Tidskrifter och tidningar

Hollywood ate my novel

Börjar dagen med att läsa följande litteraturrelaterade tidningstexter:

“Hollywood ate my novel” – Om författarnas egna tankar om filmerna som gjorts utifrån deras böcker. Den första om Descendants är väl inte så värst intressant men det andra tyckte jag var kul läsning. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/features/hollywood-ate-my-novel-novelists-reveal-what-its-like-to-have-their-book-turned-into-a-movie-6940772.html

“Litteraturen behöver proffs” – Legenden Annina Rabe om DIY inom bokutgivning. Intressant text men skulle vara kul att få lite mer specifika exempel på varför litteraturen behöver proffsen. http://www.svd.se/kultur/litteraturen-behover-proffs_6901237.svd

Om jag får inspiration kanske det blir en recension av Ett gott liv i eftermiddag och inte bara en massa pladder om semiotiska termer och namedroppande av Barthes.

Nu ska jag skriva dikter så att jag blir alldeles snurrig. Vi hörs mina små bokälskande monster!

(Nej jag har fortfarande inte kommit ur min Lady Gaga-period…)

Konstaterande

Har inte haft så kul och lärt mig så mycket på samma gång sen jag läste Darling på slutet av 90-talet/början på 00.

Kan vi bara komma överens om att Jenny Lindh är ett geni, jävligt rolig och att alla bör läsa hennes “Fråga bibliotekarien”-spalt på lördagar!

Läs ikapp tidiga veckors frågor här http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/fraga-bibliotekarien

I’m your biggest fan I’ll follow you until you love me Papa-paparazzi.

Alla som läste min rafflande liveblogg från Borås Tidnings utdelande av Debutantpriset vet att jag hade blev besvärad av parazzis, det är jobbigt att aldrig kunna vara privat som bokbloggare (speciellt när man ser ut som fan i håret) men det är väl ett pris jag måste betala antar jag för att få tillgång till recensionsexempelar av nya böcker och  ständiga ömhetsbetygelser från läsare.

Här är i alla fall en liten del av all den “mediabevakning” jag utsattes för: http://www.e-pages.dk/xtraboras/29/20

Den stora behållning i enkäten är dock faktiskt inte jag utan mannen längst till höger som jag tycker är lite väl nihilistisk samtidigt som hans svar påminner om det som Robinsondeltagare brukar köra med.

Odd Molly, Gudrun Sjödén, Kulturtanten och Sofia Hedström

Handen på hjärtat: blev du provocerad av att se logotypen här ovanför?

Det går inte en bokmässa utan att man hör eller läser någon som gör sig rolig på “kulturtanters” bekostnad. Man skämtar om brokigt mönstrade plagg av Gudrun Sjödén och så vidare. Jan Guillous ständigt återkommande (och fruktansvärt fula) safari-/fotoväst med tusen fickor lyckas däremot komma undan år efter år…

I Nyhetsmorgon Lördag helgen som gick användes flera gånger “mammor” som ett skällsord för Odd Mollys kundkrets och i intervjun med Per Holknekt ställdes det frågor kring hur märket skulle jobba sig bort från den stämpeln som om det var en självklarhet att man ville det.

Sen när är “mammor” en homogen grupp man till varje pris vill undvika och distansera sig ifrån? Jag känner själv flera mammor, ja herregud jag ska faktiskt vara helt ärlig och komma ut här i bloggen: jag har själv en mamma. Så nu var det sagt. Det är inget att skämmas för.

Mammor är som alla vi andra.

Kvinnor som gillar kultur och bär Gudrun Sjödén är som alla vi andra.

Fast kanske lite smartare än de flesta andra.

Smartare än oss andra är också ständigt genialiska och intressanta Sofia Hedström på Svenskan som reder ut allt detta idag. Precis vad jag behövde just nu: http://www.svd.se/kultur/modemaffian-kan-bli-odd-mollys-fall_6860613.svd

Top five regrets of the dying

Apropå denna artikel: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2012/feb/01/top-five-regrets-of-the-dying?cat=lifeandstyle&type=article

1. Jag vet inte om det är deprimerande eller peppande att börja en måndagmorgon med att läsa om vad människor ångrar inför döden.

2. Seriöst… har Guardian verkligen en hel sektion som heter “Death & Dying”?

3. Seriöst igen… ligger sektionen Death & Dying som en underkategori till en kategori där ordet “Style” ingår.

4. Om man inte blev deprimerad (se punkt 1) så blir man det garanterat det efter att ha fått följande relaterade artikeltips efter att ha läst ursprungsartikeln: How doctors choose to die, Living with death, How to die: ‘doctors see things differently to most people’, Baby boomers set about the art of dying well
5.  Nej jag läser inte Guardian regelbundet men jag erkänner motvilligt att jag gärna vill framstå som en sån person.