Det som är det fantastiska med Just Kids av Patti Smith är att den innehåller ALLA konstnärsmyter man kan tänka sig. Chelsea hotel, stulna diktsamlingar, idoliserande av Rimbaud, pilgrimsresor till Paris/Rimbauds grav, LSD-rus, poesiuppläsningar, oändlig förekomst av orden konst och konstnär, brist på pengar men känsla av frihet, oväntande möten med Allens Ginsberg och många många beskrivningar av intressanta installationer.

Trots detta (som man har hört om tusen gånger) är det ändå intressant. Det blir inte navelskådande eller mytologiserande upphöjt eftersom hon samtidigt beskriver Mapplethorpes dåliga samvete över att inte kunna försörja sig, hennes misslyckade Rimbaudplagiat, hennes rädsla när hon kommer till New York, alla hennes extrajobb, hennes känsla av att inte kunna dela Mapplethorpes intressen, kontakten med familjen som många kring henne släppt och så vidare.

Hon tittar inte ner på den hon var och driver aldrig med sin historia. Hon upphöjer den inte heller till något den inte var.

Det är väldigt bra och jag antar att jag kommer att snöa in även på denna film när det sista sidorna är avklarade:  http://www.dreamoflifethemovie.com/trailer

Har du inte sett dokumentären om mecenaten Sam Wagstaff så är det obligatoriskt i dessa sammanhang. Han påverkade inte bara Smith och Mapplethorpe, han påverkade hela världens syn på fotografi som konst: http://www.blackwhitegray.com/