Romaner

Att ringa Clara – Anna Schulze

Jag trodde verkligen att detta skulle vara en dussinbok. Enligt baksidan ska det handla om vännerna Clara och Carolin. De har studerat på folkhögskola tillsammans och på musikhögskolan och varit så nära vänner man kan vara. Sen försvinner plötsligt Clara och går inte att få tag på. Lite deckaraktig tänkte jag, kanske spännande på ett sånt där halvexistensiellt Paul Auster-sätt fast att den utspelar sig på folkhögskola istället för i ett slott i behov av hussittning eller i en boho chic lägenhet i Brooklyn.

Men det är verkligen ingen dussinbok. Tillsammans med Alltings början är det här  den bästa bok jag läst i år. Jag njuter verkligen av varje sida.

Den är totalt fri från klichéer. Både när det gäller miljöbeskrivningar, dialog och karaktärer. Och inte en slentrianskildrad folkhögskola så långt ögat når.

Det är en berättelse ur Carolines perspektiv. Det är en berättelse om små detaljer. Hon vet hur hon ska göra, hon vet hur hon håller igång ett samtal, hon har en blick för sociala situationer, hon är en flitig och skicklig musiker. Ändå misslyckas hon med det sociala, med karriären som violinist. Med Clara upptäcker hon en annan värld. Både en kulturell och ekonomisk överklassverklighet hon inte begriper. Som hon ömsom avundas och äcklas av.

Det är en berättelse om en vänskap som är lika skickligt beskriven och detaljerad som den är mystisk, som Charles och Sebastians vänskap i Evelyn Waughs Brideshead Revisited.  Den delar även många bokstavliga likheter. Berättaren, Carolina, är Charles Ryder på så många sätt. Hon är den rationella, den som kommer från en lägre klass, den som har emotionellt hämmade föräldrar, den som inte kan fungera utan vänskapen.

Clara är precis som Sebastian den barnsliga, den otroligt charmiga, den som har en familjs åsikter som en snara runt halsen hon vägrar att lyfta av sig, den som fascinerar, den som behöver omhändertagande, den som känner för mycket.

De avancerade musiktermer, som går som en röd tråd genom hela romanen är inget hinder för den okunnige (mig) utan snarare en otroligt skicklig glänta in i huvudpersonen Carolinas sätt att se världen. Som noter i ett musikstycke. Hon analyserar pauseringar i människors sätt att tala. Deras intonationer. Det är tekniken hon behärskar, såväl i musiken som i det övriga livet. När tekniken ska omsättas i framträdande misslyckas hon.

Varje gång. Utom när hon är med Clara. Och hon är försvunnen.

Wahlström & Widstrand 2011
ISBN: 9789146220930 Sidor: 335
Omslag: Sara R. Acedo
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Pocketshop
Ebok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?

Moderna tider i Kinna – Uppläsning av Karolina Ramqvist och Niklas Mesaros.

Tävlingen är flyttad hit: http://www.marcusbiblioteket.com/?p=3973

Kvällens premiär: första gången jag sportade min tygkasse (hade med mig två böcker för signering).

Kvällens nästanpremiär: andra gången någonsin (!) som Ramqvist läste offentligt ur Alltings början. Och jag var där!!!!!!!

Kvällens hot: om det blir ljudbok av Alltings början kommer jag starta ett medborgargarde mot förlaget om inte Ramqvist själv får stå för uppläsningen (många i publiken blundade till och med, med ett leende på läpparna, under uppläsningen, så bra är hon).

Kvällens märkligaste: – “Dig är jag lite nyfiken på.” En av kvinnorna, som jag tror var involverad i arrangemanget (och cirka dubbelt så gammal som mig), approachar mig oväntat.

Kvällens märkligaste #2: – “Varför då?” Utbrister jag skrämt och förvånat.

Kvällens märkligaste #3: Jag får inget svar, men däremot en broschyr om kulturevenemang i Kinna.

Kvällens katarsis: Jag får veta att boken om glasögonbjörnar som jag aldrig lyckades hitta, trots timmar av letande inför sammanställandet av den kompletta litteraturlistan, är en fiktiv roman. Aaaah…

Kvällens David Beckham: Niklas Mesaros, poetry slam-mästare – talangfull, deffad och trevlig i vitt linne med snygga tatueringar.

Kvällens varmaste: stämningen på Café skrädderiet var enormt familjär och trevlig.

Kvällens föregå-med-gott-exempel: Efter uppläsningen fick Ramqvist och Mesaros ingen glaskonst som tack, inte heller blommor, inte heller någon lokalproducerad souvenir. De fick en kasse med böcker av biblioteket! Så ska det se ut.

