Konst

There goes my hero

För det första: Nina Ulmaja är designansvarig och formgivare på Albert Bonniers Förlag.

För det andra: Nina Ulmaja är min hjälte. Hennes bokomslag verkar alltid locka fram min läslust och konstigt nog vet jag ingen bok hon formgivit vars innehåll jag inte tyckt om.

För det tredje: glöm det jag skrev ovan om bokomslag. Hon formger inte bokomslag utan läsupplevelser. Allt ifrån försättsblad till  typografi och val av bindning är en del av hennes formgivning.

För det fjärde: i augusti kommer hon med en bok om alfabetet och våra bokstäver för alla mellan 4 och 99 år. Ulmaja har skrivit  texten, illustrerat och formgett boken som heter ABC å allt om D.

Här är min intervju med henne:

Innan jag börjar fråga vill jag säga att jag fick gåshud på armarna när jag såg din formgivning för Bonniers print-on-demandserie. Det känns som att Sverige äntligen fått en klassikerserie som kan konkurrera med Penguin och Gallimards “La Blanche”-omslag! Det känns som att du tog en helt annan väg än du gjorde med Delfinserien vilket var extra kul.

Hur hittade du fram till detta utseende?
Kul att du gillar den. En sak som styrde formen mycket var att vi ska producera så många poddar på kort tid. Lösningen var tvungen att vara enkel och typografisk och möjlig för en originalare att mångfaldiga med variation. Och de andra Bonnierförlagen skulle kunna göra sina varianter med de egna hustypsnitten.

Hur många idéer ratade du innan du hittade rätt?
Den här gången ratade jag inte så många idéer eftersom förutsättningarna var produktionsmässigt strama. Många olika omslag på kort tid. Tydlig förlagsprägel som sammanhållande enhet. Typsnittet jag lät köpa in heter PF Monumenta, och det är snarlikt typografin i förlagets logotyp. Och väldigt stiligt!

Vilket är den tråkigaste önskemålet från författare?
Det finns inga tråkiga önskemål från författare vad gäller formgivningen av deras böcker. Jo ett enda: att deras släkting, kusin, syster eller granne ska göra omslaget. Det är lyckat i de fallen där den närstående är en professionell formgivare, men alltför ofta är personen inte tillräckligt kunnig om alla de krav som ställs på ett riktigt bra bokomslag idag. Det handlar om att ha kunskaper som är mer än de visuella och bildmässiga. Kunskaper om teknisk produktion, marknadsföring, målgruppstänkande, och inte minst typografiska kunskaper.

Handen på hjärtat: vad tycker du om blurbs?
Om en blurb görs snygg och anpassad till omslaget är det bra. Blurben hjälper ju till att få läsaren att hitta boken. Och det ändå både förlagets och författarens mål nr 1. Att få ut boken till så många som möjligt. Men det finns miljoner sätt att med fula blurbar förstöra fina omslag.

Är det lättare eller svårare när du får färdigt material att arbeta med som t.ex. med Ulf Lundells Öppen vinter eller Carolina Fredrikssons Flod?
Det går verkligen inte att svara på. Om grundmaterialet och idéen från förläggaren eller författaren är bra så är formgivningen ofta enkel. Vad gäller Lundell så är han en fantastisk fotograf och att få arbeta med hans bilder är ett tacksamt formarbete. Om det färdiga materialet däremot inte håller hög kvalitet eller inte riktigt stämmer med den vision jag fått av boken när jag läser manus så är det mycket svårare. Ibland kan en författare ha haft en bild som hjälp i skrivprocessen, men det är inte alltid en bra omslagsbild, och då får man prata om det och försöka komma vidare och hitta något annat.

Varför “översätter” man omslag från utländska författare när de ges ut på svenska?
Vi tittar alltid på hur en bok har sett ut i andra länder och ibland köper vi in det utländska omslaget, men allt som oftast lägger vi ut jobbet på en egen formgivare. Det finns osynliga kulturella koder som är olika från land till land. Vi försöker göra det bästa omslaget för den svenska marknaden.

Vilken är den största fallgropen i produktionen av ett omslag/bok?
Om tryckeriet eller bokbinderiet inte har samma höga ambitionsnivå och levererar böcker med dålig svärta eller undermåligt bokbinderi. Det gör både författaren, förläggaren, formgivaren och läsaren besviken.

