Gubbtecken

Omslaget som fått Brasse Brännström att koka

Gruppomslagens urmoder.

Fel fel fel! som den gråtande clownen Brasse Brännström skulle ha skrikit om han han lekt vem-ska-bort med deckarförfattarna i SJ:s tidning KUPÉs sommarnummer. Så vill jag också skrika.

Idén var god, sommarnummer – vi kör en Vanity Fair Hollywood issue-rip off med så många storsäljande deckarförfattare vi kan få tag i. Inget fel med det, kul för såna som mig som har alltför dålig koll på genren och vill hitta guldkornen direkt.

Men vad händer? Precis som Vanity Fair kör man dressad gruppbild med dova färgtoner. Dessutom i lokal som är den förlorade länken mellan övergiven hamnlokal och imperialistisk country club à la Mitt Afrika. A.k.a rejäla trämöbler och betonggolv. Det blir en så kallad “krock”.

Det låter som att jag raljerar men det gör jag bara delvis. Jag tycker den estetiken kan vara väldigt fin.

Det jag vill prata om är sidan 44. Det jag vill prata om är den enorma volym luft som Jonas Moström uppenbarligen är i behov av på omslaget. VEM? undrar ni kanske nu och googlar så att autocorrecten får en panikattack. Strunt i det för en stund. Jag hittar i alla fall inte information på wikipedia om att han skulle vara klaustrofobisk eller astmatiker och därför ha något sorts specialbehov av syre.

De imperfekta på s.44

Varför varför varför, gör man en grupbild med foldout-omslag om man inte klarar av att arrangera de medverkande på ett sätt så att ALLA kan vara med, åtminstone på foldouten? Och om man nu ska retuschera bort några, varför välja bort Katarina Wennstam, Anna Jansson, Kristina Ohlsson, Carin Gerhardsen och Mons Kallentoft? Kanske för att majoriteten av dessa är kvinnor. Tre av dessa kvinnor har haft lååångt mycket större försäljningsframgångar än Moström vilket är lättkontrollerat på SVBs topplistor över de tre senaste åren (Jansson, Ohlsson, Wennstam), så det kan inte vara det som avgjort.

Hade det varit omöjligt att placera en av dessa bestsellers i den ocean av atmosfäriskt tomrom som nu utgör mellanrummet till ena halvan av Lars Kepler? Hade det varit omöjligt att be Anders Roslund sluta skreva och flytta undan stegen? Eller be Lapidus klättra upp på som en luddig referens till JW:s klassträvan uppåt? Kanske hade Alexander Ahndorihl kunnat ligga på en låg röd sammetsdivan och varit sådär queerigt snygg som han är på bilden och låtit någon annan ta hans ståplats. Kanske hade Kallentoft gått med på att vara dold bartender (visst ser han ut som sån molekylärnoggrann bartender som man inte törs beställa Cosmo eller Long island ice tea från) i bakgrunden som Robert Duvall så hade till och med han fått vara med?

(Hela numret finns här: http://www.e-magin.se/paper/bmtcsj41/popup)

Titta vad bra och naturligt (ehrm..) Hollywoodstjärnorna “knör” sig.

Rättelse av rättelse

Vill du slippa se de här gubbarna igen? Läs då vidare.

Njuter av DN Boklördag idag. Wislawa Szymborska får en helsida till tre nya dikter, Riikka Pulkkinen-hypens startskott skjuts av (som jag totalt kommer delta i), Jenny Lindh svarar inte bara på 1 utan 2 frågor idag och är lika bra som vanligt och Lotta Olssons pocketsida med boktips, spalt och recension läser jag givetvis allt på.

Men i egenskap av gubbe i 27-årings kropp uppvuxen i Kalix mår jag som bäst när jag mår lite dåligt och måste därför klaga lite mitt i all läsfest.

Lotta Olsson tar ödmjukt in en rättelse där hon skrivit att Åsa Larssons deckare utspelar sig på den diffusa geografiska plats som kallas “Norrland” och håller med klagande läsare (gubbar från Norrland I presume…) att man givetvis sällan skriver att en roman utspelar sig på platser som svepande kan beskrivas som Götaland eller Svealand.

I sig är det ju inget faktafel men lite nonchalant och sånt som i förlängningen leder till att Pistvakt-gänget kan dra ut på ännu en Sverigeturné/släppa en uppföljarfilm/spela in skiva med sånger om hembränt och fjollträsk och skotrar. Och det tror jag inte att någon av oss vill. Här har vi ett kollektiv ansvar för att trygga välfärden!

