarkör den här nyheten är för att bedöma vart i kulturhierarkin respektive redaktion befinner sig genom att titta på hur de rapporterar om detta.

En kort sammanfattning: Leonardo di ser Piero da Vinci målade mellan 1503-1509 av kvinnan som antas vara Lisa Gherardini. Han gav inte tavlan någon titel utan Mona Lisa börjar den kallas i efterhand. I Italien och Frankrike heter den La Gioconda respektive La Joconde. Alla besserwissrar med konstvetenskapliga poäng vet detta precis och de också vet att man inte använde efternamn på det sättet som vi gör idag och att da Vinci enbart var något han använde när han turnerade runt utanför sina hemtrakter. Att kalla honom enbart “da Vinci” fnyser man lite lätt åt, det är ungefär som att referera till Gösta Ekman d.ä. som “den äldre” och inte nämna hans övriga namn (kom ihåg det nästa gång du konverserar om Gösta Ekman!)

Med detta i åtanke, här är prispallen för svenska kulturredaktioners kreddigaste konstvetare:

1. Kulturnytt SR: kör på “Leonardo” rakt igenom hela texten förutom när de refererar till en utställning där “da Vinci” ingår i titeln. Fläckfritt. Till och med mer återhållsamt än den artikel som den svenska rapporteringen utgår från

2. Dagens Nyheter: Börjar i ingressen med godkända “Leonardo da Vinci” men övergår sedan till förkortningen da Vinci istället för Leonardo.

3. Kulturnyheterna SVT: Konstnären kallas för enbart “Da Vinci” redan i ingressen. Aj aj aj. Skämskudde.

USP / Drive

USP som är förkortning för Unique Selling Point är ett sånt där begrepp man trodde skulle bli begravd på nittiotalet tillsammans med “brainstorming” och ” pipeline” på massgraven för fåniga affärsuttryck som man enbart använder för att göra sig lite viktig. Men icke.

När jag gick andra året på Högskolan för fotografi fick jag och mina kurskamrater uppgiften att skriva en sån  USP. Vad i mitt “konstnärskap” är unikt? Om jag bara har 30 sekunder i en hiss med ägaren av det hetaste galleriet i Stockholm, hur väljer jag då att sälja in min utställning till honom? (ja i det exempel vi fick var denna stressiga och mäktiga hissåkande galleriägare givetvis en han, surprise surprise).

På konstskolor finns det alltid några riktigt röda antikapitalistiska ungdomar som inte missar ett tillfälle att påpeka hur illa det är att behöva kunna sälja in sig och vägrar att göra minsta lilla avkall på sin inställning att “verken ska tala för sig själva”. Jag gillar dessa ungdomar och förstår vad de menar men jag har ofta sett nyttan med att kunna skriva stipendiebrev och göra olika ansökningar hit och dit. Att kunna sätta ord på det man gör och kanske också veta varför är rätt nyttigt i alla fall för mig som mest haft som drivkraft att göra något som är kul eftersom det ofta tagit lång tid att hitta fram till det resultat jag velat ha. Det blir lättare att hitta fram till det man faktiskt vill göra med olika projekt om man redan innan vet ungefär vad man vill.

Men grunden för såna här “hisspitchar” är helt upp och ner. Den förutsätter att kulturuttryck ska kunna sammanfattas snabbt, vara slagkraftigt, vara direkt, pang på, action, kunna formuleras som en cool tagline.

Vad handlar den om? kan var en relevant fråga om en film eller bok eller en utställning. Det är ofta en relevant fråga. Men den kan också vara meningslös. För det finns kulturuttryck där en långsamhet, där färger och ljus eller stämningar eller blickar, själva änslan är hela upplevelsen.

Filmen Drive är en sån film som är omöjlig att USP:a i en hiss. Ändå har någon sett potentialen att pynta in flera miljoner dollar för den. Hur gick den hisspitchen till?

En ung kille är duktig på att köra bil. Han jobbar i ett garage. Han säger inte så mycket. Han extraknäcker lite på filminspelningar. Han åker bil i Los Angeles när det är mörkt. Hans chef känner några kriminella som chefen försöker låna pengar av. Han blir kär i en granntjej, de säger inte så mycket till varandra. De åker bil ihop tillsammans med hennes son. Hennes man sitter i fängelse men verkar rätt trevlig.

