Film + TV

Behind the scenes

Jag får aldrig nog av bakom kulisserna-material. Det har gått så långt att jag ibland köpt filmer bara för att få “The making of-filmen..” eller något obskyrt extramaterial. Tyvärr är ofta dessa extragrejer och dokumentärer rätt dåliga men ibland glimrar det till.

När jag såg Annika von Hausswolffs retrospektiva utställning på Magasin 3 för några år sen ställde hon även ut sina anteckningsböcker i en monter vilket jag tyckte var det bästa på hela utställningen då jag verkligen kände att jag började förstå hennes bilder på ett bättre sätt.

Stanley Kubricks dotter Vivian Kubrick gjorde en bakomfilm till filmen The shining som var precis allt det där man hoppas på; lite småirriterade skådespelare som hunsades på inspelningsplatsen (Shelley Duvall), galna skådespelare i stökiga hotellrum (Jack Nicholson), mycket tekniksnack, omtagningar, inblick i filmcrewets olika uppgifter osv. Denna finns på DVD:n och jag har sett den cirka 5 gånger och den slår utan tvekan A life in pictures som är bra men mer tillrättalagd och hyllande.

Och idag upptäcker jag att Jeff Bridges fotograferat filminspelningar i flera år och att samtliga blivit små böcker som finns på hans hemsida. Briljant!! http://jeffbridges.com/photojan10a.html

En bild från inspelningen av Crazy Heart.

True Grit

Såg precis True Grit och märkte efter en stund att jag kände igen den från någon gammal John Wayne-film jag sett. Det var ett sånt ögonblick när man känner sig väldigt smart som kommit på den referensen.

Den känslan höll i sig till ungefär två minuter efter jag sett klart den och upptäckte på IMDB att det är en remake på True Grit med John Wayne.

Hur som helst var den ju inte så bra som jag hoppades på då jag verkligen avgudar cowboy/outlaw/sheriff-filmer av alla de slag och jämför den med andra. Men kul för Martina Lowden att få en så stor Hollywoodroll! Och en jävla mäktig slutscen.

Därför är Californication inte en gubbsjuk tv-serie

1. När t.ex Herman Hesse använder ordet neger i Stäppvargen känns det som att han hakar på ett samtida sätt att göra skillnad på människor i största allmänhet. När Hank Moody är frivolös är det för att gestalta en person som är just detta och inte ett tidsdokument över manusförfattarnas unkna kvinnosyn.

2. Californication är egentligen oerhört konservativ då sensmoralen i så gott som varje avsnitt poängterar hur kärnfamiljen och äktenskapet mellan man och kvinna är det viktigaste och att true love existerar. Alla som inte hittat den är faktiskt rätt olyckliga.

3. Det är i stort sett lika mycket manlig partial nudity som kvinnlig. (okej kanske inte i första säsongen då..) Hank Moody objektifieras mer än vad han objektifierar andra.

4. Det är kvinnorna som har den riktiga makten. Inte bara i förhållandena men även i rollerna som chefer, toppadvokater, filmbossar, agenter osv. Till och med tonårsdottern skildras på ett otroligt intelligent sätt som inte har någon motsvarighet bland ungdomsroller i filmhistorien.

5. Ett vanligt gubbsjukt trick är att straffa en kvinnlig karaktär, som vill leva sitt eget liv och gå emot konventioner, genom att t.ex. låta henne dö som Emma Bovary. I Californication straffas istället Hank Moodys och hans vän Charlie Runkles otrohet och lögner alltid hårt genom att de hamnar i fängelse, blir av med jobbet, förstör sin ekonomi, blir utkastade ur sina hem.

6. Hank Moody skildras inte som den geniala konstnären. Hans författande blir aldrig ett alibi för att han ska få vara ett svin. Det är snarare så att skrivandet ofta är det som ordnat upp hans liv, se punkt 2. I sin yrkesroll är han rätt lat och ser på sina verk som något som i bästa fall låter honom slippa ha ett “riktigt jobb”. Hans självbild är den hos en C-kändis som tror att han bara är D-kändis.

Det goda livet

Tack och lov hann Katrin tipsa mig om denna underbara dokumentär om mäklaren Alf Medby innan den plockades ner från SVT Play: http://svtplay.se/v/2292516/dokumentarklassiker/det_goda_livet

Här en stillbild där han handlar kläder på något som jag föreställer mig är Götrich skrädderi eller liknande butik (i den mån det finns liknande butiker).

Händelseförlopp efter att ha sett filmen It’s kind of a funny story

1. Man funderar på huruvida man ska välja bloggen eller facebook som rätt forum för att skryta med att man lade märke både en bok av Noam Chomsky och en av Richard Dawkins.

2. Man blir lite osäker på om det verkligen var Richard Dawkins eller någon ny utgåva av Om arternas uppkomst man inte sett ännu.

3. Man kollar IMDB under “Trivia”.

4. Man upptäcker att inget skrivits om varken Chomsky eller Dawkins.

5. Man får hybris och tänker “Jag skulle kunna vara en sån som lägger in trivia-info på IMDB”

6. Man börjar tvivla på sig själv. Inser vilken förödmjukelse det skulle kunna innebära om man la upp fel information, det skulle totalt undergräva de betyg man så noggrant gett olika filmer under fliken My Movies på IMDB.

7. Man kollar engelska Amazon i jakt på boktitlar vars omslag liknade den i filmen.

8. Man undrar om förödmjukelse verkligen är rättstavat i punkt nummer 6.

9. Man tappar allt och glider iväg i funderingar på vem det var som de syftade på som hade varit medlem i svarta pantrarna. Var det “The Tranny” eller han som hela tiden ropade “It’s gonna come to you” och “I woke up this morning and my bed was on fire”?

10. Man överväger att strunta i hela upplägget att nämna vilka böcker man sett i filmen och bara skriva en kort rekommendation och benämna den som en feel good-film med både hjärta och allvar och nämna lite nonchalant och halvdrygt i förbifarten att det var väldigt bra musik, framför allt en fin version av den passande Pixieslåten Where is my mind på piano.