Fotografi

A conversation with Richard Prince / Gustave Flaubert

Richard Prince är en av de mest kända fotokonstnärerna i världen. Mycket tack vare hans cowboybilder. Dessa är fotograferade av Sam Abell och blev kända när Marlboro använde dessa för sina reklamkampanjer.

Sedan avfotograferades de av Prince och sattes i ett konstsammanhang. Det genererade bland annat en försäljning på auktion där ett av fotografierna såldes för 1 miljon dollar vilket då var rekord. Givetvis var många i förbannade över detta på samma sätt som man (läs: avundsjuka konstnärer) var förbannad när Damien Hirst började fylla sina konton med dollarmiljoner. Prince hade ju liksom inte ens tagit bilderna själv ska det vara konst va eller. Typ.

Jag har alltid varit fascinerad av Richard Prince hur som helst. Hade dock förväntat mig en massa mumbo-jumbo-konst-prat från honom men American Suburb X publicerade härom dagen en riktigt bra intervju som är förvånansvärt nere på jorden.

Det mest intressanta var det han säger om bikertjejerna, hur han gärna skulle vilja vara som de är. På samma sätt som Flaubert beskylldes, och åtalades, för att gestalta osedliga kvinnor med sin Madame Bovary kritiserar många Prince för att ha ett ovanifrånperspektiv och se ner på och förlöjliga kvinnorna i dessa bilder, kanske att han till och med hatar kvinnor.

Och så var det så enkelt som Flaubert sägs ha sagt: “Madame Bovary, c’est moi.”

http://www.americansuburbx.com/2011/04/interview-conversation-with-richard.html

Konstnärsmyten

Det som är det fantastiska med Just Kids av Patti Smith är att den innehåller ALLA konstnärsmyter man kan tänka sig. Chelsea hotel, stulna diktsamlingar, idoliserande av Rimbaud, pilgrimsresor till Paris/Rimbauds grav, LSD-rus, poesiuppläsningar, oändlig förekomst av orden konst och konstnär, brist på pengar men känsla av frihet, oväntande möten med Allens Ginsberg och många många beskrivningar av intressanta installationer.

Trots detta (som man har hört om tusen gånger) är det ändå intressant. Det blir inte navelskådande eller mytologiserande upphöjt eftersom hon samtidigt beskriver Mapplethorpes dåliga samvete över att inte kunna försörja sig, hennes misslyckade Rimbaudplagiat, hennes rädsla när hon kommer till New York, alla hennes extrajobb, hennes känsla av att inte kunna dela Mapplethorpes intressen, kontakten med familjen som många kring henne släppt och så vidare.

Hon tittar inte ner på den hon var och driver aldrig med sin historia. Hon upphöjer den inte heller till något den inte var.

Det är väldigt bra och jag antar att jag kommer att snöa in även på denna film när det sista sidorna är avklarade:  http://www.dreamoflifethemovie.com/trailer

Har du inte sett dokumentären om mecenaten Sam Wagstaff så är det obligatoriskt i dessa sammanhang. Han påverkade inte bara Smith och Mapplethorpe, han påverkade hela världens syn på fotografi som konst: http://www.blackwhitegray.com/

Piazza Cavour, what’s my life for?

Har väntat hela dagen på att få säga meningen “nej vettu jag flög ju in från Rom igår” men ingen möjlighet dök upp.

Hade textsamtal på skolan. En av kurskamraterna hade en plastgaffel i håruppsättningen. En annan en hög framför sig på bordet bestående av: en bok om zenbuddism, ett paket Lucky strike, ett nystan av ståltråd.

Jag tappade koncentrationen efter att vi dragit över tiden med en timma och läste Douglas Couplands fuck interviews-intervju med Morrissey i smyg på mobilen i hopp om att Rom skulle nämnas och att chocken mellan den eviga staden och konstskola i Göteborg inte skulle bli lika drastisk. http://www.guardian.co.uk/music/2006/mar/19/popandrock.morrissey

Har nu tagit en paus i filmen Network för att prata med Katrin i telefon, vad skönt att åtminstone vara i samma land som henne igen.

Ska se klart filmen och sen blir det sista sidorna i Patti Smiths Just kids. Vilken otroligt välskriven och imponerande bok! Finns ingen anledning att inte läsa den. Har aldrig berörts av varken Robert Mapplethorpes fotografier eller hennes musik men det kommer nog ändras nu.

Går ju inte att undvika att börja lyssna på hennes musik efter att ha läst meningar som “Jag valde kläder med samma iver som en statist klär sig inför en tagning av en fransk nya vågen-film.”

Tillbaka från Rom

Konstigt att jag vaknade i Rom imorse och nu sitter jag hemma vid mitt skrivbord. Tyvärr blev det inget bloggande från den eviga staden. Öppna snabba wlan är nog Roms enda svaga sida. I övrigt tycker jag det var fantastiskt.

Klev ut bara meter framför Fontana di Trevi varje morgon och vandrade runt bland tusenåriga broar, otroliga kyrkor, män med oklanderligt skräddarsydda kostymer, reklam för påvens helgonförklaring, den ena gränden vackrare än den andra, pizzerior som Morrissey besökt, nunnor som spanar upp mot himlen.  Herregud vilken stad!

Och jag har hunnit läsa en hel del också. Mer om det kommande dagar. Tack till alla som haft tålamod och fortsätter besöka!

Fotoauktion

Oavsett om man vill spekulera med hjälp av konst eller bara ha något fantastiskt att hänga på väggen så är det den första renodlade fotoauktionen som man ska spendera denna månads lön på. Räkna med rejäl värdestegring på mycket här under kommande decenniet: http://www.auktionsverket.se/dbk/rdbk_oversikt.asp?d=2011-05-04&at=n&sp=se&bm=T105&id=34323&snr=0

Intressant med de klassiska svenska namnen fram till de nutida som verkar vara lite av temat. Några böcker också. Hur de egentligen tänkte när de satte utropspris på Café Lehmitz ihop med Vännerna från Place Blanche på 1000kr kommer vi väl aldrig få veta, det paketet lär ju hamna på åtminstone 25.000kr. Jag blev rätt förvånad också över ett utropspris på Jacob Felländers verk med utropspris på 40.000kr, det låter lite mycket men där har jag inte lika bra koll.

Men sammanfattningsvis både konservativa och lite modigare val blandat i en mix som känns kul. Att jag träffat på åtminstone en handfull av de som har verk med på auktionen gör mig lite sådär skrytsamt nöjd. Även om jag inte har råd att ha dem på väggen har jag i alla fall skakat deras avtryckarhand.

De nutida eller halvt nutid känns ju helt klart roligast. Maria Miesenbergers familjealbum och Anders Krisars monokromer skulle jag inte tacka nej till. Inte heller nedanstående som jag faktiskt aldrig sett innan:

CHRISTOPHE VON HOHENBERG

TOVA MOZARD

Den bild jag snöat in mest på senaste veckorna är däremot inte ett fotografi även om den är fotorealistisk – Betty målad av Gerard Richter 1988. Tänk att ha den ovanför skrivbordet.