marcus

Hemingway pt. 2

Jag är publicerad i Contributor Magazine! Stolt över att få vara med i så fint sällskap.

contributormagazine.com/1027.php

contributormagazine.com/1017.php

Debutantpriset: Flod Carolina Fredriksson

Andra boken ut i genomgången inför Borås Tidnings Debutantpris är Carolina Fredrikssons Flod. Alla böcker kommer så småningom att finnas här.

Det slår mig inte förrän halvvägs in i boken att Flod inte bara är en väldigt skickligt skriven roman utan även en  mycket skickligt skriven dystopi. Den har alla ingredienser för att vara en klassisk dystopi eller postapokalyptisk skildring; den anonyma kalla och hårda staden, de utsatta barnen som tvingas lära sig att överleva själv, återblickarna från gemenskapen, en stark karaktär som tar de mest utsatta under sina vingar osv.

Det som gör den till en så kraftfull och briljant dystopi är att den utspelar sig i nutid. Tänk dig en värld där barn tvingas ta hand om sig själva och varandra, inte har någon som kan förklara vad några män som sliter i deras dörr vill eller skydda dem från dessa, inte har möjlighet att få den mat de behöver. En värld där den enda gemenskapen de haft har körts bort av människor med havsutsikt från sina bostadsrätter som inte vill bli störda av stora samlingar av hemlösa, och som dessutom får hjälp med detta av myndigheter och polis.

Det är ett väldigt subtilt och snyggt sätt att efter hand upptäcka att den realistiska samtidsskildringen och dystopin som “genre” blandas ihop. Att dystopin eller undergången inte är satt i en framtid som Orwells 1984 eller Boyes Kallocain. Det finns ingen totalitär statsapparat som nämns, ingen ondskefull plan eller teknisk landvinning som gör det möjligt, allt är ur skildrat ur barnens perspektiv. Dystopin är Nu. Det har redan hänt.

Alka och Kappen bor i en husbil under en enorm bro. De äter konserver och ris och ibland bröd. Ibland kommer Ina dit och bor med dem och har med sig saker från staden: mat, musik, berättelser. Vi får inte veta direkt hur Ina får pengar till mat eller smink eller nya klänningar. Bara att hon ibland dricker mycket ur en plunta och ibland har blåmärken på kroppen.

Tiden mellan Inas besök fyller de med lekar där de flyger iväg med sin husbil och upplever storartade saker. De samlar på sig små saker som en fender eller ett glas från ett par glasögon, alla föremål får en betydelse i den nya värld de bygger under bron. De hittar på ny mening och ny förklaring på allt från en sten till en död kvinnas kropp som de hittar.

Det är också här som Flod lyckas. Det finns inga krystade förklaringsmodeller till något. Till varför de är hemlösa eller varför världen, staden, som de förhåller sig till enbart som ytterligare en fantasi, ser ut som den gör. Det finns ingen politik som framförs av någon av karaktärerna eller något mål som ska uppnås. Man blir aldrig skriven på näsan.

Det är stillsamt vardagligt och det är hemskt att tänka på men också fint eftersom de ständigt har leken som en flykt nära till hands. Och framför allt blir Flod aldrig förutsägbar, inte ens när ett av barnen får tag i en laddad pistol.

Bokinköpsbonanza!!!

Började dagen illa med besök på arbetsförmedlingen. Det är så mycket byråkrati kring att få sparken. Usch.

Bästa trösten är en rejäl shoppingrunda. Förutom tårtbuffé och klädprovning hann jag med att köpa några riktigt tunga böcker jag suktat efter.

Young Adult

Riktigt sugen på filmen Young adult med Charlize Theron i huvudrollen som författare i just unga vuxna-genren. Trailern är väl ganska slätstruken men det tycker jag att alla trailers är nu för tiden. Jag hoppas den ska vara lite som Juno; rolig och sorglig och smart.

Känns som att det var länge sen det kom en film om författare som var särskilt bra så jag hoppas extra mycket på denna!

Vi måste prata om Homeland och hysteriska kvinnor

Har nu sett hela första säsongen av TV-serien Homeland. Jag måste säga att jag tycker den är ett mästerverk på många sätt, Claire Danes äger hela showen i huvudrollen som CIA-agent på jakt efter terrorister, “both foreign and domestic” som det heter i den ed alla CIA-agenter måste svära. Hon är intelligent, talar flera språk, har en stor kunskap om allt från Islam till förshörsmetoder till vapen till militär strategi och mycket annat.

Det är en väldigt spännande thriller med en intelligent handling samtidigt och en inblick i vad som känns som i alla fall känns som en realistisk skildring av vad spionarbete är på riktigt. Inga James Bondpersoner som beställer drinkar i hotellbarer utan tråkiga grå heltäckningsmattor i kallt belysta korridorer som promeneras av en massa karriärhungriga chefer och nördiga analytiker som läser tonvis av rapporter från agenter ute på fältet och försöker skapa sig en bild av de hot som riktas mot Amerikanska intressen.

På ett plan känner jag att den här realismen blir ett problem, huvudpersonen har en bipolär sjukdom som hon måste hålla hemlig för att inte förlora jobbet. Hela den sidoberättelsen är väldigt gripande och hemsk och jag gillar den. Samtidigt lämnar den en lite trist eftersmak. Äntligen en kvinnlig huvudhjälte som kan vapen, kan förhöra internationella terrorister, infiltrera fienden undercover, jobbar dygnet runt, inte är rädd för att ta konflikter med cheferna eller med kriminella element. Kortfattat är det egenskaper som manliga hjältar på film och tv ständigt är innehavare av.

Givetvis är förklaringen att hon är psykiskt sjuk. Det är därför hon är den enda ogifta karaktären, det är tack vare hennes maniska perioder som hon kan jobba så hårt och se mönster som ingen annan kan, det är därför hon är orädd. Det är därför som hon vid ett mörkt tillfälle frågar sin kollega:

“I’m gonna be alone forever, aren’t I?”

Jag kan inte bestämma mig för om det här med den bipolära sjukdomen gör karaktären mer intressant eller om den används som en trött förklaringsmodell, att den oskadliggör henne.

Det ÄR en ganska klassisk härskarteknik att kalla kvinnor för hysteriska och be de lugna ner sig vilket händer i serien.  Det ÄR fortfarande konstigt i mångas ögon att vara ensamboende kvinna och jobba dygnet runt. Och det ÄR stigmatiserat i samhället att ha en psykisk sjukdom, extra mycket om man jobbar inom CIA kan jag tänka mig. Givetvis är det bra att man skildrar dessa orättvisor, speciellt när man gör det så bra som i Homeland, det fördjupar serien ännu mer.

Samtidigt kan jag tycka att det är fördummande, för det finns en tradition i att skildra framstående kvinnor i typiska manliga yrken som hysterikor. Vi har saga Norén i Bron, vi har Lisbeth Salander. Det finns säkert fler aktuella exempel. Kvinnlig huvudkaraktär som klarar biffen själv = diagnos i karaktärsbeskrivningen.

Bara en manisk kvinna kan klara av det som män kan klara av? Eller kan kvinnor som Carrie Mathison klara av det TROTS sina maniska perioder?