Har nu sett hela första säsongen av TV-serien Homeland. Jag måste säga att jag tycker den är ett mästerverk på många sätt, Claire Danes äger hela showen i huvudrollen som CIA-agent på jakt efter terrorister, “both foreign and domestic” som det heter i den ed alla CIA-agenter måste svära. Hon är intelligent, talar flera språk, har en stor kunskap om allt från Islam till förshörsmetoder till vapen till militär strategi och mycket annat.

Det är en väldigt spännande thriller med en intelligent handling samtidigt och en inblick i vad som känns som i alla fall känns som en realistisk skildring av vad spionarbete är på riktigt. Inga James Bondpersoner som beställer drinkar i hotellbarer utan tråkiga grå heltäckningsmattor i kallt belysta korridorer som promeneras av en massa karriärhungriga chefer och nördiga analytiker som läser tonvis av rapporter från agenter ute på fältet och försöker skapa sig en bild av de hot som riktas mot Amerikanska intressen.

På ett plan känner jag att den här realismen blir ett problem, huvudpersonen har en bipolär sjukdom som hon måste hålla hemlig för att inte förlora jobbet. Hela den sidoberättelsen är väldigt gripande och hemsk och jag gillar den. Samtidigt lämnar den en lite trist eftersmak. Äntligen en kvinnlig huvudhjälte som kan vapen, kan förhöra internationella terrorister, infiltrera fienden undercover, jobbar dygnet runt, inte är rädd för att ta konflikter med cheferna eller med kriminella element. Kortfattat är det egenskaper som manliga hjältar på film och tv ständigt är innehavare av.

Givetvis är förklaringen att hon är psykiskt sjuk. Det är därför hon är den enda ogifta karaktären, det är tack vare hennes maniska perioder som hon kan jobba så hårt och se mönster som ingen annan kan, det är därför hon är orädd. Det är därför som hon vid ett mörkt tillfälle frågar sin kollega:

“I’m gonna be alone forever, aren’t I?”

Jag kan inte bestämma mig för om det här med den bipolära sjukdomen gör karaktären mer intressant eller om den används som en trött förklaringsmodell, att den oskadliggör henne.

Det ÄR en ganska klassisk härskarteknik att kalla kvinnor för hysteriska och be de lugna ner sig vilket händer i serien.  Det ÄR fortfarande konstigt i mångas ögon att vara ensamboende kvinna och jobba dygnet runt. Och det ÄR stigmatiserat i samhället att ha en psykisk sjukdom, extra mycket om man jobbar inom CIA kan jag tänka mig. Givetvis är det bra att man skildrar dessa orättvisor, speciellt när man gör det så bra som i Homeland, det fördjupar serien ännu mer.

Samtidigt kan jag tycka att det är fördummande, för det finns en tradition i att skildra framstående kvinnor i typiska manliga yrken som hysterikor. Vi har saga Norén i Bron, vi har Lisbeth Salander. Det finns säkert fler aktuella exempel. Kvinnlig huvudkaraktär som klarar biffen själv = diagnos i karaktärsbeskrivningen.

Bara en manisk kvinna kan klara av det som män kan klara av? Eller kan kvinnor som Carrie Mathison klara av det TROTS sina maniska perioder?