marcus

Odd Molly, Gudrun Sjödén, Kulturtanten och Sofia Hedström

Handen på hjärtat: blev du provocerad av att se logotypen här ovanför?

Det går inte en bokmässa utan att man hör eller läser någon som gör sig rolig på “kulturtanters” bekostnad. Man skämtar om brokigt mönstrade plagg av Gudrun Sjödén och så vidare. Jan Guillous ständigt återkommande (och fruktansvärt fula) safari-/fotoväst med tusen fickor lyckas däremot komma undan år efter år…

I Nyhetsmorgon Lördag helgen som gick användes flera gånger “mammor” som ett skällsord för Odd Mollys kundkrets och i intervjun med Per Holknekt ställdes det frågor kring hur märket skulle jobba sig bort från den stämpeln som om det var en självklarhet att man ville det.

Sen när är “mammor” en homogen grupp man till varje pris vill undvika och distansera sig ifrån? Jag känner själv flera mammor, ja herregud jag ska faktiskt vara helt ärlig och komma ut här i bloggen: jag har själv en mamma. Så nu var det sagt. Det är inget att skämmas för.

Mammor är som alla vi andra.

Kvinnor som gillar kultur och bär Gudrun Sjödén är som alla vi andra.

Fast kanske lite smartare än de flesta andra.

Smartare än oss andra är också ständigt genialiska och intressanta Sofia Hedström på Svenskan som reder ut allt detta idag. Precis vad jag behövde just nu: http://www.svd.se/kultur/modemaffian-kan-bli-odd-mollys-fall_6860613.svd

Debutantpriset: Naima Chahboun Okunskapens Arkeologi

“‘Skriv bara om sådant som du känner till’ är ett råd jag otaliga gånger fått. Det låter klokt, men efter att ha tänkt igenom saken måste jag nog ändå säga att jag föredrar att skriva om sådant som jag inte känner till. För är inte skrivandet ett desperat försök att lära känna världen?”

Citatet är hämtat från Chahbouns debutantporträtt på Svensk Bokhandels hemsida.

Och vad är det för en värld vi lär känna i Okunskapens Arkeologi? En värld där makarna Ethel och Julius Rosenberg är misstänkta för spioneri mot sitt eget land, ett brott som kan innebära avrättning. Allt eftersom vi får följa rättegången och tillbakablickar på parets liv. Det luktar av Kafkas Processen här och där. Bara det att allt verkar vara korrekt rent faktamässigt. Det händer flera gånger att jag drar upp min smartphone och faktakollar något. Det hade varit en otrolig bok även om den inte gått att dubbelkolla i uppslagsverk men den extra dimensionen lägger sten på börda när det gäller den ledsenhet som byggs på i mig allt eftersom jag kommer längre in i den.

varför?

var det pengarna som drev dem? ärelystnad? övertygelse? förtvivlan? visste de helt enkelt inte vad de gjorde?

Redan på sidan 9 ställs dessa frågor rakt ut. Tillsammans med denna:

är det fördomar eller förnuft som ligger bakom känslan av panik?

Frågorna ställs om makarna Rosenberg såklart men också mycket skickligt om mänskligheten i stort såklart. Frågan om vad som drev oss som levt under 1900- och början av 2000-talet kommer att ställas av framtida arkeologer och historiker.

visste de helt enkelt inte vad de gjorde?

En kedja av mänsklighetens många absurda och ofta irrationellt ondskefulla handlingar presenteras i allt från framforskandet av atombomben till den amerikanska strategin att dränka Europa i filmer om den amerikanska drömmen. Det är en ganska mörk bild av mänskligheten som presenteras, även om det är skrivet med mycket humor, som t.ex. de 10 omgjorda kända citat och ordstäv som räknas upp på s.27 som börjar med 1. den enes död den andres skådespel.

Efter ett tag börjar man känna att alla exempel ur historien och vår samtid hänger ihop med Rosenbergs öde Men man vet inte hur.

Man får veta att man började lägga sekatörer i första förbandslådorna på svenska fängelser för att förhindra att fångvaktarna lät suicidala fångar hänga kvar i sina snaror vid självmordsförsök.

Man får veta att två kärnvapenbestyckade ubåtar krockar med varandra 2009 eftersom de båda är kamouflerade på ett mycket effektivt sätt som gör att de undgår varandras radarsystem.

Man får veta att man slutade med den gamla traditionen att släppa ut vita fredsduvor vid OS-invigningar efter att de i Seol 1988 flyger in i OS-elden och dör, samma eld som symboliserar Prometheus som ska ha gett människorna elden och därigenom vetenskapen. Vetenskapen som senare ger oss atombomben. Ändå väljer man bort duvorna framför elden som symbol.

Man börjar se mönster efter bara några sidor in i Chabouns lysande lyrik. Det löjligt hemska i vår historia.

