Bokomslag

Novellix, Poetify och bokboxporr

Det här inlägget handlar om poesi och börjar med bitterhet och slutar med framtidshopp. Inlägget gör jag i egenskap av programchef på UR, läs mer om det, och se mitt program, här: http://programchef.ur.se/marcusstenberg.

Bitterheten: När jag gick gymnasiet läste jag alla ämnen som kunde innehålla skönlitteratur på ett eller annat sätt. Även Svenska A, B och C trots att jag hatade min svensklärare eftersom hen var så fäst vid skrivregler och formalia, i stort sett enbart tvingade på oss manliga författare och under tre år aldrig gav kritik på en texts innehåll. Rödpennan personifierad. (T.ex. skrev jag en novell om hemska övergrepp och Åsa Ericssdotter-fan som jag var, och är, så använde jag inga versaler. Lärarens enda kommentar var att det inte är korrekt svenska.)

Allt kulminerade när hen en dag kopierat upp en mängd dikter ur Tomas Tranströmers Den stora gåtan. Det var snett kopierat och sådär pixligt svartsotig som en kopia av en kopia av en kopia blir efter åratal i skolmiljö, trots att diktsamlingen faktiskt precis kommit ut.

Varje dikt var urklippt och ihoppusslad för att passa in på en sida. Det var en hög av haikus på varje A4. Less is more hade inte kommit till Norrbotten ännu. Och dessutom var det även andra dikter på olika versmått av andra författare. Jamber, alexandriner och knittel stormade min hjärna som dittills varit peosioskuld.

Den första dikten på pappret var denna:

Förbryllande skog
där Gud bor utan pengar.
Murarna lyste.

Jag fattade i n g e n t i n g. Jag hatade nu även Tranströmer.

Framtidshoppet: Svenskläraren har jag inte förlåtit. Idag hatar jag åtminstone inte Tranströmer lika mycket. Jag inser att det handlar lika mycket om presentation som om litterär kvalitet.

Jag har hans “Dikter och prosa 1954-2004” som gavs ut nyligen i lyxig volym och som jag njuter av att bläddra i. Tyvärr tycker jag inte att “diktsamlings-samlingar” är ett särskilt bra format heller. Det är praktiskt och det är ju fantastisk för en konsument att ha ett helt livsverk av dikter i en och samma bok. Kanske till och med i en pocketvolym.

Men jag tycker inte poesi fungerar särskilt bra för sträckläsning. Dessutom känns det nästan hånfullt att sälja ett livsverk för 89kr.

Jag tycker att Novellix format vore optimalt för diktsamlingar. Kanske ännu bättre än vad det är för noveller. Man kunde blanda nytt och gammalt på samma sätt och göra nya omslag och popularisera poesin genom att sälja den på Pressbyrån.  Allt detta har Novellix lyckats med på ett fantastiskt sätt och jag önskar de skulle göra motsvarande för poesin.

Kanske kunde man i samarbete med Spotify gör ett Poetify där poeter läser sina egna verk och skådespelare läser gamla verk. Och att ljudfiler släpps i samband med månadens boksläpp i en app med en månadskostnad som man kan köpa separat eller få på köpet i en bokprenumeration. Det vore ju fantatiskt.

Merförsäljningen bör med fördel vara ett fenomen som inte riktigt lyft i Sverige, än; bokboxen. Det vore ju fantastiskt att kunna köpa hela boxar eller helt enkelt köpa snyggt formgivna tomma boxar för alla poesi-singlar man vill köpa och alla Novellixar man redan har liggandes hemma.

Typ såhär:

Bokdesign bakom kulisserna

Tycker alltid det är extremt kul att läsa om arbetet med böcker. Den amerikanska bokdesignern Henry Sene Yee är som bäst när han bloggar om omslagsidéer, skisser, utkast, ratade bokomslag och så vidare ända fram till det slutliga resultatet.

