Bokomslag

Är du amerikan eller britt lille vän?

En rolig sida där amerikanska omslag jämförs med brittiska för en och samma titel. Här är några av jämförelserna:

http://www.themillions.com/2012/02/judging-books-by-their-covers-u-s-vs-u-k-3.html

http://www.themillions.com/2011/02/judging-books-by-their-covers-u-s-vs-u-k-2.html

http://www.themillions.com/2010/03/judging-books-by-their-covers-u-s-vs-u-k.html

Vem är Lolita? Att läsa en klassiker eller inte läsa en klassiker…

Jag borde ju verkligen läsa klassiker lite oftare. Och när jag googlar på omslagsdesigners, ständigt på jakt efter att bli amazed av snygga bokomslag, så är det en klassiker som återkommer gång på gång med nya varianter av omslag från jordens alla hörn samt i “re-design”-portfolios som nya förmågor som vill visa vad de kan lägger upp; Lolita av Vladimir Nabokov.

Bara mängden omslag i sig borde ju göra mig sugen på att läsa boken. Tänk vilken stor litteratur det måste vara som är upphov till så mycket grafisk fantasi! Men 99% av alla Lolita-omslag gör mig bara arg, hysterisk, besviken och trött så jag sätter aldrig upp den på att-läsa-listan.

Tydligast blir det när jag hittar en sida som jämför ett Playboy-omslag med ett Lolitaomslag. Då blir det oerhört svårt att veta vad som varit tanken. I övrigt är det många trosor, ben, klubbor. Är det ett smart sätt att förhöja identifikationen med huvudpersonen Humbert Humbert eller bara exempel på den seglivande myten om att “sex säljer”?

Det enda “kritiska” omslaget jag hittar finns det faktiskt en fjäril i, den med pistolen. Även hårsnodden är ju ett ganska otäckt omslag. Men som sagt, det mesta är rätt tråkig tittning.

Det kan vara ett effektivt sätt att berätta om övergrepp, tabun, moral, sexuallagar osv. genom att beskriva dem ur förövarens/tabubrytarens synvinkel på ett sånt sätt att läsaren identifierar sig och därmed också tvingas ifrågasätta sig själv när illusionen senare bryts. “Jag identifierade mig med den här personen som sen gick över gränsen, vad säger det om mig osv.”

Nu har jag som sagt inte läst boken och vet inte om det här är något som Nabokov sysslar med i boken, men oavsett vilket så tycker jag det är märkligt att så många omslag fokuserar på den 12-åriga flickan som någon sorts sexig poster girl. Är hon inte 12 år i boken liksom? Romankaraktärer måste inte, och SKA inte heller, vara politiskt korrekta. De ska bryta lagar, döda, vara otrogna, ljuga, ha livslögner, smitta folk med elaka virus, konspirera om makt, avlyssna familjemedlemmar, tänka skamfulla tankar, hata, älska fel personer, dricka för mycket, ligga under täcket i dagar i ett mörkt rum och gråta och så vidare och så vidare.

Litteraturen i sig har jag ingen åsikt om i det här fallet. (Det kommer jag dock snart ha, jag har fått pepp på twitter om att den är läsvärd). Men jag blir lite misstänksam av alla “sexiga” omslag till Lolita. Det är ju ingen Fifty Shades-historia där två vuxna människor pratar kring varandras sexuella gränser innan de lever ut dem och där man sen kan diskutera maktförhållanden och könsroller och så vidare om man vill.

Kan en roman vara genialisk även utan begåvade läsare? Hur många har köpt Lolita genom åren och läst den som erotika?  Kommer även Moodyssons Lilja 4-ever och Wennstams Flickan och skulden få sexiga omslag om 50 år när ansökningsproverna till HDK och Konstfack ska in?

Pelle Metare hjärta Jens Lapidus – En fallstudie

Dom är överallt.

I tidningen hur dem under fotografier, i reklam hittar du dem på fotografier och illustrationer och i bokvärlden hittar du en sån på omslaget: en Pelle-metare.

Tänk dig en bild på en pojke som metar, pojken heter Pelle, en pappabloggare som tar ut sin föräldraledighet vill fånga denna fina stund och samtidigt plocka några enkla genuspoäng så han fotograferar den med sin Ponny nr. 5 och lägger upp den på Facebook, taggar Pelle trots att ungen inte har FB ens. Han skriver sedan “Pelle metar” som beskrivningstext, klickar på skicka och överdrivna ryggdunkstummar kring vilken fin man han är följer.

Och allt är frid och fröjd ett tag tills dess att hans vänner i journalist- och reklambranschen får en minut över när den trippla espresson pumpas med tryck ur kaffemaskinen, för är det något en yrkesperson i dessa branscher vet så är det att en bildtext inte är en innehållsförteckning.

Först ut är Stilistiska Sara som skriver: “Vi ser det” och därefter följer drevet. Den syrliga kommentaren, som landar på 9 likes till slut, får tre likes mer än själva bilden får, vilket får Pelles pappa att undra: vad skulle jag skrivit istället då?

Kanske: “Pelle fick en abborre som han slängde i igen efter att han börjat gråta.”