Det som tar tag i mig allra mest och gör mig gråtfärdig är dock de återkommande berättelserna om människors grymhet mot djur. Från elefanten som blir det första offret för elektrisk avrättning till djurförsök i psykologins namn till alla de hundratals djur vi skickat upp i rymden. Det börjar nästan komiskt på ett absurt sätt:

[rhesusapan] Albert VI blir med sin stab på elva möss den förste överlevaren i rymden

Därefter räknas hela rymdkapplöpningens alla djuroffer upp på nästan 2 hela sidor totalt sett. Det är skrivet på ett raljerande sätt men blir inte cyniskt eftersom man genom hela boken märkt av det personliga engagemang som det är skrivet med. Det är  en fruktansvärd uppräkning och droppen som får mig att konstatera att det var länge sen jag berördes så mycket av en bok. Slutet är även kopplat till detta engagemang för djur och är otroligt starkt.

Vet de inte vad de gör? vill man skrika. Och så inser man att okunskapens arkeologer kanske aldrig kommer kunna förstå den tid vi lever i nu. Hur som helst så har Naima Chahboun nu påbörjat utgrävningen med den guldspade som hennes lyriksamling är.

Top five regrets of the dying

Apropå denna artikel: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2012/feb/01/top-five-regrets-of-the-dying?cat=lifeandstyle&type=article

1. Jag vet inte om det är deprimerande eller peppande att börja en måndagmorgon med att läsa om vad människor ångrar inför döden.

2. Seriöst… har Guardian verkligen en hel sektion som heter “Death & Dying”?

3. Seriöst igen… ligger sektionen Death & Dying som en underkategori till en kategori där ordet “Style” ingår.

4. Om man inte blev deprimerad (se punkt 1) så blir man det garanterat det efter att ha fått följande relaterade artikeltips efter att ha läst ursprungsartikeln: How doctors choose to die, Living with death, How to die: ‘doctors see things differently to most people’, Baby boomers set about the art of dying well
5.  Nej jag läser inte Guardian regelbundet men jag erkänner motvilligt att jag gärna vill framstå som en sån person.

Debutantpriset: Andrés Stoopendaal Maskerad

Maskerad är en sån där roman som man inte ska rekommendera till folk som undrar vad den “handlar om”. Då skulle man tvingas säga superbanala saker som “en unge kille i Paris som ser på film och spelar dataspel” alternativt jättepretentiösa saker som “en ung mans intellektuella och sexuella uppvaknande”.

Båda är korrekta beskrivningar men säger inte speciellt mycket.

Det som är unikt för Maskerad är associationerna som dramaturgisk metod. Exempelvis på siduppslaget 80-81 där huvudpersonen Maxence avhandlar vitt skilda ämnen som utvecklingsstörningar, World of Warcraft, huruvida Marcel Proust skulle ha porrsurfat om han levt idag, sin fars homofobi, robotars och människors framtid ihop samt en mild skräck för att få elallergi och vilka konsekvenser det skulle ha föra med sig (“flytt till Afrika eller någon bondhåla”).

Såhär får vi lära känna Maxence genom hela boken. Genom hans vandring genom populärkultur och finkultur. Det är flanörlitteratur där gator bytts ut mot Amerikanska filmer och Rimbaud, nya iPodmodeller och Michael Jacksons känslor för sin chimpans när denna blev vuxen och började revoltera mot allt och alla. Varje ämne han filtrerar genom sin värld blir intressant och en spegling av den värld han skapar. Maxence blir efter bara några få sidor som ens favorit-twittrare vars åsikter och referensvärld man bara inte kan få nog av.

Det är absolut inte likgiltigt skrivet men man blir stundtals lurad att tro det eftersom Directors Cut-versionen av Alien som samtalsämne behandlas på samma sätt som vännens cancersjuka mamma.

Ofta är det skrivet med självdistans (“En gentleman ställer sig inte på en skateboard”) och lika ofta hudlöst (“Plötsligt tänker jag att det kanske aldrig kommer bli något av mig…”).

Det som berör mig allra mest är den ärliga och fint skildrade berättelsen om de killar han attraheras av och hur han upptäcker omvärldens syn på såna “estetiskt lagda” människor som han. Detta återkommer genom boken i allt från hans mammas ord om att man nog blir hemskt olycklig av att leva på det sättet till hur klasskamrater mobbas för att deras Commes des Garcon-kalsonger är bögkalsonger.

Allt eftersom upptäcker han att han inte kan tala och vara på ett visst sätt utanför kretsen av de killar han litar på utan att bli förlöjligad och skrattad åt. Och det är då man som läsare förstår vikten av alla dessa oändliga referenser, filmer och böcker och dataspel. Kulturen och det egna skrivandet blir den plats där han kan vandra helt fritt.

ISBN: 9789113032191
Sidor: 166

Gokväll Marilyn, Karen och Carson

Ni vet de här låtsasmiddagarna som kända profiler har i Gokväll där de får bjuda vem de vill, levande eller död, och ofta bjuder typ sin inspirerande mormor och Gandhi och Nelson Mandela och några popsångare. Jag tycker det är sjuuukt mysig TV och försöker ständigt komma på vilka jag skulle bjuda (och hur jag skulle duka!!!) när jag ser på programmet.

Och så plötsligt en dag utan förvarning så hittar man en bild som liksom gör jobbet åt en. Marilyn Monroe, Karen Blixen och Carson McCullers.