Mina förväntningar på den här filmen var egentligen lite ogrundade. Jag hade hoppats att det det skulle handla om tidningen New York Times och dess journalisters vardag när det gäller nyhetsvärdering, etiska dilemman, hur intervjuer går till, hur man gör research, diskussioner om löpet osv. Äntligen en ordentligt bra dokumentär om riktig journalistik. Hard News.

NOT!

Det “bränner till” 2 eller kanske 3 gånger på en och halv timma. Totalt kanske 5 minuter är intressanta. Det bästa är de diskussioner som förs kring NBC:s reportage inifrån armén. Det är egentligen det enda intelligenta som sägs i hela filmen. I övrigt är det samma trötta snack om att på Twitter kan man publicera  nyheter mycket snabbare så alla journalister borde ha Twitter. Meeeen… å andra sidan behöver vi ju riktiga journalister som är ute i världen och verkligen gräver fram grejer och inte bara sitter på caféer med sina iPhones och reagerar. Variationer på det här temat tar upp oerhört mycket plats i filmen och det blir nästan sketchartat när en sorts mytbildning sker kring en man som blivit anställd för att han tidigare jobbat som… vänta… trumvirvel… BLOGGARE!!!!

I övrigt hinner man bekräfta en rad andra fördomar jag hade om stora tidningar som till exempel följande:

• Kvinnor har inte speciellt mycket att säga; de gråter när de får sparken, och så skriver de tvivelaktiga artiklar om kärvapen som bara ljugiga, därför är det lika bra att de inte är med så mycket i filmen.
• Alla journalister har stökiga skrivbord. Vad är coolare än att “råka skymta” en jättetjock bok av Dostoyevski i all röra för att i nästa stund ha en liten mjukisdjursmaskot eller dylikt.
• VD:n är en plågad idealist som skyller på ekonomin och beklagar sig över hur jobbigt det är att ge folk sparken, i baksätet på en taxibil.
• Den före detta missbrukande reportern som tillrättavisar de tillintetgjorda killarna på VICE med lilla gumman-argumentet att vi har minsann hållit på med Hard News i tusen miljoner år så kom inte här och mopsa upp er. Fast just det ja ett riktigt lilla gumman-bråk är det inte för alla på VICE-mötet är förstås män också.

Det finns dock en scen som ändå gör filmen sevärd eftersom den, oavsiktligt från filmskaparnas håll tror jag, sammanfattar både filmen och hela problemet i stort. En tidningsägare pratar om att man måste ge läsarna vad de vill ha, han är en business man, ingen newspaper man. En kvinnlig anställd ropar då: “But they want puppies.”

Varför man inte längre vill ha journalistik är det ingen som försöker ta reda på. Varken New York Times eller filmmakarna.