Kvällens snällaste: JAG! Eftersom jag hade med mig Flickvännen och Alltings början och ville stå i signeringskön utan att känna mig som en snålgubbe så valde jag att stödja evenemanget genom att köpa ännu ett ex. av Alltings början, till någon av mina besökare, som Karolina Ramqvist signerade dessutom!!!

Tävlingen är flyttad hit: http://www.marcusbiblioteket.com/?p=3973

Det enda du behöver göra för att ha chans att vinna den är att skriva en kommentar med ditt namn och emailadress (adressen kan  bara jag se) samt vilken bok du mest ser fram emot att läsa i höst. Det kan vara en bok som ges ut i höst. Det kan vara en bok som du sparat till hösten eftersom det trots allt är den bästa årstiden för böcker.

Skriv gärna lite kort om varför du ser fram emot just den boken. Det behöver inte vara rim eller nåt spektakulärt. Bara ett vanligt hederligt boktips.

Tävlingen pågår fram till fredag 7/9 kl. 12:00. Vinnaren publiceras på bloggen tillsammans med motivering.

PS. Imorgon är Ramqvist och Mesaros i Göteborg, och därefter i Åmål: www.poesiochprosa.se

Rekviem för en vanskapt – Mattias Hagberg

Mattias Hagbergs debutroman är en liten bok om stora monster. Monstren i boken övertalar fattiga människor att, om inte sälja, så åtminstone hyra ut, sitt barn till ett kringresande sällskap vars medlemmar är slavar under fascinationens drift hos andra.

Människor som fötts med genetiska mutationer som gjort de kortväxta, håriga eller långa beskrivs som omänskliga när de tas upp på scen och deras bakgrunder förvanskas i överdrivna berättelser för att göra det hela mer spännande.

Stor-Stina som hon kallas är 210 cm lång, vilket är ovanligt i sig, men dessutom är hon född av en same vilka beskrivs som mörka och kortväxta av såväl vetenskapsmän som av “tämjaren” själv: Wolfgang Wolfenstein.

Kanske har Stinas mor blivit skrämd av sin egen skugga när hon var havande. Eller så är det ett straff från gud för att samerna fortsatt med sina “hedniska riter” trots att den kristna kyrkan gjort allt för att utrota den tro som finns hos Sveriges urbefolkning.

Det går att läsa berättelsen, som är skriven i korta och välskrivna kapitel, som en berättelse om hur klassamhälle och maktmissbruk. Vetenskapsmän och religiösa ledare som utnyttjar fattiga genom ett legaliserat slaveri eftersom de bestämmer vad som är rätt och riktigt. Det är snyggt och med små medel beskrivet hur lika de fördomsfulla religiösa människorna i norr är det uttråkade borgerskapets sensationslystna hunger efter “vetenskap” ute på kontinenten.

Det går att läsa berättelsen som en beskrivning av det odödliga patriarkatet där män anser sig kunna köpa rätten till kvinnors kroppar av andra män (scenen med den afrikanska kvinnan är vidrig utan att bli grafisk som i många övergreppskildringar).

Jag tänker under läsningen på människor idag som flyttar till Sverige och jobbar i perioder (eller permanent) med t.ex. städning, bärplockning eller hamnarbete och får slavlöner med motivering att “det är mycket för dom”. Det gör det på något sätt värre att man i de fallen, precis som i fallet med Stina ser sig som välgörare.

Stina ombeds hålla käft på scen trots att hon kan är smart och vältalig. Hon förvägras kristen begravning trots att hon kan bibeln bättre än de flesta.

Att Hagberg valt romanen som form är lysande. Han kan hoppa fram och tillbaka mellan berättarperspektiv och utan att det blir fånigt eller övertydligt använder han sig av norrländsk dialekt här och var som gör mig sjuk av nostalgi och hemlängtan i egenskap av Norrbottning i exil.

Men “Rekviem” tycker jag är fel ord att använda. Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks var ett rekviem över de fruktansvärda  saker hon utsattes för. Hagbergs bok är mer återhållsam än de rekviem jag hört. Mer som en sorgsen nocturne av Chopin. En melankolisk men återhållsam berättelse om det mörker som helt vanliga människor är kapabel till i jakt på status eller underhållning.

ATLAS 2012
ISBN: 917389415X Sidor: 172
Omslag: Håkan Liljemärker
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?

Illdåd – Thomas Eriksson

Anledningen till att jag ville läsa den här är att författaren Thomas Eriksson är konsult i beteendevetenskap precis som sin huvudperson Alex King. Listan på liknande framgångsrika upplägg innehåller t.ex. Liza Marklunds Annika Bengtzon som är journalist precis som sin upphovskvinna, Leif GW Persson skriver bra om polisers vardag mycket tack vare sitt jobb inom polismyndigheten, Jan Guillou tror precis som sin Hamilton att han är en allvetande superhjälte och så vidare.