Du har ofta med färgen svart i formgivning och ofta enbart typografi, det känns som att verkligen har en helt egen stil, har du alltid gillat sån design?
Det där med att ha en egen stil är något jag faktiskt försöker undvika. Jag brukar säga att formen ska utgå från innehållet, men sen är det ju oundvikligt att på något sätt synas iallafall. Ens “handstil” lyser igenom på ändå.

Hur många gånger är meningen “du får fria händer” faktiskt sann?
Jag upplever det som att jag ofta har fria händer, men det beror nog på mitt arbetssätt. Jag vill samarbeta med författaren och alltid utgå från innehållet. Jag försöker inte göra “min grej” när jag gör omslag utan just visualisera innehållet på bästa sätt.

Är det många författare som kommer med färdiga idéer till omslag?
Hmm. Det är nog 50/50. Men som jag svarade i föregående fråga så söker jag samarbeten med författarna och vill hitta en gemensam vision.

Min lärare i grafisk formgivning var förälskad i QIN pratade ofta om den, vilket är din egen favorit bland de böcker du gjort och varför just den?
Oj, så svårt. Jag kan inte välja. Har varit inblandad i mer än 180 böcker. Jag tycker om de böcker där jag verkligen fått tid för en grundlig research och ett genomarbetat jobb. Qin är en sådan. Lars Noréns dagbok en annan. 2666 av Roberto Bolano en tredje .

Vilken författare (genom alla tider eller idag) skulle du vilja göra omslag till?
Omöjligt att svara på. Jag har redan gjort omslag till många favoritförfattare och många är de författare jag inte ens upptäckt. Men att göra nyskapande omslag till riktigt gamla klassiker vore en utmaning.

Till sist: favoritomslag genom tiderna?
Hmm. Det är för svårt.

Pingvinhyllning

2010 gjorde Amy Fleischer en hyllning av Penguins klassiska omslag genom att designa om några av de mest kända titlarna. Jag har inte sett dessa förrän nu, visst är de genialiska! Hon gjorde även ett usb-minne med böckerna och några mjukdjur.

Här finns alla bilder: http://www.amyfleisher.com/Penguin-Publishing-Co

Amy Waldman – Paradisträdgården

Det här mästerverket börjar redan på omslaget:

1. Nina Ulmaja (ja, jag är groupie) har gjort ett mäktigt och som vanligt assnyggt omslag.
2. Titeln. På svenska är den bra men på engelska är det briljant; The Submission som betyder både inlämning och underkastelse är exakt den märkliga dynamik som håller en fast i ett grepp lika hårt som en stålbalk till sista sidan.

En jury utser vinnaren av den arkitekturtävling som ska avgöra hur minnesmärket för WTC-attacken i sept 2001 i New York ska se ut. Alla bidrag som skickats in saknar namn. Anonymiteten ska garantera att inte politik, ekonomi, kön, klass,  osv. ska stå i vägen.

Så fort kuvertet med det vinnande bidragets upphovsman öppnas inser juryns medlemmar direkt att de gjort ett misstag. Inte för att det påverkar minnesmärket i sig. Men med stor makt kommer stor underkastelse. Vinnaren är muslim. Direkt börjar medlemmarna i juryn att vackla. Romanen är sedan en sorts katten-på-råttan-på-repet-uppvisning i underkastelse av någon annans fördomar, åsikter, tankar, uppfattning. Det är mellanstadieskolgård bland intellektuella och patrioter och troende. Och det är sådär The Wire-bra.

Juryn är rädd för hur media kommer reagera vilket gör att de själva börjar tvivla. Media utgår ifrån att de anhöriga har fördomar mot muslimer. De anhöriga läser i media om vilket problem det är att en muslim vunnit. Muslimerna själva tycker också det är ett problematiskt med en muslimsk arkitiekt eftersom de redan är en utsatt grupp efter WTC-attacken. Och så här håller det på. Ingen verkar agera utifrån egen övertygelse. Vad ska de andra tycka på skolgården?

Till slut blir små beslut som att raka eller inte raka sig laddade med politisk symbolik för en av karaktärerna. Precis som i all drevjournalistik kan exakt vad som helst verka märkligt i skenet av just ett drev som på sätt kan snurra ännu ett varv.

