Musik

Misslyckandets mystik gånger två

Såg dokumentären om Bruce Springsteens album The Promise. Måste säga att jag inte blev ett dugg berörd. Kanske för att jag är en Nebraska-kille. Men kanske också för att den handlade om en succé och till och med de problem som Bruce & Co. hade blev liksom en färgglad del av succén eftersom man vet att den sålt hundra miljarders miljoner exemplar.

Intressantare då med talangfulla människor som trots sina mästerverk inte lyckas.

Tennesse Williams har enligt Wikipedia sagt följande om Revolutionary Road (som jag just nu läser):

“Here is more than fine writing; here is what, added to fine writing, makes a book come immediately, intensely and brilliantly alive. If more is needed to make a masterpiece in modern American fiction, I am sure I don’t know what it is.”

Ändå  blev det aldrig någon berömmelse eller kommersiella framgångar för Richard Yates under hans livstid. Han hade samma blick och komplexa analys av 50- och 60-talet som Matthew Weiner idag har gett oss via Mad Men. Bara det att Yates var så skarp under tiden det pågick.

Världen var inte redo, han var före sin tid. Det känns som hemska plattityder när det gäller en människas livsverk. Kanske är det talande för att det inte finns något svar när man griper efter såna klyschor.

Kollade på filmen om metalbandet Anvil imorse. Ett band som hyllas av metalvärldens alla stora figurer tydligen men som under trettio år aldrig slagit igenom. Sångaren kör ut bananer och annat för att försörja sig och konstaterar besviket att han är uppfostrad till att vara artig och nu ligger det honom till last när han tar ett extrajobb som telefonförsäljare av solglasögon (identiska med de som Neo bar i Matrix, vilket är ett av de säljargument som framföras aggressivt).

Vad är det som gör att vissa band slår igenom och andra inte? De försöker resonera sig fram till det i filmen. Dåligt ljud, dåligt management, otur, konflikter osv. Samtidigt kan man hitta band som lyckats sälja miljoner skivor trots alla dessa hinder på vägen.

Extra intressant att Frank Wheeler i RR under hela sin ungdom fått höra vilken ljus framtid han har framför sig, men det händer aldrig, den här generella talangen som alla ser blir en märklig symbol för både Yates och Anvil. Alla ser att det här är någon alldeles speciell. Han känner det själv. Men ingenting händer. Och känslan av att vara ett löfte, oavsett om det gäller Yates eller metalbandet Anvil blir efter ett tag en källa till bitterhet och hinder i livet för att göra något annat. Och hemskt nog – en berättelse i sig värd att skildra.

The big four – Kulturelitens katarsis

Satt spikad framför Metallicakonserten igår och dess försnack. PSL gav lite nobelfeststämning fast det var inte klänningar och tal som dissekerades utan läderarmband med nitars plötsliga försvinnanden från handleder samt satanistiska texters vara och inte vara i de olika banden.

Ika Johannessson, denna legend och gigant, var där och var som vanligt smart och intressant, och verkade så entusiastisk att hon svor lite då och då. Bra!

Jag har vuxit upp med P3 pop och hennes musikläggning i S.P.U.N.G. och trott hon varit indie 4 life så för mig kom hon ut och inte bara det, hon kommer med en bok om metal i höst med titeln Blod Eld Död.

Läser även att Anton Corbijn var i Göteborg för att hänga med bandet och fotografera dem med Lou Reed, som också var där.

Hur många frilansande kulturskribenter letar fram sitt guitar hero idag precis som jag? Hur många slår på Bandit Rock i bilen istället för P1:s analyser av kommande ship to gaza?

Hela kulturvärlden verka vara besatta av thrash metal eller fräsh-metal som det tydligen ska uttalas vilket jag lärde mig igår. Där jag kommer ifrån sa vi att allt med elgitarrer var hårdrock. Men jag är ju från Kalix å andra sidan…

Lokkoparadoxen

Bara Andres Lokko kommer undan med att ställa följande fråga 2011:

“Men du verkar väldigt bekväm i din persona idag?”

Persona?! Är det kollationering på Fårö eller är det en lunch på PA&Co.?

Lite extra fantastiskt eftersom det verkar vara sagt helt utan distans och ironi trots medlemskap i Killinggänget.  Senast vi hörde det ordet var 1966. Förmodligen får vi vänta 45 år till innan vi hör det igen.

Jag vill även tacka för att Lokko tar det första lilla steget till en revival av “göra- konstig-handplacering-i-huvudhöjd-på-fotografier”. Det var ett tag sen vi såg sån i kulturlivet tråkigt nog.

Även där en koppling till 1966 då en av mästarna i denna bortglömda poseringskonst slog igenom totalt med Med kallt blod: Truman Capote. Han tog verkligen denna konst till perfektion. Seså, iväg nu till spegeln och börja öva om du vill vara totalt rätt på nästa poesiuppläsnings mingebilder.

Här är intervjun: http://city.se/kulturen/2011/05/26/man-som-alskar/

Kristofer Åström Live

Jag går sällan på konsert men Kristofer Åström är en av mina absoluta favoriter och att han kom till Alingsås ikväll var ju otroligt roligt så självklart gick jag! Har sett honom flera gånger på olika platser i Sverige men genom åren men denna var den sydligaste.

Av någon anledning blir jag alltid väldigt nervös när jag ska gå på konserter, jag trodde att det hade försvunnit nu eftersom jag tyckt att jag blivit mindre nervös för att tala inför folk exempelvis på föredrag inför skolan, konstigt då att jag blir nervös när jag inte ska göra något, bara lyssna. Har säkert att göra med att jag nästan bara går och ser såna som är mina idoler när jag väl går och ser något och då vill jag för dennes skull att publiken ska vara bra, ljudet i lokalen bra, fin stämning osv.

Jag kunde hur som helst snabbt slappna av och Kristofer Åström spelade magiskt bra låtar från sin kommande skiva och några klassiker från tidigare skivor. Jag hade försökt arbeta upp mod att önska någon av mina gamla favoriter som extranummer, typ Poor young mans heart, What I came here eller Vällingklockan men han avslutade så djävulsk vackert med Frankie goes to Hollywoods The power of love att det inte fanns en möjlighet att jag skulle stamma sönder känslan efter den. Perfekt spelning!

Här är The power of love i youtubeversion för er som missade: http://www.youtube.com/watch?v=UjVj1dSJpxI

Och några fotografier jag tog:

Frank Sinatra has a cold

Har inte tagit mig för att läsa denna milsten inom journalistik förrän idag. Den är verkligen så bra som man hoppas på och man kan förstå att den var stilbildande 1966 när den publicerades.

Mytologiserande men känns ändå inte överdriven. De dåliga sidorna av den levande legenden får stå för sig, de bra för sig. Till en början tycker man att den kanske är lite lång för att vara en artikel, men den är snarare en väldigt kort och effektiv biografi. Det behövs inte 300 sidor när man skriver på det här sättet.

Hittade tyvärr ingen som var speciellt snyggt formgiven och originalet verkar inte finnas inskannat för nedladdning någonstans. Det här är något man riktigt kryper upp med så skriv ut den, blanda en drink i din mixer, tänd en cigarett med din guldtändare och sätt dig till rätta i Chesterfieldfotöljen.

http://www.randomhouse.com/kvpa/talese/essays/sinatra.html