Det här är halva filmen. Det är inte så uspigt. Men det är fantastiskt. Visserligen blir det lite action sen men det är inte det som är behållningen med filmen. Det finns en sorgsen stämning som i kombination med stadsbilderna, det lugna tempot och bilåkandet blir magisk sen när Driver träffar Irene och de utbyter sina blickar under resten av filmen. Bra kultur behöver inte vara unik, jag tror alla har en magisk kulturupplevelse i minnet som man skulle beskriva ungefär som: “Det är inte så mycket vad den handlar om som gör den så bra utan mer en sorts känsla…”

Presentböcker

Eller coffe table-böcker som de också kallas. Båda namnen låter lika tråkiga och får en att tänka på opersonliga men tekniskt perfekta bildbyrådoftande bilder av elefanter på en savann, skärgården eller blankt nyvaxade sportbilar från Ferrari eller Porsche. Såna böcker som redan året efteråt går för en femtedel av priset på bokrean och står i höga travar år efter år med ännu större och rödare prislappare för varje år som går.

Men det finns också många bra tjocka och välarbetade böcker som kommer ut i den här genren och som är den ultimata presenten. Här är fem snygga och intressanta julklappstips:

Christer Strömholm
Les amies de Place Blanche

Christer Strömholms Vännerna från Place Blanche är i originalupplaga förmodligen den mest värdefulla svenska fotoboken som någonsin getts ut. Christer Strömholm dokumenterade de transsexuellas liv i Paris under en tid när de förföljdes av polis och lagar och var tvingade till ett nattlig liv utanför alla sociala sammanhang.

Jag har haft turen att få hålla i ett signerat exemplar av denna som näst intill är att betrakta som en kulturskatt. Det är en fantastisk bok i original men denna har potential att bli en riktig klassiker. Intervjuer med Johan Ehrenberg som var förläggare till originalet. Intervjuer med några av de som medverkade på bilderna samt fotografier som inte fanns med i originalet. Dessutom enormt snyggt formgivning.

Lotta Lewenhaupt
Bilden av Modet

Praktverk om svenska modefotografer satta i ett sammanhang. Kulturhistoria som ännu inte fått den status den förtjänar. Gavs ut 2009 men är att betrakta som obligatorisk läsning för människor med ett estetiskt sinne. Fantastiska bilder. Och intressanta texter av legenderna Lewenhaupt.

Martina Bonnier
Obsession

Den här boken är jag faktiskt lite besatt av. En berättelse om en familj besatt av mode. Har bläddrat i den otaliga gånger på bokaffärer och det är en sån bok man vill krypa upp med i sängen tillsammans med en jävligt dyr chokladask och försvinna i. Ska tydligen vara lite livskrivs också. Kan det bli bättre? Måste unna mig denna snart.

Lars Lerin och Kerstin Högstrand
Straffrundor och ärevarv

Den enda bok jag faktiskt äger själv  av dessa och jag fick den just som present. Jag är konstintresserad men tycker tyvärr ofta att det kan kännas lite trist med bara bilder av konstverken i konstböcker eftersom böckerna ofta är rätt dyra. Här blandas två väldigt olika konstnärers verk med deras brev till varandra. Det är ärligt och en bra ingång till respektive konstnär. Och boken räcker länge och håller samtidigt för läsande under perioder när man bara behöver en bok där man kan bläddra lite, stanna till och läsa en sida. Som poesi.

Petter, Camilla Cherry, Sleepy
Goda dagars Magi

En 2,2 kg tung bjässe med otroligt tidstypiska bilder av Svensk hip hops födelse som känns väldigt spännande tillsammans med snygg formgivning.

Bör inom några år vara kurslitteratur för svenska kulturvetare tillsammans med Fredrik Strages Mikrofonkåt.

Society for Cutting Up Modernists

Filippo Tommaso Marinetti. Författare till det futuristiska manifestet.

Alltså hallå när jag gick på offentligt finansierade Göteborgs Universitet så var vi alla tvungna att läsa att läsa det futuristiska manifestet  och ta del av Futuristernas konst och även diskutera denna som en del av kursen “Konst- och kulturteori A 7,5p”. Några av dessa futuristiska idéer användes senare som inspiration för den Italienska fascismen och några av de som var involverade i futurismen var även involverade i fascismen senare. Man kan bland annat läsa följande mening på punkt 9:

“Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.”

Är det sånt här man ska lära ut i svenska skolor? Är det sånt här som våra skattepengar ska gå till? VA?! Va va va va va va!!! VA!!!!! Är det det?

Alltså nu när svensk media får reda på detta kommer det här kommer det bli sån jäkla debatt. Göteborgs Universitet, förbered er på ett sjuhelvetes drev.

Eller inte.