Tidskrifter och tidningar

Dagens lunchrastsläsning

Ja ja klart jag gillar ICON och Filter. Men senaste numren av Cap & Design och LEVEL är så sjukt bra att jag just nu läser mig igenom varenda text. Otrolig så kallad spetskunskap i båda tidningar som ändå inte kräver någon förkunskap hos läsaren för att kunna njuta.

Cap & Designs formgivning är dessutom så snygg att texterna skulle kunna vara copypastead lorem ipsum och jag skulle fortfarande köpa den!

Rättelse av rättelse

Vill du slippa se de här gubbarna igen? Läs då vidare.

Njuter av DN Boklördag idag. Wislawa Szymborska får en helsida till tre nya dikter, Riikka Pulkkinen-hypens startskott skjuts av (som jag totalt kommer delta i), Jenny Lindh svarar inte bara på 1 utan 2 frågor idag och är lika bra som vanligt och Lotta Olssons pocketsida med boktips, spalt och recension läser jag givetvis allt på.

Men i egenskap av gubbe i 27-årings kropp uppvuxen i Kalix mår jag som bäst när jag mår lite dåligt och måste därför klaga lite mitt i all läsfest.

Lotta Olsson tar ödmjukt in en rättelse där hon skrivit att Åsa Larssons deckare utspelar sig på den diffusa geografiska plats som kallas “Norrland” och håller med klagande läsare (gubbar från Norrland I presume…) att man givetvis sällan skriver att en roman utspelar sig på platser som svepande kan beskrivas som Götaland eller Svealand.

I sig är det ju inget faktafel men lite nonchalant och sånt som i förlängningen leder till att Pistvakt-gänget kan dra ut på ännu en Sverigeturné/släppa en uppföljarfilm/spela in skiva med sånger om hembränt och fjollträsk och skotrar. Och det tror jag inte att någon av oss vill. Här har vi ett kollektiv ansvar för att trygga välfärden!

Därför känner jag att jag inte törs chansa och bara måste påpeka att även Olsson rättelse inte är 100% korrekt. Kiruna ligger inte i Norrbotten som det står i rättelsen.

Norrbotten är ett landskap. Norrbotten gränsar till landskapet Lappland. Landskapet Norrbotten och landskapet Lappland ligger i  Norrbottens län. Kiruna ligger i landskapet Lappland, man kan även säga att Kiruna ligger i Norrbottens län. Men i Norrbotten ligger det tyvärr inte. Jag skriver tyvärr eftersom det är en fantastiskt fin stad. Eller för att vara helt korrekt: en fantastiskt fin tätort. Som ligger 30,6 mil från Kalix, som ligger strax söder om Norrbottens mitt.

Mvh
Surgubbe som tycker att rätt ska vara rätt.
(Att män ska vara män och kvinnor kvinnor är jag däremot inte så noga med men det är väl en annan historia.)

Kris

Nej tyvärr kära litteraturlovers, det kommer inte handla om Karin Boyes roman med samma namn som det här inläggets titel.

När det gäller den kan jag bara kort konstatera att efter att ha sträckläst den på ett hotellrum i Helsingborg för massor av år sen så fick mitt intellekt en rejäl törn eftersom jag inte begrep något. Detta reparerades inte förrän jag några år senare läste hennes fantastiska Kallocain. Kanske är det dags att läsa om de båda. Men skit i det nu.

Idag känns det bara som att hela jag är en vandrade obegriplig kris. Jag vet att det kommer såna här dagar när allt känns fördjävligt. Oftast lägger det sig tack och lov lite för mig på kvällarna. Men just nu känns det inte som att det kommer göra det. Jag har börjat försöka mig på mindfulness (wtf! jag vet…) genom något som heter kroppsscanning med hjälp av den här appen men oftast känner jag mig mest ledsen eller sömnig.

Bättre fungerar säsongspremiären av Mad Men som jag kollade igår. Lies are back. Revenge is back. Adultery is back. Hysteriska uddakavajer på hemmafester med obekväma sångnummer is back. Jag gillade verkligen första avsnittet.

Vad jag inte gillar, och kanske är det bara mina demoner som pratar nu, men är inte den här texten i Svenskan väldigt dålig, eller åtminstone ointressant och för allmän: http://www.svd.se/kultur/understrecket/darfor-ar-mad-men-sa-popular_6948105.svd

Jag behövde bara läsa några rader för att förstå att det var en man som skrivit det, det känns så väntat. Det är så typiskt att det är Mad Men som är ämnet för en sån här text skriven av en doktorand och inte Desperate Housewives, Gilmore Girls eller Sex and the City. Det är visserligen något så ytligt som en tvserie men inte så ytligt att inte ett litet potpurri av floskler om 60-talets unika “framtidstro (och) ett stråk av förtvivlan” kan rädda det.

Det finns några intressanta spår, som t.ex. det här:

“Alla kulturer rymmer smärtpunkter, upplevelser av motsättningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest. Om ett företag lyckas identifiera dessa och dessutom kan erbjuda sin produkt som ett slags lösning på dilemmat kan det snabbt bli marknadsledande.”

