Själens blåmärken – Françoise Sagan
“Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt.”
Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren “böcker om böcker”. Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.
Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att “umgås” med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.
Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.
På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som “karaktären” Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.
Albert Bonniers förlag 1973
ISBN: 9100382663 Sidor: 166
Översättare: Britt Arenander
Omslag: Bo Bergling
Finns ej som ny i svenska nätbutiker.
Begagnad på Bokbörsen
Finns den inne på biblioteket?
Augustpriset, politiken och gissningen
Nu är det bara några timmar kvar till tillkännagivandet av de augustvinnarna. Jag har hunnit läsa fem av de sex nominerade i den skönlitterära klassen. Det känns lite som ett nederlag att jag inte hann läsa klart Göran Rosenbergs roman men jag tycker mig ändå ha nog på fötterna för att gissa.
Alla böcker är läsvärda. Det kan jag börja med att säga. Väldigt bra dessutom!
Har det varit något tema i år så har det varit politik tycker jag. Feminism, ekonomi, socialdemokrati, kommunism, svartarbete, arbetsmarknadens villkor osv. är nästan som karaktärer i sig själva.
Klassperspektivet är närvarande och tydligt i varje roman jag läst. Ibland är det subtilt insprängt i detaljer, t.ex. i Springa med årors läkarfamiljs ordförråd som skiljer dem från berättarjagets och hennes pappas. Ibland skriks det ut som i Medealand.
Den ohyggliga men alldeles “normala” eller åtminstone vardagliga värld som skildras i Ingenbarnsland är som ett Lars Tunbjörk-foto som får en att vända bort huvudet. Vi vet att det ser ut sådär som i blixtbilderna som lyser upp varenda liten fulhet framför kameran men vi orkar inte med att tänka på det. Just därför bör vi bli påminda om det.
Den skildrar invandrares vardag, en fattig familjs vardag och en ung tjejs vardag. Ett tretal av egenskaper som inte direkt underlättar att undfly det som Moderaterna kallar för “utanförskap”. Allt skildrat på ett sätt som gör det privata politiskt utan att bli tråkigt med pekpinnar.
Att val av praktikplats på mellanstadiet kunde skildras så sorgligt och politiskt på samma gång trodde jag aldrig.
Jag tycker den är så pass bra att den även kan fungera som ungdomsbok. Jag tycker den är så pass bra språkligt att minst 5/10 elever i normal grundskoleklass kommer börja skriva dikter. Och med lite lärarstöd så kommer även yngre tonåringar att kunna genomskåda det ruttna klassystem vi har och dessutom få sig några skratt på köpet.
Jag tror med andra ord att Ingenbarnsland kommer att vinna.
Det är både den bok jag tror kommer att vinna och också den jag hoppas på även om den faktiskt inte var min absoluta favorit. Här är min rankning över de jag gillade bäst och länk till recension:
1. Medealand och andra pjäser
2. Springa med åror
3. Ingenbarnsland
4. Sång till den storm som ska komma
5. En storm kom från paradiset
Springa med åror – Cilla Naumann
Jag är tacksam för att jag så gott som alltid läser ut en bok jag börjat på oavsett kvalitet. En del läsare verkar ha riktlinjer av typen “är den inte bra efter 30, 50, 100 sidor lägger jag ner”. Det har jag all respekt för. Även om jag varit en av dessa hade jag inte hade slutat läsa Springa med åror. Men till er som ger en bok X antal sidor vill jag säga: fortsätt läsa den här även om ni inte imponeras av början.
Tematiskt påminner den här romanen om Evelyn Waughs klassiker Brideshead Revisited.
Första halvan är en ganska vacker och lågmäld berättelse om “barndomsmysteriets förhäxade historieskrivning”.
