Bokmässan

Jag mötte Horace

Ja det här inlägget blev lite långt. Men gillar du pinsamheter och finkultur så håll ut.

Det här var för 5-6 år sen. Jag hade läst Horace Engdahls Meteorer säkert 5 gånger till och från jobbet jag hade på en biltvätt i Kungsbacka som jag vantrivdes på. Jag tvättade för hand i en underbemannad nergången tvätthall där den enda sociala kontakten var stressade eller elaka gubbar med tjänstebilar de hade samma känslor som en WWF-volontär (eller @kaospatrullen) har för fridlysta pandor.

En gång drog jag över min lunchtid bara för att se Peter Siepen framträda i en outlet som låg i närheten. Han log mot mig och vi pratade lite. Om vad minns jag inte. Jag var konstant utmattad vilket gjorde att jag inte orkade läsa på pendeltåget eller när jag kom hem. Siepens leende var förutom min fina sambo den enda mänskliga kontakt jag hade.

Och så hade jag Meteorer. Det är en sorts fragment-/aforism-/skiss-bok över tankar och känslor och böcker som jag lånat på biblioteket och sedan köpte i förstaupplaga efter att med besatthet bevakat antikvariat.net. Den gav mig en känsla av att fortfarande ha en intellektuell tankeverksamhet fastän den var så lättläst. Dessutom handlar den bitvis om utsatthet vilket jag kände igen mig i minns jag.

När jag slutat på jobbet efter ungefär ett år och det var bokmässa skulle Horace Engdahl vara med som panelmedlem på en av scenerna. Jag gick dit endast 10 minuter innan för jag var inte särskilt intresserad av de andra panelmedlemmarna eller vad föredraget handlade. Jag tänkte att jag skulle försöka haffa honom efter scenprogrammet var över och tacka honom för hans fina bok och berätta om vad den betytt för mig. Jag hade även med mig boken som jag hoppades få signerad. Han var inte aktuell med någon bok det året så i hemlighet tänkte jag högfärdigt att han till och med kommer bli imponerad av förstaupplagan, och att jag tagit med den och dessutom letat upp honom, skulle jag få tillfälle planerade jag även att försöka få in att jag läst den till och från biltvätten eftersom jag fick för mig att han skulle uppskatta att en riktig arbetare (om än uppsagd) läst hans bok.

Just det sistnämnda är så pinsamt att jag inte borde skriva det.

Nästan framme vid scenen kommer han upp sidleds bredvid mig från författarsällskapens montrar. Han går snabbt och jag ser hur en kvinna som möter honom hinner före mig med att stoppa honom. Hon letar efter något i sin väska. Jag blir supersvettig av nervositet men eftersom det fortfarande borde finnas tid innan scenframträdandet att skriva i min bok går jag fram, ursäktar mig och frågar om han hinner skriva till mig. Jag står snett bakom honom och är rädd för att han ska hinna springa iväg om jag inte ger mig till känna. I min hybris där jag är den bästa groupien han haft tänker jag mig att han ska svara “javisst, självklart” eller något liknande. Så som författare på mässan brukar svara.

“Ja men nu får du vänta lite. Den här damen är före.” är det svar jag får. Med en röst som balanserar på knivseggen mellan aristokratisk artighet och skarp tillrättavisning à la prästen i Fanny & Alexander.

“Javisst, självklart.” svarar jag. Svettig som fan nu och förmodligen röd i ansiktet.

“Sådär, tack, ja nu ska vi se här, vad heter du? Med c då? Jasså den här utgåvan ser man inte ofta. Den är sällsynt.”

“Jag tycker verkligen att den är jättebra. Jag har läst den säkert 10 ggr” (överdrift i panik / försök att släta över min missförstådda trängsel).

“Jasså ja, sådär ja. Tack så mycket.”

“Jag läste den jämt… På väg till jobbet… Tack så jättemycket…”

“Tack ska du ha.”

Ridå.

Eftertextsmusik: There goes my hero – Foo Fighters.

Egen Eld – A.B. Yehoshua

Jag fick den här boken rekommenderad till mig när jag var på montermingel på bokmässan. Det var tur det för annars skulle jag aldrig ha läst den. Min inskränkta smak trogen läser jag nästan uteslutande svensk litteratur, möjligtvis någon översatt amerikan eller britt men knappt det ens. Jag skäms för det men jag är rädd för att välja den här typen av böcker eftersom jag tror att jag inte ska hänga med, inte förstå, känna mig dum osv.