Jag håller med om att det finns smärtpunkter. Men det räcker inte för mig med att konstatera att det bara är så. Ge exempel tack! Och ge gärna exempel på all denna “yta” som Mad Men handlar om. På samma sätt som vi har kvar sexismen och rasismen från den tiden har vi även kvar outtalade klädkoder som ska följas och serien i sig är väl inte mer estetisk än till exempel Sopranos var. Är det inte bara en annan sorts estetik som inte skildrats lika mycket som maffiamän i träningsoveraller?

Och visst kan jag identifiera mig med slutmeningen i texten: “Hon (människan) befinner sig i exil, separerad från Gud, sina medmänniskor och sig själv.” , men känns det inte lite väl “hjärta smärta”?

Mvh.
Sur Ring P1-gubbe med fäblesse för mörka enkelknäppta kostymer och inte alltför smala slipsar i kombination med svårt undangömda livslögner.

PS. Som om det inte var nog upptäcker jag nu att Edvard “John Connor” Furlong ställer in besöket på Sci World i helgen som jag ska gå på.

Hubbotar, HeLa & Hanna Fahl

Skönjer ett tema i min kulturkonsumtion just nu. Läser Den odödliga Henrietta Lacks och plöjer Äkta människor på SVT Play. Jag tänker mycket på frågor som vad är liv och vilka etiska problem finns kring medicinsk och teknisk forskning. Det är också väldigt överraskande att se en scifiberättelse i en sån svennigt realistisk miljö och inte försöka göra ett framtida Sverige typ år 2132. Jag tyckte trailer var för djävla dålig när den gick på TV så jag är positivt överraskad.

Tycker det är kul att det dyker upp lite referenser i Äkta människor med litteraturanknytning. T.ex. får jag för mig att Andreas Wilsons karaktär är döpt efter Leo Kall i Boyes Kallocain (något som stärks av att Hannah Fahl parafraserar en Boyedikt i en text om robotar). Isaac Asmiov som skrivit mycket om robotar, den mest kända är väl I, Robot som filmatiserats med Will Smith, är närvarande i hubbotarna där de Asimovska reglerna finns implementerade. En lite märklig referens är att en hubbot heter Flash och en annan Gordon. Det är ju en solklar referens till den gamla superhjälten men jag undrar varför, den handlar väl inte robotar?

Planerar även att åka och träffa Edward Furlong snart på Scifiworld!

Pretentionernas problematik

Jag må vara en pseudo-alternativ och pretentiös djävel med plastbågar på nästippen som är inskriven på Arbetsförmedlingen Kultur och ägnat nästan halva mitt liv åt att färga håret svart och ha snelugg.

Jag må vid upprepade tillfällen ha kanaliserat mitt hat mot kommersialismens kulturyttringar och samhällets förtryck mot djur genom äta clementiner på ett stort antal Cinemateketvisningar av märkliga och långsamma filmer.

Och det må vara så att jag vid 27 års ålder fortfarande identifierar mig med Agnes i Fucking Åmål.

Men även jag har en gräns, tro det eller ej!

På Pressbyrån här i Alingsås är de väldigt trevliga och jag har flera gånger haft anledning att berömma dem för deras eminenta tidningsutbud. Jag har blivit uppmanad att “bara säga till om det är någon tidning jag saknar” så kommer de gladeligen att beställa den.

Men nu är det så att jag är väldigt sugen på  Paris Review #200 som ska innehålla en stor intervju med Bret Easton Ellis jag gärna vill läsa. Men jag kan inte med det. Jag kan liksom inte förmå mig.

Jag kan liksom redan se framför mig vad som skulle hända om de inte kan beställa den. Hur de går och letar förgäves i sina hyllor och tappert försöker förklara. “Den har vi inte tyvärr, men vi har många andra tidningar om böcker t.ex. VI Läser som är väldigt populär”. Hur de skamset går och letar efter andra tidningar (som såna där som tror de är djupingar brukar gilla) där i sina överfulla hyllor som jag ratat offentligt framför en kö av människor som undrar vad det är för idiot som tror sig vara så fin att det inte duger med de tidningar som finns inne och dessutom fördröjer deras väntan på att fylla på sina pendeltågskort.

Det känns som när man omedvetet lyckats står vid bandet på ica och ens varukorg består av typ ett familjepack toalettpapper, handkräm och fyra blockchokladkakor. Man vill liksom plocka på sig en massa andra varor för att neutralisera de lite mer laddade så att man inte sänder ut fel signaler. Så man i alla fall kan känna sig lite normal.

Om jag lovar att köpa en folklig dubbel-pigall, två red bull och båda kvällstidningarna (med bilagor och eventuella Robert Gustaffsson-DVD:er) och kanske en stock snus – är det då ok att beställa Paris Reviews tvåhundrade nummer på Pressbyrån i Alingsås?