Därför blir jag väldigt besviken på delarna om Alex som knappt innehåller någon beteendevetenskap alls. Han har ett stort hjärta, väljer att prioritera ett brottsoffers rättegång istället för att bara ta ett till välbetalt jobb på konsultfirman. Men han gör inte speciellt mycket mer än att konstatera vad olika människor är för färg enligt en beteendevetenskaplig metod som kallas DISC (Booze’n’books har en bra modell av färgerna i recensionen av Erikssons debutroman). Hans expertis stannar vid konstateranden som alla är variationer på “Han är röd”eller “Hon är gul”.

Jaha, känner man. Och märkligt nog verkar de andra karaktärerna i boken känna så också.

Ibland ger han även tips som att man ska sätta upp ett mål för sig själv och att man ska tro på sig själv. Han är definitivt en av de good guys i boken och bitvis väldigt välskriven karaktär men hans coachningar av åklagare och offer är över på några meningar.

Med det sagt tycker jag ändå att det är en läsvärd bok på grund av spänningsgraden som Eriksson får till, trots att nästan hela boken utspelar sig i förhörsrum, rättssal, polisstation och i andra stillasittande miljöer. Jag längtade efter att läsa mer hela tiden. Förhören i början av boken tycker jag är de som är alla bäst skrivna. Som läsare blir jag upprymd av den skickliga utfrågningen av de fyra våldtäktsmännen. Jag fick en klump i halsen av Saras känsla av att vara den anklagade i rättegången.

Det jag hade hoppats på var beteendevetenskap som CSI-metod men det jag tyckte var mer mest intressant var partierna om Johanna, en av de ideella stödpersonerna på Brottsofferjouren. Det är en av många saker som gör en arg när man läser, varför ett sånt viktigt arbete inte värderas högre.

Har man läst Katarina Wennstams två fackböcker om samhällets syn på våldtäkt är det intet nytt under solen. Tror man däremot fortfarande att vi är ett jämställt land med rättssäkerhet är detta en bra gnista för att tända den eld av ilska man känner ju mer man läser och sedan söka sig vidare till Wennstams böcker.

Gillar man deckare så rekommenderar jag den absolut med en fråga att fundera på efter läsningen: gör inte författaren exakt det med sin huvudperson som han kritiserar i romanen? Det vill säga: fokuserar på hennes beteenden och bakgrund innan brottet begås. Jag önskar att förövarnas liv och bakgrund fått några sidor de också.

Damm förlag 2012
ISBN: 9789173517928 Sidor: 441
Omslag: Maria Sundberg 
Bokus inb. ebok, Adlibris inb. ebok
Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?

Lord of the fula bokomslag

Med anledning av att jag precis upptäckt fantastiska Bibblan svarar på twitter och tack vare dem hittat det jätteroliga inlägget med medföljande jätteroliga kommentarstråden hos Bokhora: http://bokhora.se/2009/fredagsfragan-v-13-fulaste-omslaget/ som jag helt missat tidigare.

He’s back! Lagom till bokmässan? But of course! Intet nytt under solen osv. Men något har förändrats. Omslaget! I Ordets makt och vanmakt skriver Guillou om hur grafisk formgivning var något som tyvärr hela redaktionen hade en åsikt om eftersom det sällan blir bra när man har stormöte på redaktioner för att hitta en gyllene medelväg. Leva somman lär är som bekant svårare än det låter.

Om man tittar på de 1,6 miljoner böcker Guillou gett ut sen romandebuten med Om kriget kommer (Piratförlagets jurister tittar för övrigt just nu på om de kan köpa loss klubbnamnet från Alexandra Charles för att starta en Guillouportal likt Pottermore) så får man ont i ögonen. Pengar rullar in som de ska men det är inte mycket till ögongodis. Jag orkar inte ens gå in på det i detalj men ni vet ju vad jag pratar om. Det är inte briljant men tack vare Eric Thunfors (Fallet Vincent Franke, Finns inte på kartan m.fl) finns det i alla fall en teoretisk möjlighet att man skulle kunna med att låta boken ligga framme på soffbordet.

Jag inser att Piratförlaget tvingat Thunfors att använda sig av det där typsnittet som författarens namn står i. Men till nästa omslag tycker jag vi startar en kickstarter-sida för att täcka de advokatkostnader som kommer uppstå när formgivaren “råkar” skicka en omslagsfil utan just det typsnittet till tryckeriet.

PS. Piratförlaget har gjort om formgivningen på sin hemsida. Big up!