Och i viss mån fick jag rätt på den punkten. Den är i och för sig väldigt enkelt skriven. Boken är uppdelad i åtta större delar som en referens till de åtta Chanukka-ljusen som till sist ska tändas i slutet av den judiska högtiden. Varje del består av korta kapitel, i vartannat kapitel följer vi (i tredje person) Daniela respektive Yaari som är gifta. Daniela åker till Tanzania för att sörja sin syster som skjutits ihjäl, Yaari stannar hemma och arbetar som hissingenjör vilket denna veckan innebär att hitta felet på en nybyggd hiss som låter ovanligt illa.

De första 100 sidorna är jag fast, början på Danielas resa och problemen med hissen är spännande i all sin vardaglighet. Yaari börjar även umgås med sin släkt på ett sätt som för honom inte tillhör vardagen.

Efter ett tag blir jag dock störd av berättarrösten. Berättarrösten (författaren) återkommer till “raser”, hudfärg och hedersbegrepp. Ibland är det tydligt att det är karaktärernas inre liv som speglas, som på s. 48 när en kvinna ammar:

“Francisco borde bli tillsagd att inte låta sin fru blotta sig på det sättet inför hans far, tänker Yaari. Eftersom hon klär honom och matar honom vore det fel att i onödan väcka hans åtrå efter hennes kropp.” 

Men ibland är det otydligt av vem vi får vissa skildringar, som på s.144 på en marknad:

“Den israeliska besökaren är inklämd mellan förbipasserande av olika raser och får med ens en tydlig minnesbild av platsen. Exakt här stod hon under sitt tidigare besök.”

Kanske är det en lost in translation-grej, boken är översatt från engelska och inte från originalspråket Hebreiska. I Amerika finns rutor för vilken ras man tillhör på många formulär som jag själv fyllt i som turist. Kanske är det så även i Israel? Jag vet inte, och jag kan inte sätta in det i ett sammanhang heller.

Det blir aldrig lika problematiskt som här men detta problem med att inte riktigt veta vad som är en fördomsfull karaktär och vad som är en fördomsfull/gammalmodig författare är något som då och då dyker upp.

Jag pendlar mellan att tänka på berättelsen som en metafor för politiska frågor samt en beskrivning av krocken mellan ett nytt förhållningssätt av världen och ett gammalt. Dynamiken i äktenskapet mellan Yaari och Daniela är hela ständigt närvarande i berättelsen trots att de nästan aldrig träffas eller pratar med varandra.

Lika många gånger som jag tycker boken är problematisk tycker jag att den är intressant. Problemet med hissen lyckas bli både en teknisk och en kulturell fråga om ansvar. Varje konflikt som dyker upp i boken verkar för övrigt leda till en ny snårig konflikt. Danielas resa skulle kunna utgöra en 400-sidig roman bara den. Det är min favoritdel, kanske för att jag gillar henne mest och för att hon pendlar mellan att frigöra sig från sin man samt att längta till den trygghet som det innebär för henne att vara underordnad sin man (en ordning hon även förebrår sin man för att inte ha upprätthållit).

Jag känner många gånger att jag skulle behöva en bokcirkel om den här boken. Och att den borde vara hundra sidor, och en hel del stickspår, kortare.

Jag pendlar mellan att tänka på berättelsen som en metafor för politiska frågor samt en beskrivning av krocken mellan ett nytt förhållningssätt av världen och ett gammalt berättat genom väldigt konkreta vardagliga familjesituationer. Dynamiken i äktenskapet mellan Yaari och Daniela är hela ständigt närvarande i berättelsen trots att de nästan aldrig träffas eller pratar med varandra under den långa vecka som skildras innan det är dags att tända det åttonde ljuset.

Brombergs 2012 (på sv. På Hebreiska 2006)
ISBN: 9789173374293 Sidor: 396
Översättning: Boo Cassel
Omslag: Anders Timrén
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
Ebok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

Marknadsföringens fem budord

Ett bestående intryck från bokmässan 2012 är det lilla förlaget APART och deras marknadsföring av sin monter och utgivningen av serien The walking dead. På så många punkter lyckas de med allt som de stora förlagen med sina enorma budgetar, reklambyråer PR-folk och godzilla-montrar misslyckas med. Här är budorden för de som vill lyckas lika bra nästa år:

Vad skjuter Andrea i The Walking dead på? Rätt svar: Märkliga prenumerations-premier som t.ex. hudkräm från Burt’s bees.