Därför känner jag att jag inte törs chansa och bara måste påpeka att även Olsson rättelse inte är 100% korrekt. Kiruna ligger inte i Norrbotten som det står i rättelsen.

Norrbotten är ett landskap. Norrbotten gränsar till landskapet Lappland. Landskapet Norrbotten och landskapet Lappland ligger i  Norrbottens län. Kiruna ligger i landskapet Lappland, man kan även säga att Kiruna ligger i Norrbottens län. Men i Norrbotten ligger det tyvärr inte. Jag skriver tyvärr eftersom det är en fantastiskt fin stad. Eller för att vara helt korrekt: en fantastiskt fin tätort. Som ligger 30,6 mil från Kalix, som ligger strax söder om Norrbottens mitt.

Mvh
Surgubbe som tycker att rätt ska vara rätt.
(Att män ska vara män och kvinnor kvinnor är jag däremot inte så noga med men det är väl en annan historia.)

Kris

Nej tyvärr kära litteraturlovers, det kommer inte handla om Karin Boyes roman med samma namn som det här inläggets titel.

När det gäller den kan jag bara kort konstatera att efter att ha sträckläst den på ett hotellrum i Helsingborg för massor av år sen så fick mitt intellekt en rejäl törn eftersom jag inte begrep något. Detta reparerades inte förrän jag några år senare läste hennes fantastiska Kallocain. Kanske är det dags att läsa om de båda. Men skit i det nu.

Idag känns det bara som att hela jag är en vandrade obegriplig kris. Jag vet att det kommer såna här dagar när allt känns fördjävligt. Oftast lägger det sig tack och lov lite för mig på kvällarna. Men just nu känns det inte som att det kommer göra det. Jag har börjat försöka mig på mindfulness (wtf! jag vet…) genom något som heter kroppsscanning med hjälp av den här appen men oftast känner jag mig mest ledsen eller sömnig.

Bättre fungerar säsongspremiären av Mad Men som jag kollade igår. Lies are back. Revenge is back. Adultery is back. Hysteriska uddakavajer på hemmafester med obekväma sångnummer is back. Jag gillade verkligen första avsnittet.

Vad jag inte gillar, och kanske är det bara mina demoner som pratar nu, men är inte den här texten i Svenskan väldigt dålig, eller åtminstone ointressant och för allmän: http://www.svd.se/kultur/understrecket/darfor-ar-mad-men-sa-popular_6948105.svd

Jag behövde bara läsa några rader för att förstå att det var en man som skrivit det, det känns så väntat. Det är så typiskt att det är Mad Men som är ämnet för en sån här text skriven av en doktorand och inte Desperate Housewives, Gilmore Girls eller Sex and the City. Det är visserligen något så ytligt som en tvserie men inte så ytligt att inte ett litet potpurri av floskler om 60-talets unika “framtidstro (och) ett stråk av förtvivlan” kan rädda det.

Det finns några intressanta spår, som t.ex. det här:

“Alla kulturer rymmer smärtpunkter, upplevelser av motsättningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest. Om ett företag lyckas identifiera dessa och dessutom kan erbjuda sin produkt som ett slags lösning på dilemmat kan det snabbt bli marknadsledande.”

Jag håller med om att det finns smärtpunkter. Men det räcker inte för mig med att konstatera att det bara är så. Ge exempel tack! Och ge gärna exempel på all denna “yta” som Mad Men handlar om. På samma sätt som vi har kvar sexismen och rasismen från den tiden har vi även kvar outtalade klädkoder som ska följas och serien i sig är väl inte mer estetisk än till exempel Sopranos var. Är det inte bara en annan sorts estetik som inte skildrats lika mycket som maffiamän i träningsoveraller?

Och visst kan jag identifiera mig med slutmeningen i texten: “Hon (människan) befinner sig i exil, separerad från Gud, sina medmänniskor och sig själv.” , men känns det inte lite väl “hjärta smärta”?

Mvh.
Sur Ring P1-gubbe med fäblesse för mörka enkelknäppta kostymer och inte alltför smala slipsar i kombination med svårt undangömda livslögner.

PS. Som om det inte var nog upptäcker jag nu att Edvard “John Connor” Furlong ställer in besöket på Sci World i helgen som jag ska gå på.

