Nej tyvärr kära litteraturlovers, det kommer inte handla om Karin Boyes roman med samma namn som det här inläggets titel.

När det gäller den kan jag bara kort konstatera att efter att ha sträckläst den på ett hotellrum i Helsingborg för massor av år sen så fick mitt intellekt en rejäl törn eftersom jag inte begrep något. Detta reparerades inte förrän jag några år senare läste hennes fantastiska Kallocain. Kanske är det dags att läsa om de båda. Men skit i det nu.

Idag känns det bara som att hela jag är en vandrade obegriplig kris. Jag vet att det kommer såna här dagar när allt känns fördjävligt. Oftast lägger det sig tack och lov lite för mig på kvällarna. Men just nu känns det inte som att det kommer göra det. Jag har börjat försöka mig på mindfulness (wtf! jag vet…) genom något som heter kroppsscanning med hjälp av den här appen men oftast känner jag mig mest ledsen eller sömnig.

Bättre fungerar säsongspremiären av Mad Men som jag kollade igår. Lies are back. Revenge is back. Adultery is back. Hysteriska uddakavajer på hemmafester med obekväma sångnummer is back. Jag gillade verkligen första avsnittet.

Vad jag inte gillar, och kanske är det bara mina demoner som pratar nu, men är inte den här texten i Svenskan väldigt dålig, eller åtminstone ointressant och för allmän: http://www.svd.se/kultur/understrecket/darfor-ar-mad-men-sa-popular_6948105.svd

Jag behövde bara läsa några rader för att förstå att det var en man som skrivit det, det känns så väntat. Det är så typiskt att det är Mad Men som är ämnet för en sån här text skriven av en doktorand och inte Desperate Housewives, Gilmore Girls eller Sex and the City. Det är visserligen något så ytligt som en tvserie men inte så ytligt att inte ett litet potpurri av floskler om 60-talets unika “framtidstro (och) ett stråk av förtvivlan” kan rädda det.

Det finns några intressanta spår, som t.ex. det här:

“Alla kulturer rymmer smärtpunkter, upplevelser av motsättningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest. Om ett företag lyckas identifiera dessa och dessutom kan erbjuda sin produkt som ett slags lösning på dilemmat kan det snabbt bli marknadsledande.”

Jag håller med om att det finns smärtpunkter. Men det räcker inte för mig med att konstatera att det bara är så. Ge exempel tack! Och ge gärna exempel på all denna “yta” som Mad Men handlar om. På samma sätt som vi har kvar sexismen och rasismen från den tiden har vi även kvar outtalade klädkoder som ska följas och serien i sig är väl inte mer estetisk än till exempel Sopranos var. Är det inte bara en annan sorts estetik som inte skildrats lika mycket som maffiamän i träningsoveraller?

Och visst kan jag identifiera mig med slutmeningen i texten: “Hon (människan) befinner sig i exil, separerad från Gud, sina medmänniskor och sig själv.” , men känns det inte lite väl “hjärta smärta”?

Mvh.
Sur Ring P1-gubbe med fäblesse för mörka enkelknäppta kostymer och inte alltför smala slipsar i kombination med svårt undangömda livslögner.

PS. Som om det inte var nog upptäcker jag nu att Edvard “John Connor” Furlong ställer in besöket på Sci World i helgen som jag ska gå på.