Romaner

Sång till den storm som ska komma – Peter Fröberg Idling

Vilken märklig bok han skrivit Peter Fröber Idling!

Värt att veta om mig som läsare är att jag verkligen gillar trenden med att blanda fiktion med uppenbara fakta, så de problem jag har med den här boken är inte på grund av det upplägget. Det jag har problem med är varför det är viktigt att veta att det är den framtida Pol Pot & Co. som det handlar om.

Boken utspelar sig under en höstmånad utifrån Saloth Sars (senare Pol Pot), Ieng Sarys och Salomays perspektiv i varsin ungefär lika stor tredjedel.

Det är snart det första fria valet i Kambodja. Sar undervisar i fransk litteratur men är med och planerar en revolution. Sary är hans politiska motståndare som Somaly har en affär med trots att hon är förlovad med Sar.

Människorna i boken är historiska människor i början av sina liv och de händelser som sedan ska definiera dem. Det är 1955 och har precis börjat dödas. Men ännu kan aktörerna förklara bort det med ord som “olyckshändelser” och se våldet som ett försvarande av den stundande demokratin och den ordning som är nödvändig för att inte störa valet.

Redan från första sidan tänker jag på de hundratusentals människor som ska mördas av den man som om 20 år ska kalla sig för Pol Pot. Jag sitter och letar anledningar, svar på frågan varför, försöker psykologisera. Men Sar och Sary är bara lite naivt ungdomsförbundigt poserande med vilken politisk litteratur de läst och inte (och är inte rädda för att skarva lite i sina litterära CV:n). De drar fördelar av vilka de är och vilka kontakter de har trots att de vill avskaffa den sortens maktstrukturer. De vet bäst. De behandlar kvinnor lite som de vill. Det hade kunnat vara vilket berättelse som helst om makt. Jag tycker att, det i boken ständigt frånvarande, framtida folkmordet står i vägen för den berättelse som faktiskt finns i romanen. Skulle det varit en roman om tre icke namngivna människor i politiken och överklassen hade den här boken varit mycket bättre.

Styrkorna i boken ligger i detaljerna om det land som beskrivs: locken på teglasen, den intressanta relationen till Frankrike som bara två år tidigare styrt Kambodja och fortfarande är närvarande i allra högsta grad, de franska cafévanorna osv. De politiska skildringar är alldeles för tunna.

Den finns också i de personliga konsekvenserna av politiken. Sar kan t.ex. inte anförtro sina känslor för sin bror som är av annan politisk uppfattning. Somalys status bygger delvis på ett system hon inte tror på men ändå utnyttjar samtidigt som hon drömmer om Paris och ett liv som modeskapare och modell. Det är också hennes del som jag tycker är bäst eftersom hennes historia får stå för sig själv, hon har ingen faktisk framtid jag känner till innan och jag kan därför låta det som står i hennes del stå för sig själv. Det är sorgligt att följa hennes uppvaknande men stärkande att läsa om hennes egen revolution mot det ojämlika samhälle hon lever i.

“Ett decenniums erfarenheter senare konstaterar hon att de män som säger sig vilja visa henne sin spektakulära konstsamling, ett enastående men okänt utflyktsmål, i Monsieurs Jolys fall människans dubiösa förhållande till naturen, eller, som en annan fransman, sin odödliga själv, egentligen bara vill förevisa henne sin ståkuk.”

Somalys erfarenheter blir en symbol för maktens män. De har tjusiga terorier de skaffat på franska universitet eller i svår litteratur men när allt kommer omkring vill de ha något åt sig själva – makt.

Sammanfattningsvis: det är en välskriven bok om en tid och en kultur jag inte visste någonting om och den gör mig sugen på att läsa en uppföljare (plz skriv en sån!) om Somaly men tyvärr överskuggas berättelsen av det vi vet kommer att hända. Jag kan inte förstå vitsen med att blanda in fakta i en annars så bra fiktion.

Natur & Kultur 2012
ISBN: 9789127133563 Sidor: 354
Omslag: Nina Leino/PdeR
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Pocket: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

PS. Nån som vet: Hette Somalyverkligen Somaly på riktigt? Jag hittar ingenting på internet om henne?!

En storm kom från paradiset – Johannes Anyuru

Den 26 november delas Augustpriset ut och eftersom det var så kul när jag gjorde specialmånad inför Borås Tidnings debutantpris och läste alla nominerade så utnämner jag härmed november till Augustprismånad och ska göra mitt bästa för att hinna recensera alla skönlitterära böcker.