Dagens Nyheter – lovehate

Har bott i några olika orter på västkusten i Göteborgstrakten i några år. Något som är konstant för i stort sett alla samhällen här i väst är oviljan att sälja DN. Den är väldigt svår att få tag på. Här i Borås där jag jobbar är det till och med så att Pressbyrån alltid har några ex av kinesisk dagstidning av okänt namn samt flera ex av Herald Tribune. Men aldrig DN. Jag ärvde inte direkt min politiska uppfattning hemifrån eller lät mig påverkas särskilt mycket kring vilket jobb jag ville ha, men jag har aldrig prenumererat på någon annan morgontidning än den vi hade hemma. Jag antar att det ändå är det man som förälder känner är viktigast, något jag fick bekräftat på julafton då jag, trots att vi alla avgett löften om att inte dela ut julklappar, ändå fick en helgprenumeration på DN.

Men att gilla DN  är liksom inte som att gilla Ben & Jerrys, att tycka att allt de gör verkligen är bra. DN är lite mer som Jelly Beans. Vissa saker är riktigt bra, som Lemon Drop eller Strawberry Jam. Men så plötsligt utan förvarning får man en oätlig Jelly Bean med smak av Root beer eller Buttered popcorn.

Här är några exempel:

– Fredrik Strage ger J. Edgar 4/5. Och i artikeln sågar han dessutom Aviator som jag tycker är Leos mästerverk vilket lett mig till att se den 5-6 gånger åtminstone. J. Edgar är välgjord och varje liten detalj är snyggt konstruerad när det gäller smink, scenografi och ljussättning. Men filmen är totalt manuslös. Den genomsnittliga wikipediaartikeln har mer karaktär. När han skriver ”’J Edgar’ avslöjar inte om Hoover verkligen var gay.” känns det bara pinsamt, är det verkligen så spännande Strage? http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/j-edgar

+  Läs istället Katarina Wennstams text om den problematiskt enkelspåriga skildringen av kvinnor på film. “Att visa nakna kvinnor i explicita sexuella situationer är i det närmaste barnförbjudet – om det inte är frågan om ett övergrepp.”  http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/filmbranschen-vill-hellre-ha-skrik-av-smarta-an-av-vallust

– A.A. Gill har varit i Stockholm och Stockholms kändiselit har förmodligen ett rejält magsårsom följd av de maratonlånga luncher och middagar på Stockholms innekrogar de genomlidit i förhoppning om att lite lagomt blasé kunna Twittra: “Käkar lunch på stamstället. Är inte det där A.A. Gill förresten?” Tråkiga bilder och en massa formulering där det är omöjligt att inte märka hur djävulskt nöjd skribenten är med sig själv och sina “knivskarpa” sågningar. Tröttsamt. Ni vet när Erik Haag och Henrik Schyffert driver lite trött (i ännu ett avsnitt av ännu en säsong av Landet brunsås) med svenskarnas kärlek för tacos och Lotta Lundgren sätter det i en kontext? Ta bort Haags bortkomna charm, Schyfferts referenshumor och Lundgrens bildning och du har hittat kärnan av Gill. Och just det ja: vem tycker egentligen det är kul att han kallar sin flickvän Tatlerredaktören Nicola Formby  för “Blondinen”? Ungefär lika kul som när Jan Guillou kallade Richard Wolff för pederast. http://www.dn.se/pa-stan/gulddraken/a-a-gill-synar-stockholm-fran-vardslosa-troll-till-vagad-minimalism

+ Läs istället Emi Gunérs museiblogg. Hon reser runt i Sverige och världen och berättar om museibesök utifrån sitt eget liv och utifrån vad som händer i världen. Roligt på okonstlat sätt som aldrig blir ett maner. Museibesöket som en dörr till historien och vårt kollektiva medvetna. Ser enkelt ut men är helt nytänkande att se utställningen som en konstgenre. Blir man inte sugen på att gå och se en utställning efter att surfat runt på den här bloggen är man gjord av sten. Snälla kom tillbaka och börja blogga igen! Eller ge åtminstone ut en liten Exhibitionistbloggbok som man kan ha med sig i innerfick på tåget eller flygplanet. http://www.dn.se/blogg/emisblogg/

Horace Engdahl – Cigaretten efteråt

Horace Engdahl har allt som en ung litteraturintresserad människa som jag själv antingen kan imponeras av eller missunnsamt hata; makt, pondus, hög lön, bildning, ett imponerande nätverk av kulturmänniskor och dessutom en imponerande förmåga att konversera. Jag har alltid imponerats av Engdahl, mot min egen vilja ibland eftersom han ändå representerar etablissemanget till stor del och jag har en del djupa auktoritetsproblem då och då. Personen Horace Engdahl har hitills alltid varit fokus i intervjuer med honom, inte hans skrivande eller yrke.