En bonde säljer av den första biten av sin mark, en familj bestående av en läkare, en hemmafru och en dotter i samma ålder som bondens dotter flytter in i det gamla stallet. De låtsas sova över hos varandra inför föräldrarna men tar istället hand om sig själva och växer under flera somrar upp. De ger varandra samma typ av flykt som Charles Ryder och Sebastian Flyte i Brideshead ger varandra, med den skillnaden att det är läkardottern Johanna som flyr in bondedottern Monikas värld. Hon gör sig av med rädslorna och renligheten och ordentligheten hon vuxit upp med. Hon fascineras av allt som finns i Monikas och hennes pappas värld.
Storstadsfamiljen och deras liv beskrivs snarare som lite fånigt.
“[…] allt i Johannas familj tycks ha en okänd finess.”
“Det finns en värld för dem som har semester och en annan för dem som inte har det.”
Efter halva boken vänder berättelsen och jag ska inte spoila den för mycket. Men Monika växer upp till ett liv som ingen förväntar sig. Löften från barndomen bryts och de båda flickorna kliver som vuxna i viss mån tillbaka till den berättelse som stakats ut åt dem. Det var länge sen jag läste en lika intressant skildring av mödraskap.
Det är en lågmäld roman på det sätt som alla Clara Schulze- och Linn Ullman-fans borde gilla. Omslaget av boken som är en målning av Karin Broos är kanske det mest briljanta bildval i år på ett svenskt omslag. Det känns som en fantasi kring personerna i tavlan. Och Monikas sätt att se tillbaka på sin uppväxt är med samma perspektiv, var allt en fantasi, en vacker berättelse som lika mycket står ivägen för ens liv som det berikat det?
Boken har bara en svaghet: att den inte innehåller fler biblioteksscener.
Albert Bonniers Förlag 2012
ISBN: 9789100127756 Sidor: 256
Omslag: Thomas Pettersson
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris,
Finns den inne på biblioteket?
Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson
Äntligen en en bra uppväxtskildring! Det var ett tag sen jag läste en sån. Äntligen en som varken är vackert sorgsen slash skört prosalyrisk eller rakt upp och ner wikipediaredovisande om den typiska alkoholistuppväxten eller något liknande hemskt.
Ingenbarnsland lyfter de höjder den gör tack vare Hetekivi Olssons språk som är unikt och som gör huvudpersonen levande redan på första sidan. “Ranelidskan” är lika död som latin i jämförelse. Det är en äckligt ful värld som är förstörd och förstör de invånare som växer upp där. Den råkar heta Gårdsten i just den här romanen men jag tror många känner igen sig i den.
Exempel på Hetekiviskan: frankensteinfuckyoufinger, sandgranatfläckar, tändarbrända, rumpnerven, ungpundarna, skallskinnet, spysoppa, snattarfickorna, svartsjukesvetttet.
Omgivningen är grov och ful och äcklig och Miira försöker få övertaget mot den genom sina ord och sitt. sätt att ta tillbaka sin värdighet efter kränkningar.
“Hon stannade inte. Skulle aldrig mer gå till en gynekolog. Om hon måste veta mer om rumprotning för att bli läkare skulle hon bli konstnär istället. Eller nej. Hon skulle skolka från läkarlektionerna som handlade om det.”
Språket bidrar märkligt nog både all den misär som Miira upplever men också till all den humor som finns i boken (jag skrattar sällan högt när jag läser men gjorde det åtminstone en handfull gånger nu). Boken är också full av små oväntade stickspår om t.ex. de nya grannarna som torteras av Jason i Fredagen den 13:e och om hur det verkar som att Freddy Krueger flyttat från Elm Street och nu är sambo med Jason.
Boken går igenom åren mellan låg- och högstadie och skildrar fester, betygshets, språkresor och extrajobb. Men inte på det sätt som en är van att läsa om dem. Tack gode gud för det.
Det är en på riktigt en historia om klasstillhörighet och sakta sakta börja Miira upptäcka hur bland annat hennes invandrarstatus och könstillhörighet sätter tjocka järnrör i hjulet för henne av lärare, grannar, klasskompisar och föräldrar. Ändå finns det inget självömkande eller anklagande. Jag måste göra en stor shout out till Booze’n’books som gjorde mig uppmärksam på det politiska perspektivet.