Först ut är Anyurus bok som jag direkt kan konstatera är oerhört välskriven. Och spännande.

Uppbyggnaden är otroligt bra när han pendlar mellan att beskriva P (pappan) i förhör, i flyktingläger, i nutid, på resande fot, i hans ungdom, barndom, under utbildningen till pilot och så vidare. Med tanke på att jag aldrig varit i något Afrikanskt land fick jag ändå väldigt tydliga bilder av alla platser och det är väldigt välavvägt hur jag som läsare flyttas mellan dessa platser. Det blir aldrig svårbegripligt eller rörigt.

P som är utbildad stridspilot riskerar att bli utsatt för tortyr i det förhör som boken börjar med. En del i strategin att klara av tortyr är att förflytta sitt medvetande långt bort till en annan plats, denna plats blir hans lyckliga tid i pilotutbildning. Jag är en sucker för när berättartekniken i en bok motiveras av berättelsen på det här sättet.

Med enbart en svensk skolutbildning i bagaget blir jag pinsamt medveten om hur den afrikanska kontinenten ignorerats av, åtminstone mina, historielärare i grundskolan. Det är krångligt ibland men kul att wikipedia sig vidare efter vissa kapitel och se pusselbitarna falla på plats.

Men en hantverksskicklighet does not a favoritbok make. Jag kan njuta av Anyurus formuleringar men tycker samtidigt inte att de känns trovärdiga för den situationen som P befinner sig i av utmattning, rädsla och desperation. Ibland dyker såna här upp:

“Det finns någonting klibbigt, fragmenterat i sekundernas material. Ljuset faller över den korniga, bruna jorden, fotografiskt och evigt.”

I t.ex. Władysław Szpilmans bok Pianisten är stilen totalt poesilös. Det är så avskalat att jag som läsare enbart fokuserade på berättelsen. Jag hade nog föredragit det även här även om jag imponeras av Anyurus sätt att skriva.

Mitt andra problem påminns jag om när jag kollar igenom anteckningsappen på min mobil (skrivet efter att ha läst ungefär halva boken): “För sympatisk?!”

Det är trots allt en stridspilot det handlar om, som dessutom lämnat sin partner utan att säga ett enda ord. Jag säger som Oprah: Own it. Det är visserligen baserat på Anyurus pappa men berättelsen presenteras som en roman, och en romanfigur kan inte bara vara en oskyldig hjälte med de förutsättningarna. Jag hade kanske trott mer på det naiva förhållningssättet till politiken och yrkesvalet om jag hade fått se något annat mörker i karaktären, åtminstone en liten skugga av all den tröstlösa och vidrigt ologiska ondska som omger honom.

Norstedts 2012
ISBN: 9789113040875 Sidor: 248
Omslag: Håkan Liljemärker
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

Drottningen vänder blad – Alan Bennet

“‘Att läsa är att dra sig undan’, sa sir Kevin. ‘Att göra sig otillgänglig. Det skulle vara mindre problematiskt om själva sysselsättningen vore mindre…självisk'”

Vår svenska kungs märkliga möte med pressen efter att Den motvillige monarken gavs ut för några år sen gör den svenska titeln ännu bättre. Efter att ha läst Alan Bennets roman önskar jag att skvallerpressen kunde rikta in sig på de majestätliga bokhyllorna och nattygsborden istället för de olika sängar som kungen sägs ha besökt. Jag minns fortfarande min besvikelse över den här bilden. Det är väl snobbigt av mig att säga det, men tänk om vi fått se Kungen med en hundörad Alice Munro-pocket, precis som Bennets Queen Elizabeth II, istället.

Allting börjar med att den Engelska drottningens berömda hundar skäller på en bokbuss nedanför slottet. Drottningen som är en pliktmänniska har alltid läst böcker för att det hör till. Hon är beskyddare av bibliotek över hela landet men har innan sitt besök i bokbussen trott att böcker innehåller bokstäver, text, meningar. Hon upptäcker att de istället är fyllda av människor, livsöden, tankar och känslor. Hon lierar sig med en bokälskande köksarbetande hovanställd som hjälper henne med de första stegen.

“Han var beläst till en viss gräns, men han var till stor del självlärd och hans bokval bestämdes i hög grad av huruvida författaren var gay eller inte.” 

