ISBN: 9100126969 Antal sidor: 212

I senaste numret av ICON finns ett långt reportage om Margot Wallström. Det första uppslaget innehåller ett citat i stora vita bokstäver mot svart bakgrund:

“När man är på Starbucks och folk klagar över att deras kaffe har för lite hasselnötssmak. Då vill man bara säga ‘Åk till Kongo för helvete’.”

Jag har tar upp det här citatet i samband med Lindströms bok av två anledningar:

1. Jag tror Fredrik Lindström hade gillat den för att den är så specifik. Hans humor, poesi och prosa har alltid legat i detaljerna, att benämna de små byggstenarna som utgör våra liv. Man kan ta rubriken ovan, eller valfri liknande Lindström-mening, subtrahera det specifika och läsa den högt för sig själv. Byta ut Starbucks mot kafé, och så vidare.

2. ICON gör ett nedslag i Kongo. Lindströms novellsamling är i allra högsta grad ett nedslag från “andra sidan”. Från de som står där på Starbucks och blir besvikna över hasselnötssmaken. Och erbjuder dessutom en förklaring till varför det är så viktigt med den här hasselnötssmaken.

Till en början har jag svårt att engagera mig i novellerna. Det börjar med en beskrivning av en kvinna som drivs av sitt dåliga samvete när hon anställer polska hantverkare.  Beskrivningarna av hur hon förvånat konstaterar att de inte vet vad GI innebär känns bara nedlåtande och tröttsamt. Samma gamla “Svenskan är det enda land i världen som har ordet “lagom””-kritik som jag tycker att man hört i ett decennium minst. Jag sitter och väntar på att någon ska ha en utläggning om mellanmjölk eller skriva en arg insändare om snöskottning och ungdomens förflackning.

Men det händer inte, för det första är de olika detaljerna alldeles för raffinerade, man imponeras över observationsförmågan. Känner igen vissa drömmar man har och kommer på vilka reklamfilmer man har snott drömmarna från.

Och efter några noveller så förstår jag Lindström. Karaktärerna i boken är såna extrema romantiker att det tippar över. Jag läser det inte längre som en skickligt pinpointad satir över den övre medelklassens. Det är ju alldeles uppenbart att Lindström bara tagit Harlequin-romantiken till nästa nivå.

Alla drömmer om perfekta liv. Och inte bara perfekta på det där fredagsmyssättet när man får slappna av och kanske kolla lite på tv. Utan det ska vara total lycka till 110% där inget barn någonsin skulle tvingas till att slänga ett av de nästan hundra gosedjur han har även om det inte finns plats eftersom han kanske skulle få psykiska men av det. Ett perfekt liv där man har romantiskt sex på en äng. Eller så ska det vara det totala äventyret där man en natt plötsligt får ett samtal om att man måste fly landet, men inte på ett traumatiskt sätt, utan på det där spännande sättet som får en att känna sig levande.

Dessa olika fantasier, som tagna ur ett glossy magasin eller en dussinthriller som visas på söndagar, får karaktärerna att förhöra sina barn om sina gosedjurs namn, köpa dyra båtar trots att de inte kan ett dugg om sjönavigering eller båtmotorer samt att ständigt ha en packad väska i garderoben som ens sambo inte vet om. Det gäller att vara förberedd när det riktiga livet börjar.

Det är kul väldigt ofta men det slutar vara satir efter ett tag. Jag känner igen mig i karaktärerna och gläds åt  modet att ta med alla sockersöta små drömmar och formuleringar om solnedgångar som avnjuts hand i hand och lyckan i att äntligen lyckas få kontakt med sitt barnbarn, mitt bland alla inredningsstylister  och topputrustade kök.

Jag går in på Harlequins hemsida och inser att är det något slagord som karaktärerna i När börjar det riktiga livet skulle kunna enas om så är det Harlequins slogan: Romantik för alla.