Sidor: 131 ISBN: 9789186003937

Ett uttryck jag hört till leda och som totalt tappat sin innebörd, om det någonsin hade en, är “Personligt men inte privat”. Det används ofta av människor som antingen berättar om sin egen bok/konstutställning/film eller av människor som använder det som någon sorts beröm om andra människors bok/konstutställning/film.

Jag tror det är en omskrivning för: “det här verket tar upp viktiga mänskliga frågor och problem som vi alla brottas med men du håller inte på att slaska med ditt eget liv”. Man kanske “undersöker” utseendefixering, objektifiering, maktstrukturer, men hur dessa saker ser ut i praktiken, i vardagen, lämnas därhän.

Det tycker jag är tråkigt.

Jag har ingen aning om ifall Zelda har biografiskt innehåll eller inte, det är rätt så oviktigt eftersom den KÄNNS otroligt autentisk och privat. Det är total igenkänning på varje sida! Den är fantastiskt.

Plötsligt har Zelda kommit in på konstskola och gör jätteskulpturer av fallossymboler och har en plansch på väggen av Guerilla Girls. I nästa stund står hon på en stol och skriker desperat att man måste ha en real doll-replika av Robert Pattinsson, känd för att medverka i filmerna om Twilight som enligt Zeldas kompis är “högerkristen äcklig mormorpropaganda”.

Hela boken är fyll av fantastiska analyser av feminism i praktiken vs. teorin, västerländska backpackers, konstskolor osv. Hela tiden med en väldigt intelligent och rolig blick på det glapp som uppstår mellan ideologi och verklighet.

Vill man vara cool kan man avsluta en recension av Zelda med att säga att Carol Hanischs citat “Det privata är politiskt” aldrig gestaltats lika bra. Eller så kan man helt enkelt säga att det är en jävligt roligt bok som gör att man släpper allt annat och sträckläser!

PS. Neidestam har också en väldigt bra blogg: http://linakanritafint.blogspot.com/