Låt dig inte skrämmas av bloggens tråkiga utseende bara.

henryseneyee.blogspot.se

What the book

Inte så spektakulärt kanske men fint på ett lågmält sätt. Mycket tack vare den fina formgivningen som mästerdesignern Barbara deWilde står för (som bland annat gjort det utsökta bokomslaget till en av Joan Didions böcker som är ett konstverk i sig).

Jag gillar utställningar om böcker och med böcker. Besökarna på utställningen får svara på en enkät genom att placera en bok i en bokhylla och man får då sakta men säkert ett vackert stapeldiagram.

Och så kan man vara med lite själv också och se vad man själv tycker på hemsidan.

Gör enkäten här: http://www.whatthebook.org/

Läs mer och se bilder från utställningen här: http://barbaradewilde.com/What-the-Book

Lord of the fula bokomslag

Med anledning av att jag precis upptäckt fantastiska Bibblan svarar på twitter och tack vare dem hittat det jätteroliga inlägget med medföljande jätteroliga kommentarstråden hos Bokhora: http://bokhora.se/2009/fredagsfragan-v-13-fulaste-omslaget/ som jag helt missat tidigare.

He’s back! Lagom till bokmässan? But of course! Intet nytt under solen osv. Men något har förändrats. Omslaget! I Ordets makt och vanmakt skriver Guillou om hur grafisk formgivning var något som tyvärr hela redaktionen hade en åsikt om eftersom det sällan blir bra när man har stormöte på redaktioner för att hitta en gyllene medelväg. Leva somman lär är som bekant svårare än det låter.

Om man tittar på de 1,6 miljoner böcker Guillou gett ut sen romandebuten med Om kriget kommer (Piratförlagets jurister tittar för övrigt just nu på om de kan köpa loss klubbnamnet från Alexandra Charles för att starta en Guillouportal likt Pottermore) så får man ont i ögonen. Pengar rullar in som de ska men det är inte mycket till ögongodis. Jag orkar inte ens gå in på det i detalj men ni vet ju vad jag pratar om. Det är inte briljant men tack vare Eric Thunfors (Fallet Vincent Franke, Finns inte på kartan m.fl) finns det i alla fall en teoretisk möjlighet att man skulle kunna med att låta boken ligga framme på soffbordet.

Jag inser att Piratförlaget tvingat Thunfors att använda sig av det där typsnittet som författarens namn står i. Men till nästa omslag tycker jag vi startar en kickstarter-sida för att täcka de advokatkostnader som kommer uppstå när formgivaren “råkar” skicka en omslagsfil utan just det typsnittet till tryckeriet.

PS. Piratförlaget har gjort om formgivningen på sin hemsida. Big up!

Pocketsnyggt

Ofta känns det som att pocketutgåvorna av böcker blurbas sönder och dekoreras med realisationsformgiven information om eventuella litterära priser boken mottagit. Och gud förbjude, kommer ni ihåg när det började vara olika splashar som förklarade att det fanns extramaterial i form av intervjuer längst bak i boken. Och att jag faktiskt gick på det flera gånger, jag känner mig smutsig bara jag tänker på det. (I adore extramaterial men förstör inte en vacker framsida!)

Därför blir jag glad av att titta på de 4 nya omslagen i Bonniers klassikerserie. Det känns ju som att man MÅSTE HA. Jag vet inte om det är förord med i dessa men den förra (också fint formgivna) kvartetten klassiker hade förord av bland annat geniala Ann Heberlein, något som man lyckades hålla sig från att skryta sönder omslaget med. Classy.

Och innan Svb  börjar granska även mig för att gynna Bonniers alltför mycket så har jag faktiskt något kritiskt att säga: Äntligen tog de bort den där Albert-stämpeln de envisats med att ha på varenda bok! Som jag lidit av den genom åren…

Formgivning ovan: Klas Fahlén
Formgivning nedan:  Tzenko Stoyanov