1. Du skall sprida din tro även till de ofrälsta – Det många gör fel är att de förlitar sig på sina namn och på den publik som redan finns. Något så smalt som Zombieserier på svenska är väl bara för nördarna i plastbågar? Nej! APART vill nå ut. Därför låter de två zombies fullt utrustade med blod, sår, grå trasiga kläder och flyers med monterinfo släpa sig runt i korridorerna på mässan för att sprida smittan.

2. Du skall engagera din målgrupp – När man väl kommit till montern kanske man bläddrar lite i ett album och köper en volym eller två och knatar vidare. FEL! Zombieserier är perfekt underhållning, men kan vara mycket mer. Därför ligger det en fanzineliknande bunt papper med titeln The Walking dead – En lärarhandledning för högstadiet och gymnasiet bredvid böckerna. Den är skriven av läraren Melinda Galaczy och utgår från läroplanen och är både rolig och intressant. Finns gratis här: http://apartforlag.se/skola/TWD1_bokm.pdf

3. Du skall icke ha begär till de stora förlagens marknadsföringsbudget – Ja, de stora förlagen har enorma montrar som skulle hållit Freud sysselsatt i ytterligare en livstid. Ja, de stora förlagen har givetvis kunnat flyga in sina författare och fjättra dem vid ett signeringsbord. Detta kostar pengar som ett litet förlag inte har. Detta löser man genom att titta på vad det är man faktiskt har: en av förläggarna (Jimmy Wallin) är nämligen också en briljant serietecknare som kan måla väldigt realistiska porträtt av människor som zombies. Vem vill inte ha en sånt liksom!?!  Och genom att placera ett stycke förläggare i montern lyckas man locka folk till montern och dessutom hittat ett sätt att ta betalt för sin marknadsföring. Vilket annat förlag lyckades med det på mässan?

4. Tänk på mervärden och att vara gränsöverskridande – Gäller all översatt litteratur egentligen. Hela The walking dead finns ju redan på engelska och även väldigt unga konsumenter behärskar den engelska som originalupplagan innehåller. Så varför köpa översättningen egentligen? Jo bland annat för att varje album innehåller förord av genier som Johanna Koljonen och Ann Heberlein och fan fiction-teckningar av giganter som Nina Hemmingsson och Kim W Andersson. That’s why! (Teckningar av förordsförfattarnas zombie-alter-egon finns givetvis på vepor i monter).

5.Visa aktning för din konsument – När en lyckats med alla ovanstående och fått in en stackars bokkonsument med sönderburna axlar i sin monter är det dags att SÄLJA SÄLJA SÄLJA!!! Eller inte. Kanske är det bättre att ta på sig själavårdarkappan och försiktigt närma sig besökarna som duktigt köar för att få köpa ett zombieporträtt. Kanske är det bättre att med mjuk och försiktig röst erbjuda dessa köande ett balsam för själen i form av ett blädderexemplar av valfri volym i serien, lämna dem ensamma med äventyret och lita till att nu är det upp till litteraturen att sälja sig själv. Det funkade på mig i alla fall.

Tineola bisselliella

Nej det är inte ett nytt jobbigt pseudoarty projekt av Jonathan Safran Foer. Det är Tineola bisselliella. Ja så heter en av de bokmalar som förekommer i insektsriket och som faktiskt kan livnära sig på böckers papper och lim. Det finns flera såna typer du kan läsa om här.

Sen finns det såna bokmalar som vill sluka papper och bokstäver och tyget i klotbindingen men som inte kan klassificeras som insekter. Jag är en sån vilket jag blev extra påmind om idag när jag för första gången gick in på Rum för papper i Göteborg i Viktoriapassagen (Gbg:s södermalm?). Tyvärr, eller tack och lov snarare, hade jag inte råd att köpa något. Men jag gick fram och tillbaka mellan hyllan för bokdesign till hyllorna med papper av olika kvaliteter till bokbindarpressen och sen körde jag det varvet några varv till.

