Fotografi

David Beckham äter Pie and mash

“The worlds most famous man” är tillbaka i England och givetvis, som den arbetarklassgrabb han är, så har han saknat sin Pie and mash. Ganska standardaktigt “tillbaka till brottsplatsen”-upplägg på modefotograferingen; killen har hundratals miljoner på banken och är dessutom en stilikon, låt oss placera honom i Margiela-skjorta i ett helkaklat Pie and mash-hak.

(Den svenska motsvarigheten skulle väl vara Zlatan på kebabställe i Rosengård med lysrörsbelysning på omslaget av KING.)

Så långt allt rätt, kontrasten fungerar, jag tycker visserligen det är enkelt upplägg men ganska kul och snyggt. Men det är några klädbyten för mycket, det blir inte den här förlorade sonen-känslan riktigt, det hade kunnat räcka med två eller tre bilder från stället och sen åkt vidare och upplevt något annat typiskt engelsk. Inte ett klädbyte per kaffeklunk.

När man försöker leva sig in i storyn ser man liksom hakets ägare där bak i köket någonstans som suckar och säger till kocken: vafan ska han byta kläder nu igen, moset blir ju kallt.

Fast kanske är jag bara avundsjuk på den perfekta skäggstubben.

Mer bilder här: http://www.fantasticman.com/magazine/fantastic-man-13/

Från Storforsen till Vegas

Telefonsamtalet jag skrev om igår var en intervju med Norrbottenskuriren som publiceras idag. Otroligt nervöst men väldigt kul såklart. Och för några timmar ikväll får jag större plats än både Tomas Tranströmer och Paris Hilton.

http://www.kuriren.nu/kultur/Default.aspx?articleid=5894011

En kulturarbetares vardag del 2

Saker man gör som konstnär dagen innan utställning:

Läser bra ledare av Jenny Jewert http://www.dn.se/ledare/kolumner/stall-krav-pa-maten

Får oväntade samtal på spårvagnen som leder till black out och förhoppningsvis något kul (mer info om det imorgon)

Informerar oförberedd 30 volontärguider om egna konstverk.”Kort och koncist” har fått ett ansikte.

Betalar 30 kr för en kopp lipton te. Får frågan: är det mina fotografier? av killen i kassan när jag frågar om han ska på vernissagen

Håller en resehårfön från OBH Nordica mot en vägg för att få bort påklistrade ord.

Suckade vintern till våren

Har målat min vägg och lite på Anders vägg och lite på Lars vägg idag och då och då sneglat mot Mandis dörr så att ingen bär bort den.

Våran skotska curator har tagit titeln till vår utställning från en Gustaf Fröding-dikt från 1898. Bara den kombinationen borde ju vara reklam nog för att gå och se vår utställning på lördag! Första gången jag hörde titeln tyckte jag bara att den var märklig. Men nu tycker jag att den är både rolig och lysande på en och samma gång. Man kan se den som en uppvärmning inför majbrasesånger och videung. 

En vårvintervisa
“Smält min is,
låt min snö
gå i tö,”
suckade vintern till våren.

“Kanhända, kanhända om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker,” sjöng våren.

En kulturarbetares vardag

Interiör: Ruffiga gamla hamnlokaler. Betong. Färg på golvet. En dammig vask i ett hörn vittnar om att någon sorts drejningsaktivitet pågått där, kanske på kvällstid.

Ungefär 10 människor arbetar med utskick av examensutställning på Röda Sten. Detta jobb går ut på att lägga ett vernissagekort i ett kuvert, klistra fast en adresslapp från ett adressregister på kuvertet, försluta kuvertet och stämpla med en B-poststämpel. Cirka 1500 kuvert ska skickas ut.

En lite ovanlig adresslapp dyker upp, adresserad till Sveriges riksdag.

Jag: Nejmen titta vad roligt, hoppas han kommer på vernissagen.

Prominent dam ur vänföreningen: Varför då? Han begriper sig väl inte på kultur.

Jag: Jasså tror du inte, men det vore väl kul om han kom.

Pduv: Hmm.. Jasså nej jag tycker inte det. Vad ska han göra där? Gå runt och se sur ut?

Jag: Jamen han kanske blir lite gladare då om han kommer och tittar.

Tystnad råder. Vi fortsätter lägga kort i kuvert.

Pduv: Vart i norr kommer du ifrån då?

Jag: Kalix. Eller “lilla Sovjet” som det också kallas. Apropå politik.

Pduv: Ja det är ju skönt att någon plats är ren.

RIDÅ.