I de yngre åren ser Miira framför sig “Gunnaredsgänget” som den kraft som försöker stoppa henne, ett fåtal människor på kommunen (som hon givetvis bombhotar med all rätt). En kraft som sakta verkar vara större och som är ute efter henne.
Jag önskar jag läst den här när jag var 14 så jag fått känna igen mig i all frustration. Nu blir jag nedslagen. Och imponerad av att detta är en debutroman och inte bok nummer tio i ett redan lysande författarskap.
Norstedts 2011
ISBN: 9789113038544 Sidor: 332
Omslag: Sara R. Acedo
Inbunden: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Finns den inne på biblioteket?
… Read More
De bortglömda – Sara Blædel
Det här är en bok jag fått genom Booked där medlemmar får möjlighet att läsa nya böcker. I gengäld förbinder man sig att skriva om boken på sin blogg, twitter eller facebook. Jag tycker att företaget har haft hög integritet redan från början trots att jag från början tyckte att idén att “sälja” word of mouth-marknadsföring till förlag verkade tveksam. Ett exempel på den integriteten är att Booked framhåller negativa omdömen från läsarna lika ofta som positiva. Det har undvikit att bli tråkigt på ett selektivt “[…]-blurbigt” sätt och istället blivit som en minibokcirkel.
Därför har jag varit mån om att inte förverka min chans att fortsätta få böcker därifrån. Men 2 dagar innan deadline för att lämna omdöme hade jag inte läst en sida och var sjukt stressad. Jag läser så himla långsamt och var rädd för att inte hinna läsa (snabbläsare: varsågod att rynka på näsan åt att jag svettas över 300 sidor på 2 dagar).
Men samma kväll läste jag mer än halva boken. En kvinna med ett stort ärr över ansiktet hittas död i en skog. Ingen anmälan om en försvunnen kvinna med det signalementet finns. Därefter börjar det dyka upp lik efter lik och ytterligare försvinnanden i samma område. Och sen kommer en rad av klichéer: tvillingsystrar som är så nära att de aldrig varit ifrån varandra, mystiska slutna institutioner, grova våldtäkter, alkoholiserade poliser och en snokande reporter.
Men den är bra skriven och fint översatt av Ninni Holmqvist (som skrivit en gammal gymnasiefavvobok of mine: Kostym) och trots klichéerna väldigt spännande. Huvudpersonen Louise Ricks familjeliv och historia engagerar mig inte speciellt mycket men det gör tvillingarnas. Jag fastnar oerhört mycket för Lisemettes historia. Jag blir hela tiden påmind om när jag besökte “Psykmuséet” [sic!] i Västervik för några år sen och såg alla hemska apparater för elchocker och anordningar för att låsa fast patienterna där [sick!]. Då fick jag även prata med en gammal mentalskötare (som det kallades då) som upprepade en mening som förekommer i olika varianter i De bortglömda: “Det var en annan tid då”. Det gör det extra obehagligt för mig eftersom jag ser framför mig uppehållsrummet i Västervik med den obehagliga konsten som patienter gjort där. Det var allt från motiv som upprepades om och om igen till broderade meningar om ångest i spretiga bokstäver. Boken känns efter det besöket otroligt otäck.
Att det är del 7 i bokserien om Louise Rick märks nästan inte alls och jag som inte läst de tidigare hade inga problem med att hänga med. Det skulle lika gärna kunna vara den första delen.
Sammanfattningsvis: Ingen extraordinär historia men trots det en väldigt spännande bladvändare. Jag fastnar inte för utredarna men den går snabbt att läsa och historien om tvillingarna berör mig.
Bonusmaterial: P1 har precis sänt ett program om just “bortglömda” familjemedlemmar som jag kommer lyssna på idag. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/115844?programid=2068
Massolit förlag 2012
ISBN: 9789186649906 Sidor: 304
Översättning från danska: Ninni Holmqvist
Omslag: Sofia Scheutz
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Pocket (kommer i april): Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek?
