Tidskrifter och tidningar

Dagens Nyheter – lovehate

Har bott i några olika orter på västkusten i Göteborgstrakten i några år. Något som är konstant för i stort sett alla samhällen här i väst är oviljan att sälja DN. Den är väldigt svår att få tag på. Här i Borås där jag jobbar är det till och med så att Pressbyrån alltid har några ex av kinesisk dagstidning av okänt namn samt flera ex av Herald Tribune. Men aldrig DN. Jag ärvde inte direkt min politiska uppfattning hemifrån eller lät mig påverkas särskilt mycket kring vilket jobb jag ville ha, men jag har aldrig prenumererat på någon annan morgontidning än den vi hade hemma. Jag antar att det ändå är det man som förälder känner är viktigast, något jag fick bekräftat på julafton då jag, trots att vi alla avgett löften om att inte dela ut julklappar, ändå fick en helgprenumeration på DN.

Men att gilla DN  är liksom inte som att gilla Ben & Jerrys, att tycka att allt de gör verkligen är bra. DN är lite mer som Jelly Beans. Vissa saker är riktigt bra, som Lemon Drop eller Strawberry Jam. Men så plötsligt utan förvarning får man en oätlig Jelly Bean med smak av Root beer eller Buttered popcorn.

Här är några exempel:

– Fredrik Strage ger J. Edgar 4/5. Och i artikeln sågar han dessutom Aviator som jag tycker är Leos mästerverk vilket lett mig till att se den 5-6 gånger åtminstone. J. Edgar är välgjord och varje liten detalj är snyggt konstruerad när det gäller smink, scenografi och ljussättning. Men filmen är totalt manuslös. Den genomsnittliga wikipediaartikeln har mer karaktär. När han skriver ”’J Edgar’ avslöjar inte om Hoover verkligen var gay.” känns det bara pinsamt, är det verkligen så spännande Strage? http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/j-edgar

+  Läs istället Katarina Wennstams text om den problematiskt enkelspåriga skildringen av kvinnor på film. “Att visa nakna kvinnor i explicita sexuella situationer är i det närmaste barnförbjudet – om det inte är frågan om ett övergrepp.”  http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/filmbranschen-vill-hellre-ha-skrik-av-smarta-an-av-vallust

– A.A. Gill har varit i Stockholm och Stockholms kändiselit har förmodligen ett rejält magsårsom följd av de maratonlånga luncher och middagar på Stockholms innekrogar de genomlidit i förhoppning om att lite lagomt blasé kunna Twittra: “Käkar lunch på stamstället. Är inte det där A.A. Gill förresten?” Tråkiga bilder och en massa formulering där det är omöjligt att inte märka hur djävulskt nöjd skribenten är med sig själv och sina “knivskarpa” sågningar. Tröttsamt. Ni vet när Erik Haag och Henrik Schyffert driver lite trött (i ännu ett avsnitt av ännu en säsong av Landet brunsås) med svenskarnas kärlek för tacos och Lotta Lundgren sätter det i en kontext? Ta bort Haags bortkomna charm, Schyfferts referenshumor och Lundgrens bildning och du har hittat kärnan av Gill. Och just det ja: vem tycker egentligen det är kul att han kallar sin flickvän Tatlerredaktören Nicola Formby  för “Blondinen”? Ungefär lika kul som när Jan Guillou kallade Richard Wolff för pederast. http://www.dn.se/pa-stan/gulddraken/a-a-gill-synar-stockholm-fran-vardslosa-troll-till-vagad-minimalism

+ Läs istället Emi Gunérs museiblogg. Hon reser runt i Sverige och världen och berättar om museibesök utifrån sitt eget liv och utifrån vad som händer i världen. Roligt på okonstlat sätt som aldrig blir ett maner. Museibesöket som en dörr till historien och vårt kollektiva medvetna. Ser enkelt ut men är helt nytänkande att se utställningen som en konstgenre. Blir man inte sugen på att gå och se en utställning efter att surfat runt på den här bloggen är man gjord av sten. Snälla kom tillbaka och börja blogga igen! Eller ge åtminstone ut en liten Exhibitionistbloggbok som man kan ha med sig i innerfick på tåget eller flygplanet. http://www.dn.se/blogg/emisblogg/

Vanity Fair – En upplevelse

Förutom personliga och välarbetade reportage som ackompanjeras av fantastiska bilder av geniet Annie Leibovitz till sina cover stories så lyckas Vanity Fair även med konststycket att erbjuda en behaglig och elegant läsning på deras hemsida. Den grötas inte sönder av allt godis de har på siten. Det är snyggt redigerat och väljer man att skriva ut en artikel så är den även snyggt formaterad och anpassad för just utskrift. En bra text förtjänar en bra redigering. Så är det bara. Allt annat smärtar.

