marcus

I’m your biggest fan I’ll follow you until you love me Papa-paparazzi.

Alla som läste min rafflande liveblogg från Borås Tidnings utdelande av Debutantpriset vet att jag hade blev besvärad av parazzis, det är jobbigt att aldrig kunna vara privat som bokbloggare (speciellt när man ser ut som fan i håret) men det är väl ett pris jag måste betala antar jag för att få tillgång till recensionsexempelar av nya böcker och  ständiga ömhetsbetygelser från läsare.

Här är i alla fall en liten del av all den “mediabevakning” jag utsattes för: http://www.e-pages.dk/xtraboras/29/20

Den stora behållning i enkäten är dock faktiskt inte jag utan mannen längst till höger som jag tycker är lite väl nihilistisk samtidigt som hans svar påminner om det som Robinsondeltagare brukar köra med.

Slösurfning i litteraturens tecken

Anteckningar från dagens litterära slösurfning:

1. Ann Heberlein har börjat twittra igen efter en liten paus. Och på exakt samma dag som jag började läsa hennes bok Ett gott liv. Jättekul att hon är tillbaka men nästan lite otäckt sammanträffande! Coincidence? You decide! twitter.com/AnnHeberlein

När hon började twittra i höstas blev det förresten såhär mycket ståhej. Heberlein konstaterar träffsäkert vad som är fel med mänskligheten: http://ajour.se/annheberlein-ar-ann-heberlein/

2. Jag har en komplex hatkärlek till “debatten” kring eboksutgivning. Jag dras till artiklar/blogginlägg/krönikor/notiser osv. om de nya villkoren för bokbranschen och läser dem med stort intresse och aptit. Jag märker att jag börjar formulera egna tankar kring detta, åsikter, paralleller, övertygande argument. Sen fylls jag av en total obryddhet. För att i nästa stund dras till ännu en text om eböcker som en mal mot en majbrasa.

Idag drogs jag hypnotiskt till Daniel Åbergs tankar: http://www.danielaberg.se/400-kronor-i-manaden-for-fem-ars-utgivning-nja/

3. Springer ständigt på länkar till Textival lite överallt. Jag ger efter och klickar mig in där. Det kanske vore kul att gå på! Kan dock känna att de inte direkt har något namn som gör mig sådär jätteupphetsad som jag hoppats på (se skärmdump nedan). Men det kanske kommer? http://textival.se/

Lina Neidestam – Zelda Kampen fortsätter

Sidor: 131 ISBN: 9789186003937

Ett uttryck jag hört till leda och som totalt tappat sin innebörd, om det någonsin hade en, är “Personligt men inte privat”. Det används ofta av människor som antingen berättar om sin egen bok/konstutställning/film eller av människor som använder det som någon sorts beröm om andra människors bok/konstutställning/film.

Jag tror det är en omskrivning för: “det här verket tar upp viktiga mänskliga frågor och problem som vi alla brottas med men du håller inte på att slaska med ditt eget liv”. Man kanske “undersöker” utseendefixering, objektifiering, maktstrukturer, men hur dessa saker ser ut i praktiken, i vardagen, lämnas därhän.

Det tycker jag är tråkigt.

Jag har ingen aning om ifall Zelda har biografiskt innehåll eller inte, det är rätt så oviktigt eftersom den KÄNNS otroligt autentisk och privat. Det är total igenkänning på varje sida! Den är fantastiskt.

Plötsligt har Zelda kommit in på konstskola och gör jätteskulpturer av fallossymboler och har en plansch på väggen av Guerilla Girls. I nästa stund står hon på en stol och skriker desperat att man måste ha en real doll-replika av Robert Pattinsson, känd för att medverka i filmerna om Twilight som enligt Zeldas kompis är “högerkristen äcklig mormorpropaganda”.

Hela boken är fyll av fantastiska analyser av feminism i praktiken vs. teorin, västerländska backpackers, konstskolor osv. Hela tiden med en väldigt intelligent och rolig blick på det glapp som uppstår mellan ideologi och verklighet.