Jag tror det är samma gen som driver såna som mig (och dig också antar jag om du läst såhär långt) till fina pappershandlare som gör att vi även är intresserade av att ta del av allt som har med böcker och skrivande att göra. Här kommer därför några tips jag ser fram emot på ämnet.

1. 6 oktober 8:50 i P1 börjar TYPO – en programserie om typsnitt som jag verkligen väääntat på. I första avsnittet kommer de bland annat prata om Comic Sans. Och legenden Stefania Malmsten är med, en av grundarna av Bibel och pop och senare art director på VOGUE Hommes. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4387   

2. Lotta Kühlhorn – Rapport! En bok om att göra mönster. Sveriges mest kända bokomslagsdesigner har enligt Carl Johan de Geer skrivit en självhjälpsbok om mönsterkonstruktion. Hon “avslöjar” många av de tekniker hon använder och berättar om hur hon arbetar.

Jag har inte läst den själv (än) men hörde på ett 40-minutersseminarium med henne och de Geer och bokomslagen kommer vara med på ett hörn.

http://www.bonnierfakta.se/Bocker/Bokpresentationssida/?Isbn=9789174241808

3. Elegantissima  – The design & typography of Louise Fili är en sprillans ny bok om bokdesignern som gjort tusentals bokomslag för förlaget Pantheon.

http://www.louisefili.com/books/?c=350&n=0

Det stora bokmässan-påse-testet

Egentligen är en stor och snygg påse i hållbart material viktigare än reklam i programmet tycker jag. Viktigare än den största montern ur PR-synvinkel och ett sätt att måna lite om sina läsare både under och efter mässan.

1 är uselt. 5 är jackpot. Ni fattar.

ETC
Varumärkesmatchning:  4 – oblekt papper, relativt liten påse som inte slösar resurser i onödan rimmar med tidningens politiska medvetenhet.
Logga: 2 – DIY-doftande stämpelvariant av loggan där man låtit den vanligtvis vita typografin utgöras av oblekt papper, miljömedvetet men trist
Färg: 3 – sjukt tråkig även om man valt att handtagen har färg. En etta om det inte varit för miljöaspekten.
Ergonomi: 1 – Sämsta tänkbara. Det gör ont att bära tunga böcker i den. Stor risk för att böcker blir blöta eller att påsen går sönder om man måste ta sig till hotell/bil/lokaltrafik i regn.
Användningsområde utanför mässan: 1 – obefintligt.
Coolhetsfaktor: 3 – Du har hjärtat till vänster men saknar stil eftersom det enda du kan ha den till är matlåda. Godkänt men inte mer.

Norstedts
Varumärkesmatchning:  3 – Stilrent men färgglatt vilket avspeglar den breda utgivningen. Hade dock föredragit POD-böckernas 3 fält med 2 färger med logga i mitten. Kan bli din “huvudkasse” som alla andra kassar hamnar i vilket signalerar deras särställning som ett av de största förlagen.
Logga: 4 – Snyggast typografi, inte för skrikig då man valt vitt istället för svart.
Färg: 4 – Jag blir glad av färgerna! Men hade det inte varit kul att ha flera olika påsar, varje påse med en av POD-färgerna (http://www.norstedts.se/bocker/Aktuella-bocker/Serier/Genre-3/Digitala-klassiker/)
Ergonomi: 3 – Håller bättre än miljökassarna för att bära tunga böcker utan att döda ens hand men skär ändå in en hel del i livslinjen.
Användningsområde utanför mässan: 2 – Kan återanvändans till träningskläder, kanske till pärmar eller att kånka böcker men kommer förmodligen sluta rätt snabbt som soppåse.
Coolhetsfaktor: 3 – Ett förlagsnamn alla känner igen vilket höjer betyget. Dock för stort förlag för att de allra kreddigaste ska bli rosa av avund.

