Dom är överallt.

I tidningen hur dem under fotografier, i reklam hittar du dem på fotografier och illustrationer och i bokvärlden hittar du en sån på omslaget: en Pelle-metare.

Tänk dig en bild på en pojke som metar, pojken heter Pelle, en pappabloggare som tar ut sin föräldraledighet vill fånga denna fina stund och samtidigt plocka några enkla genuspoäng så han fotograferar den med sin Ponny nr. 5 och lägger upp den på Facebook, taggar Pelle trots att ungen inte har FB ens. Han skriver sedan “Pelle metar” som beskrivningstext, klickar på skicka och överdrivna ryggdunkstummar kring vilken fin man han är följer.

Och allt är frid och fröjd ett tag tills dess att hans vänner i journalist- och reklambranschen får en minut över när den trippla espresson pumpas med tryck ur kaffemaskinen, för är det något en yrkesperson i dessa branscher vet så är det att en bildtext inte är en innehållsförteckning.

Först ut är Stilistiska Sara som skriver: “Vi ser det” och därefter följer drevet. Den syrliga kommentaren, som landar på 9 likes till slut, får tre likes mer än själva bilden får, vilket får Pelles pappa att undra: vad skulle jag skrivit istället då?

Kanske: “Pelle fick en abborre som han slängde i igen efter att han börjat gråta.”

Bildtexten blir ett komplement till bilden. Kanske till och med en kontrast och en fördjupning och det går att motivera dess existensberättigande. Jasså ojdå, började han gråta, vaffö då då? Och så läser man artikeln, reklamtexten eller vad det nu kan vara för ytterligare text som finns där.

I bokomslagens förunderliga värld hittar vi Pelle-metarna främst i deckargenren (men även i andra). Måste verkligen ett omslag till en bok om stökiga människor, brott, och samhällets undre värld vara fylld av stökig typografi, brottsligt många photoshopeffekter och vinjetterat mörker som alltid skapats i en instamatic-kamera som tappats från Eiffeltornet?

Jag tänkte på detta när jag såg Peter Mendelsunds omslag till Jens Lapidus trilogi. Jag tycker personligen att de är ganska fula och blev besviken eftersom Mendelsund gjort så många briljanta omslag. Han är ofta ojämn men jag gillar tanken, han försökte göra något annat, föra in något nytt. Kanske ville han ta bort alla försök att göra kriminaliteten lite farligt spännande och glammig med de fula vapen som finns på bilderna. Kanske försökte han fånga Sverige i dess byråkratiska stelhet med Helvetica som typsnitt och de vårdcentraliga färgerna. Han får en femma för bra försök men en tvåa för genomförandet.

Vilka oväntade och väntade bokomslag har ni läsare sett på senaste tiden?

Ungdomsbok om stökig kille möter “Studio 54”-typsnitt i Amerika.

Bildbyråbild som mörkas ner. “Otäcka” regnvåta gator. Person i silhuett. STORA BOKSTÄVER. Mörkt och ofräscht är den svenska melodin.

Gilette – the best coke line maker a man can get, tycker spanska Jens Lapidus.

Yin och Yang ringde och ville ha sin svartvita mix tillbaka.

Jens Lapidus har inte råd med lampor. Men jävlar vad blekmedel han använder när han kör en vittvätt.