Vill man vara cool kan man avsluta en recension av Zelda med att säga att Carol Hanischs citat “Det privata är politiskt” aldrig gestaltats lika bra. Eller så kan man helt enkelt säga att det är en jävligt roligt bok som gör att man släpper allt annat och sträckläser!

PS. Neidestam har också en väldigt bra blogg: http://linakanritafint.blogspot.com/

Fredrik Lindström – När börjar det riktiga livet

ISBN: 9100126969 Antal sidor: 212

I senaste numret av ICON finns ett långt reportage om Margot Wallström. Det första uppslaget innehåller ett citat i stora vita bokstäver mot svart bakgrund:

“När man är på Starbucks och folk klagar över att deras kaffe har för lite hasselnötssmak. Då vill man bara säga ‘Åk till Kongo för helvete’.”

Jag har tar upp det här citatet i samband med Lindströms bok av två anledningar:

1. Jag tror Fredrik Lindström hade gillat den för att den är så specifik. Hans humor, poesi och prosa har alltid legat i detaljerna, att benämna de små byggstenarna som utgör våra liv. Man kan ta rubriken ovan, eller valfri liknande Lindström-mening, subtrahera det specifika och läsa den högt för sig själv. Byta ut Starbucks mot kafé, och så vidare.

2. ICON gör ett nedslag i Kongo. Lindströms novellsamling är i allra högsta grad ett nedslag från “andra sidan”. Från de som står där på Starbucks och blir besvikna över hasselnötssmaken. Och erbjuder dessutom en förklaring till varför det är så viktigt med den här hasselnötssmaken.

Till en början har jag svårt att engagera mig i novellerna. Det börjar med en beskrivning av en kvinna som drivs av sitt dåliga samvete när hon anställer polska hantverkare.  Beskrivningarna av hur hon förvånat konstaterar att de inte vet vad GI innebär känns bara nedlåtande och tröttsamt. Samma gamla “Svenskan är det enda land i världen som har ordet “lagom””-kritik som jag tycker att man hört i ett decennium minst. Jag sitter och väntar på att någon ska ha en utläggning om mellanmjölk eller skriva en arg insändare om snöskottning och ungdomens förflackning.

Men det händer inte, för det första är de olika detaljerna alldeles för raffinerade, man imponeras över observationsförmågan. Känner igen vissa drömmar man har och kommer på vilka reklamfilmer man har snott drömmarna från.

Och efter några noveller så förstår jag Lindström. Karaktärerna i boken är såna extrema romantiker att det tippar över. Jag läser det inte längre som en skickligt pinpointad satir över den övre medelklassens. Det är ju alldeles uppenbart att Lindström bara tagit Harlequin-romantiken till nästa nivå.

Alla drömmer om perfekta liv. Och inte bara perfekta på det där fredagsmyssättet när man får slappna av och kanske kolla lite på tv. Utan det ska vara total lycka till 110% där inget barn någonsin skulle tvingas till att slänga ett av de nästan hundra gosedjur han har även om det inte finns plats eftersom han kanske skulle få psykiska men av det. Ett perfekt liv där man har romantiskt sex på en äng. Eller så ska det vara det totala äventyret där man en natt plötsligt får ett samtal om att man måste fly landet, men inte på ett traumatiskt sätt, utan på det där spännande sättet som får en att känna sig levande.

Dessa olika fantasier, som tagna ur ett glossy magasin eller en dussinthriller som visas på söndagar, får karaktärerna att förhöra sina barn om sina gosedjurs namn, köpa dyra båtar trots att de inte kan ett dugg om sjönavigering eller båtmotorer samt att ständigt ha en packad väska i garderoben som ens sambo inte vet om. Det gäller att vara förberedd när det riktiga livet börjar.

Det är kul väldigt ofta men det slutar vara satir efter ett tag. Jag känner igen mig i karaktärerna och gläds åt  modet att ta med alla sockersöta små drömmar och formuleringar om solnedgångar som avnjuts hand i hand och lyckan i att äntligen lyckas få kontakt med sitt barnbarn, mitt bland alla inredningsstylister  och topputrustade kök.

