Tidskrifter och tidningar

ICON Magazine

Jag prenumererar på ICON.

Tycker det är väldigt roligt med nya tidskrifter och ofta tycker jag faktiskt att det kan räcka med en eller två bra grejer i en tidskrift för att jag ska känna att det var värt pengarna.

Detta nummer räckte det med en enda mening ur Jonna Berghs krönika för få känslan att jag fått mina my money’s worth:

“Boba Fett  från The Hellacopters är doktorand och undervisar på Stockholms universitet.”

Poesishowroom

Förutom att jag fick lära mig det fantastiska ordet poesishowroom så var jag väldigt imponerad av detta lilla smakprov på Tove Lefflers skickliga journalistik ur nya SvB: http://www.svb.se/nyheter/bibliotek-g-r-reklam-f-r-adlibris

Tycker Leffler lyckas med att ställa välmotiverade och kritiska frågor utan att för dens skull falla i någon sorts dogmatisk fälla där hon bara ställer ledande frågor om hur illa det är med kommersiella krafter innanför bibliotekets väggar, något som jag tror att väldigt många journalister skulle råka trilla ner i. Tycker verkligen hon lyckats få väldigt bra svar av de som hon intervjuat också och det finns ingen dålig eftersmak av att någon blivit ditsatt.

I kvällens UG

“Uppdrag Granskning ikväll. Om Jane som sökte hjälp hos sjukvården och ett halvår senare dog utan någon förklaring. Nu har det snart gått 200 år och någon Lex Maria-anmälning har fortfarande inte gjorts trots att det funnits rykten om både felmedicinering och till och med avsiktlig förgiftning.”

Idag citerar Aftonbladets rubriksättare oklar källa som hävdar att Jane Austen mördades med arsenik.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13938847.ab 

Originalartikeln i The Guardian som skrivits om ställer frågan om hon kan ha fått för hög dos av arsenik som användes som medicin under den tiden. http://www.guardian.co.uk/books/2011/nov/14/jane-austen-arsenic-poisoning?CMP=twt_fd

Bakom allting står deckarförfattaren som Lindsey Ashford som flyttade till Jane Austens hemby och skrev boken The Mysterious Death of Jane Austen.

Även om hela nyhetskedjan känns ganska uppförstorad och tillspetsad så läser jag alla artiklar jag kan hitta om detta med spänning.

Vad tycker akademien???!?!?!?!

Underrubrik: Litteratur i massmedia.

Jag vet inte vad som är mest pinsamt, att Salman Rushdie ägnar typ 25 tweets till att klaga på Facebook som försökt tvinga honom att heta Ahmed på Facebook eftersom det är hans förstanamn i passet, eller att både DN och SVD skriver om det. Och vart står akademien i den här frågan? Än en gång sitter de tysta och låter Rushdie lida. Peter Englund är väl för upptagen med komma på strategier för att få Horace att läsa på hans blogg om vad som händer i akademien.

Tur då att kommentarsfältet kring SVD-artikeln om Turteaterns SCUM-uppsättning är allra mest pinsam så man slipper välja. Men vad kan man vänta sig från en artikel som innehåller ordet Ultrafeminist? Vem gör en “Hallå Där” med Knut Ahnlund. Spänningen är olidlig…

Page one

Mina förväntningar på den här filmen var egentligen lite ogrundade. Jag hade hoppats att det det skulle handla om tidningen New York Times och dess journalisters vardag när det gäller nyhetsvärdering, etiska dilemman, hur intervjuer går till, hur man gör research, diskussioner om löpet osv. Äntligen en ordentligt bra dokumentär om riktig journalistik. Hard News.

NOT!

Det “bränner till” 2 eller kanske 3 gånger på en och halv timma. Totalt kanske 5 minuter är intressanta. Det bästa är de diskussioner som förs kring NBC:s reportage inifrån armén. Det är egentligen det enda intelligenta som sägs i hela filmen. I övrigt är det samma trötta snack om att på Twitter kan man publicera  nyheter mycket snabbare så alla journalister borde ha Twitter. Meeeen… å andra sidan behöver vi ju riktiga journalister som är ute i världen och verkligen gräver fram grejer och inte bara sitter på caféer med sina iPhones och reagerar. Variationer på det här temat tar upp oerhört mycket plats i filmen och det blir nästan sketchartat när en sorts mytbildning sker kring en man som blivit anställd för att han tidigare jobbat som… vänta… trumvirvel… BLOGGARE!!!!

I övrigt hinner man bekräfta en rad andra fördomar jag hade om stora tidningar som till exempel följande:

• Kvinnor har inte speciellt mycket att säga; de gråter när de får sparken, och så skriver de tvivelaktiga artiklar om kärvapen som bara ljugiga, därför är det lika bra att de inte är med så mycket i filmen.
• Alla journalister har stökiga skrivbord. Vad är coolare än att “råka skymta” en jättetjock bok av Dostoyevski i all röra för att i nästa stund ha en liten mjukisdjursmaskot eller dylikt.
• VD:n är en plågad idealist som skyller på ekonomin och beklagar sig över hur jobbigt det är att ge folk sparken, i baksätet på en taxibil.
• Den före detta missbrukande reportern som tillrättavisar de tillintetgjorda killarna på VICE med lilla gumman-argumentet att vi har minsann hållit på med Hard News i tusen miljoner år så kom inte här och mopsa upp er. Fast just det ja ett riktigt lilla gumman-bråk är det inte för alla på VICE-mötet är förstås män också.

Det finns dock en scen som ändå gör filmen sevärd eftersom den, oavsiktligt från filmskaparnas håll tror jag, sammanfattar både filmen och hela problemet i stort. En tidningsägare pratar om att man måste ge läsarna vad de vill ha, han är en business man, ingen newspaper man. En kvinnlig anställd ropar då: “But they want puppies.”

Varför man inte längre vill ha journalistik är det ingen som försöker ta reda på. Varken New York Times eller filmmakarna.