Ja det här inlägget blev lite långt. Men gillar du pinsamheter och finkultur så håll ut.

Det här var för 5-6 år sen. Jag hade läst Horace Engdahls Meteorer säkert 5 gånger till och från jobbet jag hade på en biltvätt i Kungsbacka som jag vantrivdes på. Jag tvättade för hand i en underbemannad nergången tvätthall där den enda sociala kontakten var stressade eller elaka gubbar med tjänstebilar de hade samma känslor som en WWF-volontär (eller @kaospatrullen) har för fridlysta pandor.

En gång drog jag över min lunchtid bara för att se Peter Siepen framträda i en outlet som låg i närheten. Han log mot mig och vi pratade lite. Om vad minns jag inte. Jag var konstant utmattad vilket gjorde att jag inte orkade läsa på pendeltåget eller när jag kom hem. Siepens leende var förutom min fina sambo den enda mänskliga kontakt jag hade.

Och så hade jag Meteorer. Det är en sorts fragment-/aforism-/skiss-bok över tankar och känslor och böcker som jag lånat på biblioteket och sedan köpte i förstaupplaga efter att med besatthet bevakat antikvariat.net. Den gav mig en känsla av att fortfarande ha en intellektuell tankeverksamhet fastän den var så lättläst. Dessutom handlar den bitvis om utsatthet vilket jag kände igen mig i minns jag.

När jag slutat på jobbet efter ungefär ett år och det var bokmässa skulle Horace Engdahl vara med som panelmedlem på en av scenerna. Jag gick dit endast 10 minuter innan för jag var inte särskilt intresserad av de andra panelmedlemmarna eller vad föredraget handlade. Jag tänkte att jag skulle försöka haffa honom efter scenprogrammet var över och tacka honom för hans fina bok och berätta om vad den betytt för mig. Jag hade även med mig boken som jag hoppades få signerad. Han var inte aktuell med någon bok det året så i hemlighet tänkte jag högfärdigt att han till och med kommer bli imponerad av förstaupplagan, och att jag tagit med den och dessutom letat upp honom, skulle jag få tillfälle planerade jag även att försöka få in att jag läst den till och från biltvätten eftersom jag fick för mig att han skulle uppskatta att en riktig arbetare (om än uppsagd) läst hans bok.

Just det sistnämnda är så pinsamt att jag inte borde skriva det.

Nästan framme vid scenen kommer han upp sidleds bredvid mig från författarsällskapens montrar. Han går snabbt och jag ser hur en kvinna som möter honom hinner före mig med att stoppa honom. Hon letar efter något i sin väska. Jag blir supersvettig av nervositet men eftersom det fortfarande borde finnas tid innan scenframträdandet att skriva i min bok går jag fram, ursäktar mig och frågar om han hinner skriva till mig. Jag står snett bakom honom och är rädd för att han ska hinna springa iväg om jag inte ger mig till känna. I min hybris där jag är den bästa groupien han haft tänker jag mig att han ska svara “javisst, självklart” eller något liknande. Så som författare på mässan brukar svara.

“Ja men nu får du vänta lite. Den här damen är före.” är det svar jag får. Med en röst som balanserar på knivseggen mellan aristokratisk artighet och skarp tillrättavisning à la prästen i Fanny & Alexander.

“Javisst, självklart.” svarar jag. Svettig som fan nu och förmodligen röd i ansiktet.

“Sådär, tack, ja nu ska vi se här, vad heter du? Med c då? Jasså den här utgåvan ser man inte ofta. Den är sällsynt.”

“Jag tycker verkligen att den är jättebra. Jag har läst den säkert 10 ggr” (överdrift i panik / försök att släta över min missförstådda trängsel).

“Jasså ja, sådär ja. Tack så mycket.”

“Jag läste den jämt… På väg till jobbet… Tack så jättemycket…”

“Tack ska du ha.”

Ridå.

Eftertextsmusik: There goes my hero – Foo Fighters.