Bildtexten blir ett komplement till bilden. Kanske till och med en kontrast och en fördjupning och det går att motivera dess existensberättigande. Jasså ojdå, började han gråta, vaffö då då? Och så läser man artikeln, reklamtexten eller vad det nu kan vara för ytterligare text som finns där.

I bokomslagens förunderliga värld hittar vi Pelle-metarna främst i deckargenren (men även i andra). Måste verkligen ett omslag till en bok om stökiga människor, brott, och samhällets undre värld vara fylld av stökig typografi, brottsligt många photoshopeffekter och vinjetterat mörker som alltid skapats i en instamatic-kamera som tappats från Eiffeltornet?

Jag tänkte på detta när jag såg Peter Mendelsunds omslag till Jens Lapidus trilogi. Jag tycker personligen att de är ganska fula och blev besviken eftersom Mendelsund gjort så många briljanta omslag. Han är ofta ojämn men jag gillar tanken, han försökte göra något annat, föra in något nytt. Kanske ville han ta bort alla försök att göra kriminaliteten lite farligt spännande och glammig med de fula vapen som finns på bilderna. Kanske försökte han fånga Sverige i dess byråkratiska stelhet med Helvetica som typsnitt och de vårdcentraliga färgerna. Han får en femma för bra försök men en tvåa för genomförandet.

Vilka oväntade och väntade bokomslag har ni läsare sett på senaste tiden?

Ungdomsbok om stökig kille möter “Studio 54”-typsnitt i Amerika.

Bildbyråbild som mörkas ner. “Otäcka” regnvåta gator. Person i silhuett. STORA BOKSTÄVER. Mörkt och ofräscht är den svenska melodin.

Gilette – the best coke line maker a man can get, tycker spanska Jens Lapidus.

Yin och Yang ringde och ville ha sin svartvita mix tillbaka.

Jens Lapidus har inte råd med lampor. Men jävlar vad blekmedel han använder när han kör en vittvätt.

ABC-TÄVLING!

Det blev ett sorts hat-trick för Nina Ulmaja på årets tillkännagivande av Augustprisnomineringarna. Förutom nominering i barn- och ungdomsklassen med egna boken ABC å allt om D så har hon formgivit Jag är Zlatan i fackboksklassen och Medealand och andra pjäser i den skönlitterära klassen.

Därför blir det Ulmajafirande här på bloggen och jag tävlar ut ett ex. av hennes ABC-bok.

Skriv titeln på minst ett av dina favoritbokomslag genom tiderna i kommentarsfältet så är du med och tävlar! Tävlingen pågår till tisdag 30/10 klockan 18:00 och namnet på vinnaren publiceras då i bloggen.

(Själv bygger jag sakta men säkert upp ett Pinterestarkiv av favoritomslag här: pinterest.com/marcusstenberg/book-covers/ ifall du behöver få igång bokomslagskörteln i hjärnan)

Lika som bär – battle of the books (X, 1, X, X)

Min Lasse Anrell-gen vaknar till liv såhär på söndagskvällen. Här är några book-look-a-likes. Vet ni några fler som liknar varandra så kommentera gärna! 

Det liksom skriker barndomsskildring om båda dessa och jag tycker det är ganska fint att ha barnbilder av sig själv på omslaget om boken handlar om barndom osv. Men Tyvärr tycker jag att typografin är ganska slarvig på båda. Schulman-omslaget blandar serif-typsnitt med ett sans-serif vilket kan fungera men här känns det bara random. Wintersons typsnitt och placering när det gäller författarens namn fungerar (och känns väldigt amerikansk btw) men titeln ser ut att vara totalt oigenomtänkt tyvärr. Vinnare: Ingen (så här hafsig omslagsdesign är inte ok på så stora förlag)

Jag har tyvärr inte läst Artighetsreglerna ännu men bara titeln (och allt jag läst om på twitter och bloggar) gör ju att jag vill läsa den. Den ska tydligen påminna om Gatsby men jag förstår inte varför man valt samma bild som en av Gatsbyutgåvorna har för den sakens skull. Jag förstår inte heller inte det märkliga folietrycket som finns på Artighetsreglernas omslag. Men även om man bortser från nämnda skäl så är Gatsby-typografin nog för att avgöra matchen. Vinnare: The great Gatsby.

Ok båda är inte bokomslag, vilket gör att den eventuella “stölden” inte bara är förlåten utan också ganska rolig, men jag tyckte ändå den här hörde hemma här eftersom beskärningen är så lik och att båda omslagen är så fruktansvärt fina. Vinnare: ingen/båda (delad guldstjärna i formgivarhimlen)

Den här kanske är lite långsökt, det är väl egentligen bara den korsande geometrin som påminner lite tillsammans med de pastelliga färgerna. Men varje gång jag ser den ena i bokhandeln så tänker jag på den andra. Vinnare: Stål är finast även om den nästan börjar dofta bildbyråbild, Kast med liten kniv är smartast eftersom den syns så tydligt men ändå är stilren, och dessutom fungerar i hur litet format som helst vilket är en stor fördel i marknadsföring i internetboklådor.