De första sidorna tycker jag är lite fåniga och jag börjar förbereda mig på hur en “kul idé” till en bok blir ett pinsamt genomförande. Men eftersom boken var en present från Sagas bibliotek, vars smak jag litar på, så var jag övertygad om att det skulle vända vilket det snabbt gjorde också.

Boken går från att vara lite lustig till att vara rolig, till att beskriva ett känslomässigt uppvaknande. Delar som varit nedsläckta i den läsande Elizabeth blir upplysta. Äntligen kan drottningen röra sig som en jämlike bland sitt folk genom litteraturens karaktärer vilket förändrar hennes dagliga liv. Det är skrämmande att tänka på att ett så dyrt och respekterat ämbete som kungahusen fortfarande är i många länder är så totalt frånkopplande från världen och andra människor om man tänker på de konkreta vardagssituationer som uppstår. Det är så sorgligt att läsa om människor oförmåga att prata med drottningen. Och människorna som hon lever visar ingen förståelse för den samhörighet som böckerna ger henne. Alla dessa känslor av att vara frånkopplad och isolerad är givetvis lätta att känna igen sig även om det för en drottningen blir absurt i vissa situationer:

“[…]medan drottningen varit inne i överhuset hade vagnen sökts igenom av hundar och säkerhetstjänsten hade konfiskerat boken. Den hade förmodligen sprängts, trodde han. ‘Sprängts?’ sa drottningen. ‘Men det var ju Anita Brookner’.” 

Det är en rolig bok, men inte bara rolig, jag blir berörd och lite ledsen för E-2:s skull. Framför allt kommer jag aldrig mer kunna se en bild av henne utan att le och fantisera om vad hon har för pocket i sin handväska.

Ordfront 2008
(på engelska som The uncommon reader 2007)
ISBN: 9789170374593 Sidor: 124
Översättning: Sofia Boda
Omslag: Patrik Lindvall
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek? 

Egen Eld – A.B. Yehoshua

Jag fick den här boken rekommenderad till mig när jag var på montermingel på bokmässan. Det var tur det för annars skulle jag aldrig ha läst den. Min inskränkta smak trogen läser jag nästan uteslutande svensk litteratur, möjligtvis någon översatt amerikan eller britt men knappt det ens. Jag skäms för det men jag är rädd för att välja den här typen av böcker eftersom jag tror att jag inte ska hänga med, inte förstå, känna mig dum osv.

Och i viss mån fick jag rätt på den punkten. Den är i och för sig väldigt enkelt skriven. Boken är uppdelad i åtta större delar som en referens till de åtta Chanukka-ljusen som till sist ska tändas i slutet av den judiska högtiden. Varje del består av korta kapitel, i vartannat kapitel följer vi (i tredje person) Daniela respektive Yaari som är gifta. Daniela åker till Tanzania för att sörja sin syster som skjutits ihjäl, Yaari stannar hemma och arbetar som hissingenjör vilket denna veckan innebär att hitta felet på en nybyggd hiss som låter ovanligt illa.

De första 100 sidorna är jag fast, början på Danielas resa och problemen med hissen är spännande i all sin vardaglighet. Yaari börjar även umgås med sin släkt på ett sätt som för honom inte tillhör vardagen.

Efter ett tag blir jag dock störd av berättarrösten. Berättarrösten (författaren) återkommer till “raser”, hudfärg och hedersbegrepp. Ibland är det tydligt att det är karaktärernas inre liv som speglas, som på s. 48 när en kvinna ammar:

“Francisco borde bli tillsagd att inte låta sin fru blotta sig på det sättet inför hans far, tänker Yaari. Eftersom hon klär honom och matar honom vore det fel att i onödan väcka hans åtrå efter hennes kropp.” 

Men ibland är det otydligt av vem vi får vissa skildringar, som på s.144 på en marknad:

“Den israeliska besökaren är inklämd mellan förbipasserande av olika raser och får med ens en tydlig minnesbild av platsen. Exakt här stod hon under sitt tidigare besök.”

Kanske är det en lost in translation-grej, boken är översatt från engelska och inte från originalspråket Hebreiska. I Amerika finns rutor för vilken ras man tillhör på många formulär som jag själv fyllt i som turist. Kanske är det så även i Israel? Jag vet inte, och jag kan inte sätta in det i ett sammanhang heller.

Det blir aldrig lika problematiskt som här men detta problem med att inte riktigt veta vad som är en fördomsfull karaktär och vad som är en fördomsfull/gammalmodig författare är något som då och då dyker upp.

