Minns inte vart (The 90’s förmodligen)  men tyckte det var så bra när Henrik Schyffert tog Lukas Moodyssons Fucking Åmål som ett exempel på ironins död. Helt plötsligt, efter ett decennium av ironi och distans där ingen menade något, kommer en kille som gör en film om olycklig kärlek och använder Foreigners “I wanna know what love is” som soundtrack när Agnes och Elin kysser varandra för första gången.

Det finns ingen distans, det finns inget skämt, Foreginers låt är med för att den är bra och mäktig.

På samma sätt tycker jag att Moodyssons dikter och nu även hans roman fungerar (läste klart imorse). Det är känslor och tankar och dåligt samvete rakt igenom. Och det är dåligt samvete för det dåliga samvete. Och märkligt nog finns det en humor i allt elände på samma märkliga sätt som i filmen Mammut när huvudrollsinnehavaren får en penna i elfenben för 3000 dollar och får förklarat att den är svindyr på grund av att man inte längre får döda elefanter för deras betar. Bilden av grymheten som gör lyxen möjlig och det absurda i att offra sitt liv för att kunna sitta på ett privatplan långt bort från de man älskar är typisk Moodyssonsk.

Fullmatad med observationer och exemplifieringar från nutiden. Popkultur och klassiker. Resor och drömmar och minnen och telefonsamtal. Och på något sätt blir allt som Lucas ser ett tecken eller en metafor för honom själv.

Väldigt bra!

Hittade klippet förresten när Schyffert konstaterar att irnoin dött:
8:27 in i videon.
http://www.youtube.com/watch?v=QfygxGLF-1o&feature=related