Dagrömmerier
Den lilla tid jag har för att drömma mig bort om dagarna ägnar jag åt att mentalt planera hur jag ska lyckas parkera så nära Bokmässans bakre ingång som möjligt och samtidigt undvika de massiva köer jag så ofta fastnat i tidigare år.
… Read MoreStartsträcka + offentligt läsande / format = Lunch-lit
Det är en rätt komplicerad ekvation som just nu testas av mig. Att hitta en bra en bok att läsa på sin lunch är svårt, det påminner en hel del om komplexiteten när man letar efter Higgs partikel i Cern. Det är många faktorer som spelar in.
1. Den måste ha en relativt kort startsträcka, det är svårt göra Bönbok för en vän som jag är cirka 100sidor in i, till en lunchbok eftersom den tar några minuter att komma in i den varje gång och jag njuter alldeles för mycket av det universum man då hamnar i för att den bara ska susa förbi bland matlådor. Här är stilister som Sara Villius bra, även moderna klassikern Kostym av Ninni Holmqvist, även bloggar som blir böcker eller dagboksböcker bra, eftersom dessa redan är rätt så upphackade i sin form.
2. Det ska vara en titel som är “lättläst” i offentligheten. Jag läser just nu En riktig våldtäktsman som är uppföljaren till reportageboken Flickan och skulden. Det är givetvis ingen bok att skämmas över men på något sätt känns det märkligt att sitta med den titeln på McDonalds. På kvällarna brukar jag läsa ur Lars Noréns dagböcker, en titel som borde fungera enligt punkt 1 men ändå är ett faux pas eftersom det känns som att man vill briljera eller som att man snabbt blir stämplad som arbetsplatsens svarta polotröja när man slår upp den i lunchrummet. Och även om man är cool nog för att vara kompromisslös med sin smak så faller den på nästa punkt:
3. Ett smidigt, portabelt format är absolut nödvändigt. Konstböcker, inbunda böcker och monsterpocketar som Noréns dagböcker diskvalificeras direkt. Bra för lunchrummet visserligen men jag är alldeles för pedantisk med mina inbudna böcker och dessutom är det otympligt med en bok man inte kan i innerfickan eller bakfickan om man ska ner på stan och äta. Kanske kan något svensk modehus göra en revival på “bälte runt böckerna”-stilen så har vi förenklat den här ekvationen avsevärt.
Så vad återstår då av alla de böcker jag har på gång? Ingen. Därför köpte jag igår pocketversionen av Johan Hakelius Döda vita män trots den skog av fördomar jag har och och som jag tidigare sett som oigenomtränglig. Jag är på väg in i det jag tidigare betraktat som det allra mörkaste av gubbterritorium. Är jag inte tillbaka inom några dagar så skicka efter hjälp.
… Read MoreCSI: Författaraccessoarer
Antar att det inte bara jag är som lägger ut den där extra hundringen som ett Moleskine-block kostar jämför med ett vanligt simpelt kollegieblock. Enligt de själva ska Hemingway och Chatwin och Picasso och andra berömdheter ha använt Moleskine. Givetvis ett säljande argument.
Jag har själv gått på konstskola, och på skrivarkurs. Och inte fan är det någon som sitter med anrika anteckningsböcker. Möjligtvis någon freshman som idoliserar stream of consciousness-författare, action painters och väntar på den gudomliga inspirationen. Dessa tankar dödas snabbt av det självlysande äpplet. För att räknas som kulturelit idag är det ett krav att åtminstone äga 1 Appleprodukt.
Därför är det roligt med manliga deckarförfattare som för oss tillbaka till skrivarkammaren med de rätta accessoarerna. Igår hajjade jag till när jag såg veckans avsnitt av Sommarmord. GW skriver i Moleskineblock!! Har man stått i bokaffärer och suktat så mycket som jag gjort så känner man igen den, det elastiska bandet, sidornas linjering med plats för rubrik, limningen längst bak där fickan sitter osv.
Frågan är bara vad har för penna. Min första instinkt var att det är en Mont Blanc. Men den karakteristiska alptoppen saknas ovanpå toppen. Finns det Mont Blanc-pennor utan alptopp? Vad kan det vara för andra märken? Tips emottages tacksamt på vår hotline. Tipsare får vara anonyma. Det här avsnittet sändes förra veckan men jag tror inte att det gått för lång tid. Det finns uppslag som är värda att titta på en extra gång.
18:31 in i Sommarmord sitter GW på sitt hotellrum och gör anteckningar. Känner du igen pennan på bilden? Hör av dig!
Tydliga tecken på att man är en gubbe #4
Denna gång är det faktiskt inte jag som står för veckan gubbighet utan kära Dagens Nyheters språkbruk.
För vilka annars tillåter sina skribenter att 2011 skriva följande: “Dave Shifflet som anmäler boken i Wall Street Journal är inte överens med dem…” (4/6)
Och dessutom i en text om en bok som hyllar den feministiska aspekten av Playboy. Och på samma sätt som man inte kallar Hugh Hefners mest kända klädesplagg för morgonrock (det är givetvis en rökrock) så är det självklart att man inte skriver en kortare recension om en sådan bok om nu någon trodde det.
Man anmäler den.
… Read MoreTydliga tecken på att man är en gubbe #3
Man mailar en stackars journalist på Expressen och påpekar (kräver rättelse) för att man kallat världens näst dyraste kamera för en “dagerrotyp”.
Min motivering: Daguerre var visserligen med och uppfann en kamera men ordet Daguerrotypi syftar vanligtvis på ett fotografi som framställts med den kemiska processen med samma namn.
Istället för att utbrista “WTF!?!? Nån förvirrad gubbjävel som förmodligen var med när de uppfann fotografin sitter och märker ord” så mailar denna journalist artiga svar och vill verkligen få det rätt i texten och ge ett bra bemötande till sina läsare.
Jag skäms givetvis, detta är första steget mot att en dag slå numret till ring P1. Med min kamerarem pryglar jag nu mig själv som Paul Bettany i filmatisering av Da Vinci-koden.