Är det något som skulle få mig att köpa en läsplatta så är det Vanity Fair, kan de göra en sån här underbar sida där det faktiskt är njutbart att läsa, till skillnad från många tidningars siter där man inte brytt sig ett dugg om att optimera läsningen, så känner jag på mig att deras iPad-version är riktigt grym.

De lyckas dessutom spä på min svåra och djupa Lady Gaga-fas, som jag befinner mig i just nu sen jag såg Monsters Ball-konserten på planet hem från Miami, ytterligare.

http://www.vanityfair.com/hollywood/2012/01/lady-gaga-201201

Idol 2012

Idag idoliserar jag Anna Hallberg på DN. Man förstår redan i ingressen att hon inte bara är en kritiker som röker och har en stor genuin kärlek till läsupplevelser  och en förmåga att sprida denna kärlek, utan också själv är djävligt bra på gestaltning. Ett sätt att skriva litteraturkritik som får mig att känna att 2012 kommer bli ett fantastiskt bokår.

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/litteraturen-gor-nuet-verkligt 

Dagens DN-rekommendation

Sanna Björlings text “Jag ser mig inte som högerextrem på något sätt”.

Riktigt bra berättad, komplex och personlig.

Kanonkrav och Strindbergvänner – en guide till nästa års kulturbråk

2012 är det Strindbergsår. Men redan nu “granskar” media varför det inte blir någon rejäl satsning från statligt håll när det gäller att fira att det var 100 år sen dear old Ågust dog.

Fokus skriver intressant om detta men verkar också utgå ifrån att “regeringens ointresse” är något negativt.

I onsdags var det diskussion i Nordegren i P1 på samma ämne. Varför satsar man i stort sett ingenting (3 miljoner) på detta? Se på Norge som satsat tusentals miljarders miljoner (nåja inte riktigt men rätt mycket mer i alla fall) på sitt Ibsenår. Varför begriper inte politiker att kultur är viktigt? Är Strindberg för kontroversiell? Är det för att han anses vara kvinnohatare?

Henrik Toremark från kulturdepartementet menar att staten inte ska lägga sig i vilka specifika pjäser/författare osv. är viktigast och ska ha mest resurser, därför ökar de varje år summan som går till kulturen och låter institutionerna själva avgöra vad som är viktigt. För 2011 var den siffran 33 miljoner.

Är det här verkligen en helt orimlig hållning? Vad är alternativet? Att Lena Adelsohn Liljeroth och hennes parti ska sitta i möten och bestämma vilka pjäser som ska spelas på landets teatrar, vilka författare som skolungdomar ska läsa, vilka filmer som ska få spelas in? Är det inte det vi brukar kalla statlig censur? Gillar inte makten det så får de inga pengar om det inte är lönsamt på egen hand. Det känns märkligt att det är Moderaterna som är vettigast i den här frågan som snarare har tendenser att urlaka kultur som inte är lönsam på egen hand.

Toremarks poäng som jag förstår den är att man har en långt mycket bättre kunskap om kultur på muséer, teatrar och skolor om vad som är bra kultur än vad politiker har. Är detta orimligt? Hmmm… Tror inte det MED TANKE PÅ ATT DESSA MÄNNISKOR UTBILDAT SIG FLERA ÅR INOM DESSA OMRÅDEN, HAR LÅNG ERFARENHET OCH/ELLER DESSUTOM SJÄLVA ÄR KULTURUTÖVARE!

Jag har aldrig läst något av Strindberg. Jag är inte intresserad heller. Det spelar ingen roll om han är bra eller dålig heller, det är där som hela den här debatten spårar ur. För mig handlar hela den här debatten om ifall staten ska kanonisera vissa kulturutövare eller inte? För när man från politiskt håll varit lite sugen på att agera smakdomare förut har det ofta blivit ett så kallat “jävla liv”, som här t.ex.