När det gjorts press för Cigaretten efteråt som relativt nyligt kom ut har ord som Twitter och Kylskåpspoesi förekommit. “Varför twittrar du inte istället?” är en fråga som dykt upp flera gånger. Mycket på grund av den fragmentariska tekniken han använder när han skriver, men kanske också för att han är kommenterade av sånt som händer i livet: han går på café och jämför med andra café, sablar ner de allra flesta bloggare, skriver om filmer och tv-serier (Mulholland Drive och Mad Men bland annat) och hinner även med att återberätta en och annan bisarr dröm.

Han hinner även med att @:a Torgny Lindgren och RT:a Stendahl. Han är ofta rolig på ett väldigt smart sätt vilket blivit ett signum för statusuppdateringar och tweets i vår tid.

Jag mailade häromdagen med en journalist på Sveriges Radio som jag tyckte gjort en bristfällig intervju med en företagsrepresentant (ja jag har blivit en insändargubbe nu, det är okej om ni skrattar åt mig för detta). Han var vänlig nog att svara trevligt och förklarande och refererade till forskning som stödde hans vinkel och det som enligt mig var brist på ifrågasättande. Han hade visserligen inte tagit del av forskningen själv men han hade hört om den på bloggar och också observerat beteendet i sin egen bekantskapskrets.

Det här är säkert inget ovanligt i dagens massmediala värld, det finns en avsevärd bildningsbrist och jag lägger egentligen ingen värdering i det heller, men ibland utmynnar det i korkade frågor som varför Horace Engdahl inte twittrar. Man blandar ihop banalitet med enkelhet.

Ungefär som att man frågat Glenn Gould varför han inte bara gör sin musik på en MacBook istället för på flygel och klipper bort allt hummande ur sina Goldbergvariationer. Bildning och kontemplation har inte samma status som att vara streetsmart och kvick. Varför ifrågasätta en persons val av tryckta böcker framför Twitter när han själv kallar sig reaktionär innanför sina egna pärmar? Vad är vinsten med en sån fråga? Och vissa saker blir mycket mer komiska i bokform än vad de blivit på en skärm, som:

“Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet “Stoppa Öresundsbron”. 

För mig fyller Cigaretten efteråt samma funktion som jag föreställer mig att ett cigarettpaket fyller för en rökare. Man umgås med varje sida, varje fragment, ibland kedjeläser man några sidor snabbt. Man tar ett fragment på morgonen innan frukost och ett innan man går och lägger sig. Man vill ha med sig Cigaretten efteråt överallt under läsningen, hela tiden i innerfickan för att kunna plocka fram den när man blir sugen och den fungerar lika bra när man är irriterad, arg eller ledsen för något.

I början avslutas nästan varje sida med en fyndighet, lite syrlig, kanske ironisk eller bitsk. Jag önskar att de strukits och bortser från dem när jag läser om stycket. En bit in i boken tycker jag dessa skyddsvallar försvinner mer och mer. Han ifrågasätter kritikerns funktion, sin egen roll, om han inte bara är en pastisch på den skrivande människan. Skriver rakt och konkret om sitt dåliga självförtroende både privat och som yrkesperson, föraktar sin kvickhet och inser att omgivningens varning för ironin alltid kommer för sent, när den väl finns i en går den inte att bli av med och den förstör en i viss mån. De skarpa fyndigheter får en annan dimension, man ser på den bildade makthavaren på ett annat sätt, reaktionära åsikter får ett sammanhang. Det kan vara komiskt och sorgligt på samma gång. Det går att läsa totalt biografiskt och personligt om Horace Engdahl, litteraturens stora smakdomare som är olycklig men plikttrogen på sin post, men också, precis som all fantastisk litteratur, vara helt allmängiltlig och handla om läsarens eget liv.

Som mitt favoritstycke (idag i alla fall) på s. 106:

“Tänk dig att du snart skall gå, även om det inte är så! Den fysiska rörligheten är naturens gåva till djuren. De behöver inte som träden och blommorna stå kvar och växa på samma ställe. Så snart de finner omgivningen skadlig för sitt välbefinnande, kan de flytta på sig. 

Tänk alltså: Jag skall snart gå! Jag skall inte behöva sitta kvar och ta emot mera skit! Även om du vet att du måste det, att det inte finns minsta utsikt att du skulle våga resa dig och gå, så tänk i alla fall tanken! Minns den skeppsbrutne i roddbåten, som på fjärde dagen utan vatten i brännande sol säger: ‘Nej, nu räcker det! Nu går jag hem!’, kliver över relingen och drunknar, till kamraternas enorma häpnad.”