Books & Dreams
Varumärkesmatchning: 4 – Försöker vara den “lyxiga” chokladpralinen i kulturtidningsvärlden man unnar sig. Goodiebagpåsens form med vitt snöre är goodiebag formulär 1A.
Logga: 3 – Kör den vanliga logotypen rakt av. Tydligt och sparsmakat enkelt. Tråkigt men fungerar. Typsnittet doftar slentrianmässig Helvetica men är förmodligen DIN Bold eller liknande i DIN-familjen eller vilket höjer betyget så det nästan tippar över till fyra.
Färg: 2 – Fungerar ju med ljust och fräscht. Men det är done, done and done.
Ergonomi: 4 – med tanke på att de bara sålde 1 tidning + någon hudprodukt jag inte hunnit kolla på ännu så är den klockren. Hade dock kunnat välja annan lösning än påse eftersom man bara kommer stoppa ner i en större.
Användningsområde utanför mässan: Necessär-påse om man även hann köpa lite skönhetsprodukter i Gbg. Jag brukar ha sladdar i den här modellen.
Coolhetsfaktor: 3 (5 – inför de man möter på vägen hem eftersom goodiebag är coolt. 1 dagen efter eftersom festen är över)

Adlibris (Letto-påsen)
Varumärkesmatchning: 4 – Känns ÖoB vilket jag tycker sajten börjar kännas som också.
Logga: 0 – Ingen kreativitet med loggan. De borde börja fundera på att rebranda sig snart dessutom. Den där loggan är inte fin längre. Det där “framtidstypsnittet” liksom…
Färg: 2 – Vitt bestruket papper är ju inget man hatar direkt. Men man hatar ju inte smaken av luft heller.
Ergonomi: 3 – Letton väger ju ingenting. I kombination med mjuka snören och chansen/risken att detta var ens enda inköp ger högre betyg. Ju mer pengar du spenderar desto mer sänks betyget
Användningsområde utanför mässan: 2 – ens katter kanske vill leka med snörena. Inte mer.
Coolhetsfaktor: 4 – Men enbart om betraktaren gått förbi montern och vet att de små påsarna är för just Letton och inte för en reapocket eller ett suddgummi.

Kartago
Varumärkesmatchning: 2 – politiskt medveten miljöpåse. Men varför inga illustrationer???
Logga: 5 – snygg gyllenesnittetplacerad.
Färg: 3 – grafiskt formsäker men tråkig.
Ergonomi: 1 – nej
Användningsområde utanför mässan: 2 – om den håller i regnet så är det nog enbart för att positionera sig som “hen som är lite kreddig och gillar serier”.
Coolhetsfaktor: 4 – det är ju coolt att gilla serier och vara miljömedveten.

[sekwa]
Varumärkesmatchning: 5 – en svag femma men ändå en femma eftersom de imiterar tygpåseestetiken som matchar deras böcker-om-böcker-utgivning.
Logga: 5 – loggan blev 100% snyggare i svart än i den vanliga vita färgen. Så snygg att jag för första gången tänkte på typsnittet som jag tror är något i Garamondfamiljen (?). Fortsätt så på bokomslagen!
Färg: 2 – Njae. Smart eftersom det syns tydligt på mässan men svårmatchat.
Ergonomi: 4 – mässans vinnare av de jag kom hem med. Går att bära på axeln vilket är ett stort plus!
Användningsområde utanför mässan: 3,5 – också mässans vinnare eftersom den faktiskt håller att bära saker i under lång tid. Men färgen? Vem kan matcha? med sin garderob?
Coolhetsfaktor: 3,5 – ser coolt/intellektuellt/mystiskt ut tack vare hakparentesen och det sobra serif-typsnittet. Kräver dock att bäraren är sjukt bra på att matcha.

*RESULTATLISTAN*
ETC 13/30
Norstedts 17/30
Book & Dreams 16/30
Adlibris (lettopåsen) 13/30
Kartago 15/30
[sekwa] 23/30

Slutsats
Ingen chansade särskilt mycket. Varken med funktion eller utseende. Varför har ingen vågat sätta monterprogrammet på kassen? Kan man få bättre reklam?

Att inget förlag jag handlade hos har tygpåse är knäckande trist. Varför inte annonsera vid kassan med ett “köp för 500:- och få en tygkasse i ekologiskt material? Jag skulle i alla fall gått på det om jag stod där och handlat för 340 redan. Åtminstone bland de stora förlagen.

Förlaget med det fonetiska namnet vann den här gången välförtjänt men borde satsa på två eller tre olika färger till nästa år så man kan välja och även bära kassen utanför mässan resten av året. Och kanske byta material? Det där materialet är lite halvskumt men oerhört praktiskt jämfört med plast eller papper. Ni besparade mina trasiga axlar och nacke lite smärta och visade att ni fattar PR utan att bli för skrikigt utropande. Grattis till vinsten!