Jag pendlar mellan att tänka på berättelsen som en metafor för politiska frågor samt en beskrivning av krocken mellan ett nytt förhållningssätt av världen och ett gammalt. Dynamiken i äktenskapet mellan Yaari och Daniela är hela ständigt närvarande i berättelsen trots att de nästan aldrig träffas eller pratar med varandra.

Lika många gånger som jag tycker boken är problematisk tycker jag att den är intressant. Problemet med hissen lyckas bli både en teknisk och en kulturell fråga om ansvar. Varje konflikt som dyker upp i boken verkar för övrigt leda till en ny snårig konflikt. Danielas resa skulle kunna utgöra en 400-sidig roman bara den. Det är min favoritdel, kanske för att jag gillar henne mest och för att hon pendlar mellan att frigöra sig från sin man samt att längta till den trygghet som det innebär för henne att vara underordnad sin man (en ordning hon även förebrår sin man för att inte ha upprätthållit).

Jag känner många gånger att jag skulle behöva en bokcirkel om den här boken. Och att den borde vara hundra sidor, och en hel del stickspår, kortare.

Jag pendlar mellan att tänka på berättelsen som en metafor för politiska frågor samt en beskrivning av krocken mellan ett nytt förhållningssätt av världen och ett gammalt berättat genom väldigt konkreta vardagliga familjesituationer. Dynamiken i äktenskapet mellan Yaari och Daniela är hela ständigt närvarande i berättelsen trots att de nästan aldrig träffas eller pratar med varandra under den långa vecka som skildras innan det är dags att tända det åttonde ljuset.

Brombergs 2012 (på sv. På Hebreiska 2006)
ISBN: 9789173374293 Sidor: 396
Översättning: Boo Cassel
Omslag: Anders Timrén
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Ebok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

Kod 400 – Sophie Divry

Drömbokhandeln som ges ut på [sekwa] är en bok som jag tycker att alla ska läsa. Det var den boken som drog in mig i förlagets monter på bokmässan i år och alltså den bok som ledde mig fram till en annan bok om böcker (vad roligt om denna “genre” kommer bli återkommande i [sekwa]:s utgivning).

Kod 400 är en debutroman på 93 sidor som jag sträckläste men som jag inte skulle rekommendera utan en brasklapp.

Den är en lång monolog som utspelar sig en tidig morgon innan biblioteket har öppnat. En besökare har somnat i ett av källarutrymmena och blivit kvar över natten. Det är till denna person (men mellan raderna såklart till läsaren av boken) som monologen riktar sig.

Den handlar om vardagen på ett bibliotek. Om koderna i klassificeringssystemet, om de olika typer som besöker biblioteket och rent allmänt om synen på bildning och kultur utifrån en bildad (och stundtals reaktionär) människas perspektiv med hjärtat på rätt ställe.

Stanley Kubrick  sa en gång i en dokumentär jag såg att det inte är bra att göra film av fantastiska böcker, då finns det ingen anledning att göra dem till film, då kan det bara bli sämre. Lite så tänker jag med den här boken. Den är nog bra för att läsa. Den har något som jag gillar. Men tilltalet till läsaren tycker jag inte riktigt fungerar. Och jag engageras inte alls av “kärlekshistorien” i boken. Jag tror den skulle göra sig oerhört mycket som en s.k. monodram, alltså en monolog på scen.

Hela läsningen satt jag och såg en föreställning framför mig på en scen fylld av bokhyllor. En Krapps sista band i ett öde bibliotek istället för i det öde arbetsrum där Samuel Beckets författare Krapp går runt och minns och klagar och är sorgsen och hånar och framkallar bitterljuva minnen.

Jag tänker mig att Stina Ekblad går runt där och rättar till böcker och berättar om de som flörtar på biblioteken och om hennes längtan att vara med, om tröttheten hon känner inför hierarkin på biblioteket och om det sorgliga i hur Kod 400 rationaliseras bort samt fascinationen för en 20+:are som kom på ett perfekt system för böcker.

Det är en bra text som behöver en inlevelse och kanske någon form av melankoli för att verkligen lyfta och som en genialisk skådespelare som Ekbland skulle kunna lägga till. Snälla svenska teatrar: ordna detta nu!

[sekwa] 2012
ISBN: 9789186480387 Sidor: 93
Översättare: Marianne Öjerskog
Omslag: Magnus Petersson
Danskt band (häftad): Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?