Den politiska dominoartade intrigen är superspännande och intressant. Men också hypertextualiteten. Hade den här boken funnits som iPad-version hade läsningen av de drygt 400 sidorna tagit några veckor till och lusats ner av understrukna länkar. Förutom intressanta religiösa fakta är boken fylld av referenser till arkitektur och konsthistoria som gör att jag ofta lägger ner boken för att gå till datorn där browsern är full av wikipediaflikar. Och det känns aldrig sökt, kan man referenserna fördjupar det förståelsen för en karaktär när man vet att denna har ett Richard Prince-foto hemma på väggen eller när någon delar åsikter med Susan Surandon och Tim Robbins.

Det låter lite dumnaivt kanske, men är inte det en av de bästa omdömena man kan ge en bok, att man lär sig något om sig själv eller sin omvärld? I den här boken får man både och. Årets bästa läsning hittills!

ISBN: 9789100127367 Sidor: 415
Adlibris, Bokus

Dead inside Do not enter – Notes from the zombie apocalypse

Jag tycker för det första att det är fantastiskt tråkigt att cosplay och fanfiction inte får mer massmedial uppmärksamhet. (känns iofs som att Kobra säkert gjort ett trött inslag eller kommer göra ett trött inslag om detta vilken dag som helst.)

Därför tycker jag självklart om att den här boken ges ut. Och att det ÄR en fantastisk idé att skapa en internetbaserad fantasivärld där en superinfluensa slagit ut samhället och där människor både dött och återuppstått som zombies eller helt enkelt förvandlats direkt till zombies. Klassiskt upplägg javisst men det blir extra kul när man skapar allting tillsammans, se http://www.lostzombies.com/

Boken är en samling lappar som hittats i en ryggsäck i den postapokalyptiska världen. Någon har samlat på sig lapparna, varför vet man inte. Många lappar är roliga. Många är desperat skrivna – till vem vet man inte, kanske till ingen. En del är obegripliga och en del är bittert skadeglada över att deras maka blivit förvandlad.

Det är en rätt bra variation och det blir som att läsa en diktsamling. Vissa meningar är otroligt kraftfulla. I kombination med autentiska skrivstilar på slitna papper blir t.ex. en skriven dialog mellan två människor väldigt otäck eftersom man förstår att de inte ens törs viska.

Men både siten och bokens fina ambition går lite förlorat i formgivningen. Sidan känns gammal och lite tråkig och inte alls otäck. Boken är billigt inbunden och tråkigt trött. Jag hade mycket hellre sett en lyxigt inbunden bok, kanske i lite mindre format, som kontrast till de snyggt slitna lapparna. Kanske hade man kunnat slita den fina boken på samma sätt som man sliter jeans så att det kändes som att man verkligen hade samlingen i sin hand.

Dessutom: det är i stort sett aldrig snyggare att ha utfallande bilder än att rama in dem snyggt på sidan med luft i den grafiska formgivningen.

Summan av zombiekardemumman: en bok man lånar på biblioteket och gillar i någon timme men ingen man köper och njuter av.

Isbn: 1452101086 176 sidor
Bokus, Adlibris 

Porträtt av konstnären som anonym

Har precis obsessat klart över vilken outfit jag ska ha på min intervju för mastersprogrammet på fotohögskolan i Göteborg. Först siktade jag på att köra denimskjorta, båthalsad vit tshirt under, mycket nyckelben. Lite Drive-coolt. Men alla mina vita tshirts var i tvätten. Jag landade därför i “JFK-på-sommarhuset-i-Hamptons”-outfiten. Hoppas den inte missuppfattas som något annat.

Jag kommer intervjuas i eftermiddag och börjar vara lite nervös.

Försöker stävja nervositeten med att läsa. Jag har precis börjat på Amy Waldmans Paradisträdgården. Jag valde den för det fina omslaget enbart. Därför får jag nu lite Truman Show-vibbar när den handlar om en jury med uppdrag att gallra bland olika konstnärers ansökningshandlingar som är anonyma. Det är oerhört intressant och konstigt nog väldigt spännande att följa detta samtal. Är totalt fast redan efter 40 sidor och längtar redan hem till boken.

Ska bara försöka att inte kräkas av nervositet nu och försöka glömma bort de jurysamtal som kommer pågå om mig efter att jag lämnat rummet.