Såg dokumentären om Bruce Springsteens album The Promise. Måste säga att jag inte blev ett dugg berörd. Kanske för att jag är en Nebraska-kille. Men kanske också för att den handlade om en succé och till och med de problem som Bruce & Co. hade blev liksom en färgglad del av succén eftersom man vet att den sålt hundra miljarders miljoner exemplar.

Intressantare då med talangfulla människor som trots sina mästerverk inte lyckas.

Tennesse Williams har enligt Wikipedia sagt följande om Revolutionary Road (som jag just nu läser):

“Here is more than fine writing; here is what, added to fine writing, makes a book come immediately, intensely and brilliantly alive. If more is needed to make a masterpiece in modern American fiction, I am sure I don’t know what it is.”

Ändå  blev det aldrig någon berömmelse eller kommersiella framgångar för Richard Yates under hans livstid. Han hade samma blick och komplexa analys av 50- och 60-talet som Matthew Weiner idag har gett oss via Mad Men. Bara det att Yates var så skarp under tiden det pågick.

Världen var inte redo, han var före sin tid. Det känns som hemska plattityder när det gäller en människas livsverk. Kanske är det talande för att det inte finns något svar när man griper efter såna klyschor.

Kollade på filmen om metalbandet Anvil imorse. Ett band som hyllas av metalvärldens alla stora figurer tydligen men som under trettio år aldrig slagit igenom. Sångaren kör ut bananer och annat för att försörja sig och konstaterar besviket att han är uppfostrad till att vara artig och nu ligger det honom till last när han tar ett extrajobb som telefonförsäljare av solglasögon (identiska med de som Neo bar i Matrix, vilket är ett av de säljargument som framföras aggressivt).

Vad är det som gör att vissa band slår igenom och andra inte? De försöker resonera sig fram till det i filmen. Dåligt ljud, dåligt management, otur, konflikter osv. Samtidigt kan man hitta band som lyckats sälja miljoner skivor trots alla dessa hinder på vägen.

Extra intressant att Frank Wheeler i RR under hela sin ungdom fått höra vilken ljus framtid han har framför sig, men det händer aldrig, den här generella talangen som alla ser blir en märklig symbol för både Yates och Anvil. Alla ser att det här är någon alldeles speciell. Han känner det själv. Men ingenting händer. Och känslan av att vara ett löfte, oavsett om det gäller Yates eller metalbandet Anvil blir efter ett tag en källa till bitterhet och hinder i livet för att göra något annat. Och hemskt nog – en berättelse i sig värd att skildra.