Jag går in på Harlequins hemsida och inser att är det något slagord som karaktärerna i När börjar det riktiga livet skulle kunna enas om så är det Harlequins slogan: Romantik för alla.

Visa mig böckerna på ditt nattduksbord och jag ska säga dig vem du är / My week with Marilyn

Michelle Williams var, som vanligt, oerhört bra i “My week with Marilyn” även om jag inte tyckte filmen var SÅ bra som jag hoppats på.

Tycker däremot om idén att begränsa en biopics berättelse till en viss tid i personens liv. Filmer där man går igenom hela livet från vagga till kista blir ofta lite löjliga, framför allt eftersom man då ofta väljer ut en eller två händelser som sedan får agera som “förklaringsmodell” för personens känslor, beteende och svårigheter i resten av filmen.

Det jag inte vet om jag gillar eller inte med My week med Marilyn är de “diskreta” klippen där man får se Marilyn Monroes nattduksbord. Givetvis är det ju alltid kul att skymta böcker på film och Marilyn Monroe älskade böcker så det är ju inte fel i sig att visa upp detta intresse i scenografin. Snarare tvärtom. Men det är sättet man gör det på som jag kan tycka är lite för förenklat.

Det blir visserligen snygga stilleben men också stilleben över det synsätt på Monroe som är själva konflikten som filmen också vill ta upp. Man förutsätter att publiken ska ha den uppfattningen som folket omkring henne hade då: att hon var en dum blondin vars enda styrka var att plocka fram en sexighet framför kameran, något som också Laurence Olivier spelad av Kenneth Branagh säger till henne vid ett tillfälle.

Man nöjer sig med att göra henne till en sorts konstnärlig variant på det Fredudianska “hora/madonna-komplexet“. På dagarna levererar hon sexig och glättig underhållning framför kameran eller spelar dum framför sina fans, på nätterna ligger hon och dricker drinkar och knaprar tabletter och gråter och läser tunga författarskap. Och aldrig skall de tu mötas… eller?

I stort varje bok som skymtar förbi går att identifiera även om vissa kräver ett antal tuffa googlingar (har hittills identifierat Bernard Shaw and Mrs. Patrick Campbell, their correspondence och  Selected Letters av D.H Lawrence, resten jobbar jag på).

Eve Arnold fotograferade den berömda bilden, när Monroe läser Odysseus, omkring den tid som filmen spelades in så det går självklart att försvara sig med att valet är historiskt korrekt. Däremot kan jag känna att jag blir lite underskattad när Monroe i sina drog- och alkoholdimmor ändå ska ha sinnesnärvaro nog att ständigt arrangera sin kvällsläsning så tjusigt med framsidan uppåt att jag som betraktare ska förstå att det går ju faktiskt att vara snygg och smart på samma gång.

Paus för att utbrista i ironisk chock.

Jag säger inte att det faller platt, verkligen inte, men det står och balanserar på en skör tråd. När man ställer en pillerburk OCH ett drinkglas på ett nummer av tidskriften IDEAL HOME på nattduksbordet hos en skådespelare som kommer från ett “trasigt hem” får man balansera noga noga så att man inte skriver läsaren på näsan.

MEN! Trots dessa funderingar kring böckernas roll som scenografi i hopp om att kunna visa upp den mer komplicerade kvinnan bakom masken så blir jag ju givetvis sentimental av tanken på att Marilyn Monroe kanske, precis som jag och många andra, kunde hålla ångest på avstånd en liten stund, ägna sig åt lite verklighetsflykt som i bästa fall gör en lite mer empatisk och bildad och  känna att man i ens mörkaste stunder i alla fall har en vän som man alltid kan lita på: litteraturen. Och då spelar det inte spelar så roll att man har RÄTT böcker på nattduksbordet utan att det faktiskt ligger några där.