Har bott i några olika orter på västkusten i Göteborgstrakten i några år. Något som är konstant för i stort sett alla samhällen här i väst är oviljan att sälja DN. Den är väldigt svår att få tag på. Här i Borås där jag jobbar är det till och med så att Pressbyrån alltid har några ex av kinesisk dagstidning av okänt namn samt flera ex av Herald Tribune. Men aldrig DN. Jag ärvde inte direkt min politiska uppfattning hemifrån eller lät mig påverkas särskilt mycket kring vilket jobb jag ville ha, men jag har aldrig prenumererat på någon annan morgontidning än den vi hade hemma. Jag antar att det ändå är det man som förälder känner är viktigast, något jag fick bekräftat på julafton då jag, trots att vi alla avgett löften om att inte dela ut julklappar, ändå fick en helgprenumeration på DN.

Men att gilla DN  är liksom inte som att gilla Ben & Jerrys, att tycka att allt de gör verkligen är bra. DN är lite mer som Jelly Beans. Vissa saker är riktigt bra, som Lemon Drop eller Strawberry Jam. Men så plötsligt utan förvarning får man en oätlig Jelly Bean med smak av Root beer eller Buttered popcorn.

Här är några exempel:

– Fredrik Strage ger J. Edgar 4/5. Och i artikeln sågar han dessutom Aviator som jag tycker är Leos mästerverk vilket lett mig till att se den 5-6 gånger åtminstone. J. Edgar är välgjord och varje liten detalj är snyggt konstruerad när det gäller smink, scenografi och ljussättning. Men filmen är totalt manuslös. Den genomsnittliga wikipediaartikeln har mer karaktär. När han skriver ”’J Edgar’ avslöjar inte om Hoover verkligen var gay.” känns det bara pinsamt, är det verkligen så spännande Strage? http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/j-edgar

+  Läs istället Katarina Wennstams text om den problematiskt enkelspåriga skildringen av kvinnor på film. “Att visa nakna kvinnor i explicita sexuella situationer är i det närmaste barnförbjudet – om det inte är frågan om ett övergrepp.”  http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/filmbranschen-vill-hellre-ha-skrik-av-smarta-an-av-vallust

– A.A. Gill har varit i Stockholm och Stockholms kändiselit har förmodligen ett rejält magsårsom följd av de maratonlånga luncher och middagar på Stockholms innekrogar de genomlidit i förhoppning om att lite lagomt blasé kunna Twittra: “Käkar lunch på stamstället. Är inte det där A.A. Gill förresten?” Tråkiga bilder och en massa formulering där det är omöjligt att inte märka hur djävulskt nöjd skribenten är med sig själv och sina “knivskarpa” sågningar. Tröttsamt. Ni vet när Erik Haag och Henrik Schyffert driver lite trött (i ännu ett avsnitt av ännu en säsong av Landet brunsås) med svenskarnas kärlek för tacos och Lotta Lundgren sätter det i en kontext? Ta bort Haags bortkomna charm, Schyfferts referenshumor och Lundgrens bildning och du har hittat kärnan av Gill. Och just det ja: vem tycker egentligen det är kul att han kallar sin flickvän Tatlerredaktören Nicola Formby  för “Blondinen”? Ungefär lika kul som när Jan Guillou kallade Richard Wolff för pederast. http://www.dn.se/pa-stan/gulddraken/a-a-gill-synar-stockholm-fran-vardslosa-troll-till-vagad-minimalism

+ Läs istället Emi Gunérs museiblogg. Hon reser runt i Sverige och världen och berättar om museibesök utifrån sitt eget liv och utifrån vad som händer i världen. Roligt på okonstlat sätt som aldrig blir ett maner. Museibesöket som en dörr till historien och vårt kollektiva medvetna. Ser enkelt ut men är helt nytänkande att se utställningen som en konstgenre. Blir man inte sugen på att gå och se en utställning efter att surfat runt på den här bloggen är man gjord av sten. Snälla kom tillbaka och börja blogga igen! Eller ge åtminstone ut en liten Exhibitionistbloggbok som man kan ha med sig i innerfick på tåget eller flygplanet. http://www.dn.se/blogg/emisblogg/